Förord: När säsongens sista mållinje passerats följde ett två månaders oplanerat men välbehövligt blogguppehåll. Det är hög tid att knyta ihop årets projekt medelst en rosett, närmare bestämt den årskrönika jag skrivit för senaste numret av Bicycling. Den kräver sin kaffekopp, för den är lång något djävulskt. Och då har jag ändå utelämnat cirka 95 % av det jag ville få med. Det kan jag trösta er med.
Att kasta sig in i cyklismens förtrollade värld visade sig svettigt, blodigt, krampaktigt och alldeles alldeles underbart. Men hur sammanfattar jag resan på ett rättvist sätt? Jo, jag berättar om människorna. De som gjort "Så bakas en cyklist"-projektet till något jag kommer minnas tio, tjugo och (nåja) hundra år. De som förvandlat ett embryo av cykelintresse till en nästintill manisk passion. På bara ett år.
8 november 2016
En ljudlös entré. Med samma graciösa ankomst som vid Dödens första uppenbarelse i Sjunde Inseglet pryder de nu hallmattan vid min arbetsplats på Fiskartorpets västra flygel. Andreas och Åsa. Båda i avsaknad av lie eller annat vapen till förmån för varsin cykelhjälm under armen. Jag bjuder dem på kaffe. Det känns rimligt, och är förmodligen vad Max von Sydow hade gjort. Inspirerad av stundens allvar inleder jag snart.
- Vem är ni?
- Vi är Bicycling.
- Kommer ni för att hämta mig?
- Vi har redan länge gått vid din sida. Eller ja, vi har ju bokat möte.
- Det vet jag.
- Är du beredd?
- Min kropp är rädd, inte jag själv (ganska ologiskt svar, men så sa Max i filmen)
Åsa och Andreas lutar sig långsamt framåt i gemensam rörelse. Uppfordrande blickar driver upp pulsen till zon 2. Vad är detta för galenskap? Jag måste köpa mig tid.
- Vänta ett ögonblick!
- Så säger ni alla, men vi lämnar inga uppskov. Vill du köra Långloppscupen 2017 eller inte?
Innan jag fått chans att svara är avtalet påskrivet, och den manlige redaktören (Andreas Danielsson, reds. anm.) stövlar målmedvetet nedför spiraltrappan till kontorets källarvåning. I nästa sekund har han oprovocerat och medelst yviga armrörelser inlett en monolog om hur det minsann såg ur förr i tiden. ”Nu ska jag berätta för er kära vänner. Att i hörnet där hade jag mitt trumset”, säger han och pekar på undertecknads arbetshörna, som i modern tid tyvärr ersatts av ett mer konventionellt skrivbord. ”När vi startade tidningen Kadens här 2003 (Bicyclings förlaga, reds. anm), då fanns minsann plats för kreativitet. Vi skapade ett ’House of Blues’ med musikstudio, fotoavdelning och en rekorderlig verkstad. Och en MTB-slinga byggde vi utanför knuten förstås. Den har du väl kört?”.
Sanningen var att jag aldrig hade gjort det. Trots att lera från cykelslingans användare bokstavligen stänkte mot kontorets husvägg hade jag inte ännu satt mina hjul på den lokala stigen. Och apropå sanningen var de två liemännen tillika redaktörerna heller inte i första hand inbjudna för att sälja in cyklismens salighet till just mig. Men när de av ren artighet råkade frågade om jag gillar cykling, ja då svarade jag ja. Och på den vägen var det.
Projektet ”Så bakas en cyklist” skapades under sin egen resas gång. Bicycling och Långloppscupen letade en person som ville köra ”en sjuhelsikes massa cykling” 2017, och jag som under några år hade härjat runt i träsksportens mecka Adventure Racing (”terräng-triathlon” med navigeringsmoment) och roat mig med tävlingar på 1–7 dygn, tyckte att det vore trivsamt att fokusera på ”bara” en gren. Cykling till exempel, något jag gillat skarpt sedan jag köpte min första MTB 2013. Kanske kunde detta också lösa ekvationen med det ständigt övertrasserade semesterkontot. Men nja, med facit i hand blev det förstås inte så.
Stilsäker trio. Långlopps-Lasse, Andreas Danielsson och undertecknad vid vårt första möte - passande nog i långloppets hemstad Falun.
Långlopps-Lasse
Tre månader senare befinner jag mig i en bil riktad mot Falun - långloppscupens huvudstad. Hastigheten verkar inte helt överensstämma med de skyltar vi passerar i det kompakta mörkret utanför, vilket jag snart gör chauffören uppmärksam på. Vi befinner oss i slutet av januari, och Chefredaktör Andreas har nu slutat vifta med nostalgiska armar till förmån för att styra bilen. Andreas ger mig lite bakgrundskoll på mannen vi snart ska besöka. Långlopps-Lasse Strand. Mannen som sedan 2000 samordnat, utvecklat och levt Långloppscupen, eller Mitsubishi MTB Challenge som den ska heta enligt sponsoravtalen.
Den resliga figur som öppnar lägenhetsdörren visar sig varm och inbjudande, och till bredden fylld av underfundighet. Innan vi hunnit hälsa har vi serverats en berättelse om Lasse fått oväntat besök av en fågel på sitt vardagsrumsgolv. På spisen står en thaigryta, och i Lasses kök finns plats för många anekdoter. Minnena spänner från landslagsverksamhet och elitcykling, via lokala trollkonstnärer, tidigare karriärsspår (såsom möbelrestaurerare) och musikaliska upptåg till hur långloppscupen föddes. Lasse hävdar bestämt att han är född på 1800-talet, vilket snart känns som den enda rimliga lösningen på ekvationen. Hur han annars lyckats klämma in så mycket galenskap på en endaste livstid är för mig en gåta.
Redan före cuppremiären känns Lasse som en gammal vän. Vi har ringts om stort och smått, sms:at fågelbilder till varandra och raljerat kring livets gåtor. Och det slår mig hur härligt det är när våra perspektiv möts, och att vi samtidigt kan ha så mycket gemensamt trots att vi tillhör olika generationer. När jag turnerar runt på sommarens tävlingar, med varierande mental och fysisk form, blir Lasse den där positiva energikällan som fungerar likadant oavsett tid och plats. Han som både kör startbilen, roddar i nummerlappstältet och langar vätska åt halva eliten. Samtidigt. Och ändå alltid har en hand över för en flaska till när jag frågar.
Fem cyklister inom ett spann på tre till 33 års erfarenhet av cykling. Alla lika glada i tvåhjulingar.
Emil Lindgren – en folklig kung
Kalendern visar 17 mars, och en av Sveriges bästa mountainbikecyklister har förärat Stockholm med ett besök. Två vänner och jag ska till vår stora förtjusning få ta del av Emil Lindgrens skills, paketerad i form av en kurs. Först ska vi – eller låt oss säga han – bara checka av ett av Stockholms mest mytomspunna mountainbike-moment. Emil börjar nu rulla mot kanten. Avgrunden. Och jag hinner tänka ”Nu dör han. Fan också”. Det är inte bara det faktum att jag kommer ha ett liv halvt på mitt samvete, jag har dessutom på kort stund fattat tycke för denna mycket ödmjuka, sympatiska och till synes helt orädda person. Hur ska vi förklara detta för hans familj? ”Joo, men det var livsviktigt att vi kunde genomföra den här teknikkursen, eftersom jag ska hobby-köra lite långlopp på min fritid”. Stelt.
Minuterna innan har Emil med oroväckande frenesi städat landningen ren från nedfallna småträd och annat bråte som bosatt sig under ”Yngwies Drop” sedan sist någon tog genvägen via denna åtminstone 55 grader branta och över 8 meter långa klipphäll. Det är vår, relativt blött och grisigt i backen, och höstlöven har under vinterns gång förvandlats till än mer slipade halkmaskiner. De tre av oss som just introducerats för Yngve (Malmsten, reds. anm., som droppet av oklar anledning döpts efter) följer med stora ögon Emils avvaktande och till synes kontrollerade rullande ner mot domedagskanten. Sedan går allting väldigt fort.
Jag hade koll på Emil Lindgren, långt innan cykelbageriet tog fart. I sociala medier följe jag fascinerat ett antal svenska elitcyklister och deras tillsynes glamourösa liv. För nog verkade de mest vara på läger mest hele ti’n? Och nog fanns egentligen inga bekymmer alls förutom att källar-Monarken skulle ha motion samt att de nya karbonhjulen landade i tid till nästa tävling. Kanske har jag en något mer nyanserad bild idag. När Emil landat oskadd från droppet bjuder han oss på en clinic som såhär i efterhand nog närmast kan beskrivas som en danskurs. För det var så det såg ut när vår regerande kung av Mojntänbajk visade hur en tvåhjuling ska föras.
"Mina frågor till experten" under säsongen var många och kniviga, men frågan är om Emils frågetecken om min klädstil ändå var fler.
Det gick inte en enda tävling utan att Emil kom fram till mig och hejade, peppade eller kollade läget. Ofta precis när jag gått i mål, och låg krampande på en gräsmatta, eller just innan start, när den extra motivationen behövdes som bäst. Vid målfållan hade Emil redan duschat, tvättat cykeln, ätit, druckit kaffe, tagit påtår och packat bilen. Samt pratat med hundra andra personer, som undrade vilka däck han kört på under dagen, eller hur en med enkla medel får upp sitt VO2max till 80+. Emil är prestigelös i sin närvaro på Sveriges cykelscen. Den som säger annat lär ha träffat honom i ett ögonblick av besvikelse över ett resultat.
Men Emil är inte unik. För när sommaren kommer till ända har många av dessa välbesökta Instagram-konton förvandlats till vänliga ansikten. Personer som sliter med sina versioner av vardagspussel, prestationsångest, livskval och inte minst ekonomisk stress. Som förmodligen har fler likheter än vi tror med oss Svenssonz. Och för varje gång jag under sommaren får ett ”Hej!”, ett ”Lycka till!” eller ett ”Bra kört!” av en person från elitled, så övergår de sakta från läskiga maskiner till människor av kött och blod. Och för en liten liten stund, som vid tillfället när Jenny Stenerhag hejar glatt för först gången, kan jag blunda för resultatlistan och låtsas att vi är lika hon och jag. För vad gör väl en timme hit och dit?
Sveriges Långloppsdrottning Jennie Stenerhag ska alltid starta några meter före pöbeln. Det är sedan gammalt.
En gång fastnade jag och super-Jennie på bild samtidigt. Det var ett stort ögonblick, som dock inte varade så länge pga att hon fem min senare var ca 10 km före mig.
Magiska medtävlanden
Men varför skriver hon mest bara om personer av manligt kön, tänker du nu. Den bittra förklaringen är att cykel-Sverige består av cirka 80 % män. En glad överslagsräkning förstås. Kollar du i en start- eller resultatlista från Långloppscupen eller Cykelvasan ser det betydligt värre ut. Tack vare landsvägscyklingen, som jag hobby-gissar är mer jämställd (läs fortfarande katastrof), jämnas siffrorna dock ut. Detta ska förstås ändras. Det är bara ingen som ännu kommit på exakt hur det ska gå till. Men tro mig, i skrivande stund gnuggas cykelhjälmsbeklädda geni(?)knölar runtom i landet. Och - we’re in for a change.
Medan vi väntar eller agerar (du väljer) ska jag passa på att hylla de kvinnor jag faktiskt HAR fått tävla med och emot under säsongen. I min tävlingsklass D30 fanns ett antal personer som ett flertal eller samtliga tävlingar. Personer jag lärt känna mer eller mindre bra på cupen. Och som alla visat sig minst lika målmedvetna som jag var från den stund då vi tillsammans ställde oss på startlinjen till första deltävlingen Billingeracet i Skövde i maj. Drivna och envisa personer som alla har heltidsjobb, i vissa fall ett eller flera barn och som brinner så mycket för sin ofta sent-i-livet-påkomna idrottssatsning att de reser land och rike runt under sommarhalvåret för att göra vad de tycker är roligast här i livet – att tävla i cykling.
Jag minns särskilt två tillfällen då dessa starka tjejer lyft mig till en nivå jag inte trodde fanns just då. Långa Lugnet, ett av säsongens tuffare lopp tack vare högsommarvärme och ovana ben. Tävlingen då jag bokstavligen krampaktigt lyckades hänga mig fast vid andraklungan under första tredjedelen av loppet. Ett gäng jag i teorin är svagare än, men som med sin enorma pepp (”NU KÖR VI! NU HJÄLPS VI ÅT ATT HÅLLA UNDAN!) hjälper mig göra säsongens bästa lopp placeringsmässigt (9:a totalt, 2:a i D30). Eller när jag efter en längre tids sjukdom var åter i nummerlapps-mode lagom till tio mil långa Bockstensturen, men hamnar i ett vakuum på grund av avgrundsdåliga ben. När tankar på att bryta loppet plötsligt ersätts av rop från peppade tjejer som rullar upp bakifrån och gormar ”KOM IGEN NU HANNA! NU ÄR DU INTE SJÄLV LÄNGRE!”. Kanske finns en outtalad regel om att hjälpa varandra framåt på vår resa. Kanske är vi för få för att motsatsen ska vara ett alternativ. Det enda jag vet är att min tacksamhet över prestigelösa medtävlande tillika nyfunna vänner är stor och hjärtlig.
En av många härliga medtävlanden, Ingrid Kjellström, som efter säsongen konverterat från medtävlande till vän och träningskompis.
Mäkta mersmak
Det hann bli november igen, och i skrivande stund har jag med 1,5 månads perspektiv på säsongen hunnit vila upp både hjärta och hjärna efter cupens sista tävling. Jag har låtit upplevelsen sjunka in, och känt efter längst in i magen (där magkänslan sitter, reds. anm) om hur jag såhär i efterhand känner för det här med cykling, och en eventuell fortsättning på det spåret. En helt överflödig aktivitet egentligen, då jag redan efter första tävlingen i maj insåg att jag är kär i cykelsporten. Och visst är det rimligt att tänka att saker blir roligare med sponsorer, ett paketerat projekt och hjälp på traven i olika former och färger. Så är fallet, och det har varit rakt igenom lyxigt att som Svensson få leka elitcyklist för en säsong.
Men när jag känner lite på den där triggerpunkten i magen så har det nästan ingenting med just det att göra. Nej, känslan sitter djupare än så. Den handlar om att jag hittat en sport som gör att jag för första gången i mitt liv kan vakna en timme innan klockan ringer. Full av adrenalin för att få ställa mig på en startlinje några timmar senare, eller spendera en hel dag i skogen på två hjul. Så kanske var det inte Döden som kom för att hämta mig den där novemberdagen för exakt ett år sedan. Det var ju för böveln paradiset själv som kom på oväntat besök. Och jag tror det är här för att stanna.
So long,
Hanna
PS. Men ska hon inte skriva om tävlingarna, kanske du tänker. NÄ! De finns ju alla (förutom en) detaljerat beskrivna och utvärderade på bloggen i tidigare inlägg. (OBS långa inlägg, häll upp kaffe igen!). DS.
PS2. Så hur gick det i Långloppscupen? Jag slutade fyra i min klass (D30) tillslut. Lite sämre än jag hoppats, men med tre andraplatser (så KUL att få stå på en prispall i vuxen ålder) och en vinst i ovanstående mänskliga kontakter blir slutbetyget fem av fem framgafflar.
TACK! Till er som tjoat längs spåret och langat flaskor med varierande innehåll, till fantastiska arrangörer för att ni genom volontärarbete skapar proffsiga och roliga tävlingar med magisk atmosfär, till funktionärsbarnen som står i slutet av banorna och kastar godis på en, till er som läst bloggen och artikelserien (och kommenterat), till oslagbara medtävlanden, och tack (men nej tack) till alla män som oprovocerat gett mig kurser i cykelsporten som jag inte anmält mig till. Och sist men inte minst. TACK till Mitsubishi MTB Challenge, Bicycling, Bianchi och 8848 Altitude för att ni låtit mig leka proffs för en sommar. En helt fantastisk sommar.
Efterord: Och vad ska hon göra NU då? Jo! Inför 2018 finns spännande planer som innefattar ett nytt projekt, en hel drös av nummerlappar och en ambition att locka fler tjejer till cykling. Håll utkik på min blogg hos Bicycling.se. Nu laddar vi för ännu mer cykling 2018. Win!
TACK igen till er som läser för att ni följt med på resan, kanske ses vi i startfållan 2018!