Nu har det gått drygt en månad sedan den senaste tävlingen i Långloppscupen, som var Lida loop.

Trots att Långloppscupen har haft uppehåll, så har det faktiskt funnits andra motionslopp, då man kan passa på att ta en cykelrunda i nya omgivningar. 

Den 2 juni var det en cykeltävling i mitt närområde, nämligen Cykelrallarn. Är inte bilresan till startplatsen mer än cirka 1 timme, så får det väl allt kallas närområdet. Rallarn har start och mål i Bottneryd utanför Jönköping och precis som på övriga lopp i Långloppscupen, är det en relativt kuperad bana. En av mina klubbkompisar hade nog tänkt sig att banan mest skulle gå på banvallen, med tanke på namnet, så 60 kilometer och drygt 800 höjdmeter senare, var han rätt så sliten.

På tal om närområde, så bor vi bara 30 minuters bilresa från cykelstaden Motala, så något eller några av de där Vätternrundaloppen brukar jag oftast delta i.

Vanligtvis är det Halvvätterns 150 km som gäller, ett helt lagom långt utmanande lopp som bjuder på det mesta, en helt magiskt vacker utsikt över Vättern när man cyklar på underbara Omberg, den djupa skogen runt Boet för tankarna till John Bauers sagovärld och hagarna med betande kor påminner om Astrid Lindgrens Bullerby. De vidsträckta slätterna med blommande raps på Östgötaslätten, de går inte av för hackor. Från Ödeshög (eller Bynn som ortsborna själva kallar sin hemvist)  till Motala, då vill man verkligen inte ha motvind….

Detta år stod jag dock som funktionär i depån i Ödeshög på Halvvättern, för Boxholm-Ekeby Skidklubbs räkning. I år var det störst åtgång på varm blåbärssoppa, då regn och kyla gjorde cyklisterna relativt nedkylda. Positiva och tacksamma kommentarer från cyklisterna mötte oss funktionärer i depån, vilket uppskattades. Vi cyklister får tänka på att ge uppmuntrande ord till ideellt arbetade föreningsmänniskor i Långloppscupen. Hur skulle idrottssverige klara sig utan ideell arbetskraft?

En cyklist hade med sig en spritspåse fylld med vaniljkräm, som han spritsade på Vätternrundans vetebulle, så att de skulle bli vaniljbullar istället. Han bjöd även oss funktionärer i depån på detta, vilket var mycket trevligt för en gottegris som mig.

Min egen cykling blev i samband med MTB-Vättern, som för min del var premiären på just MTB-Vättern. Tidigare år efter nystarten, har detta lopp legat på fredagskvällen, vilket har gjort att det har krockat med olika studentfiranden.

2024 var det en mycket kall upplaga av arrangemanget, som kyldes ner extra genom de kalla vindarna. När man cyklade bredvid Vättern, gick vågorna så höga att när de slog mot stenarna på strandkanten, fick man en liten ofrivillig dusch. 

Under MTB-Vättern visas Motalas vackraste platser upp, bland annat naturreservatet i Staffanstorp där vi cyklar bredvid gärdsgårdar, slusstrapporna vid Borenshult ska cyklas uppför, det är cykling utmed Göta Kanal och på strandpromenaderna vid Varamonbadet och utmed Vätterstranden, ända tills man når målportalen.

Visst fanns det backar både i Dunteberget samt Fålehagen och det finns t o m ett backpris vid den gamla soptippen, Vättern Canyon Climb. Det blev dock bara drygt 400 höjdmeter på de 50 kilometerna , så sluttiden på MTB-Vättern är ju kortare än tävlingarna i den vanliga LLC. 

Helgen efter är “riktiga” Vätternrundans 315 km och då deltog jag som publik. Äldste sonen Oskar, som vanligtvis kör för Linköpingsklubben CK Hymer, var detta år med ett norskt cykelteam, Team Kjekkas, som hade tänkt att de skulle drämma till med ett nytt rekord runt Vättern, på den nya förlängda bansträckningen. En enorm kantvind runt hela loppet, toppat med regn, gjorde att rekordet uteblev, de var några minuter efter. De 13 cyklisterna som höll ihop ända till mål blev i alla fall 2024 års snabbaste cyklister (på tiden 7:16), runt Sveriges näst största sjö.

Annat var det på min premiärrunda runt Vättern 1991, då tog jag och min far allt längre tid på oss.

Vi hade investerat i nya racercyklar hos Leif Axelssons cykelaffär i Väderstad. Den där nymodigheten med cykelbyxor, där vadderingen bestod av sämskskinn och cykelflaska var också någonting som inhandlades hos Leif. 

Vi startade på kvällen och motvinden höll oss sällskap ner till Jönköping. Jag såg fram mot härlig medvind efter att ha rundat sydspetsen på Vättern, då kom regnet. Regnet vräkte ner ända tills vi anlände till Medevi, då skingrades äntligen molnen och solen tittade fram lagom till målgången. 

Jag cyklade med cykelväskor bak på min pakethållare, så att jag kunde sätta på mig torra kläder efter att ha ätit lasagnen och fått massage i Hjo. Det där med funktionskläder var inte direkt något som jag hade mer än en vindoverall och ett par tights. Jag cyklade i en flaxande anorak med en praktiskt bröstficka, det borde faktiskt införas i dagens cykelkläder, då den fickan sitter mycket smidigt och är lättillgänglig.  På huvudet hade jag Vätternrundans egendesignade cykelhjälm Giro, med något slags  plyschliknande material utanpå frigoliten. Min hjälm var rosa och pappas blå. I reklamannonsen, som jag hade klippt ur från Vätternrundans tidning “Cykla” och sitter i mitt album, kan man läsa att hjälmen endast väger 200 gram och kostade 199:-. 

För att piffa till denna rosa skapelse lite extra, hade jag fått ett par blå ”öron” som skulle pryda hjälmen. Min gymnasieklasskompis bosatt i Bynn / Ödeshög, skulle heja på mig när jag passerade förbi och för att hon inte skulle missa mig bland alla cyklisterna, fick jag dessa öron som skulle sitta fast på hjälmen och jag bar dem tydligen utan att skämmas……

Hjälmen har jag letat rätt på, den hängde i en av mina föräldrars bodar men de blå öronen i teddytyg var tyvärr borttagna.

I albumet fanns också en artikel om att mitt premiärår i Vätternrundan 1991, det var den 26:e Vätternrundan och var bland de tuffaste rundorna, med mycket blåst och regn. 16 147 var anmälda, 13 305 kom till start och 11 854 tog sig runt.

Att jag cyklade Vätternrundan var för att jag ville göra “En svensk klassiker”, det ska man ju göra när man har fyllt 18 år. I min klass på gymnasiet fanns ett gäng killar som ständigt pratade om vilket lopp som var det jobbigaste i klassikern men “det var mycket snack och lite verkstad” på dessa klasskompisar, så jag skulle minsann visa dem hur man skulle göra. 

Jag var anmäld till Vasaloppet redan 1990 men det året så blev Vasaloppet inställt på grund av snöbrist. Det är alltid en bra kunskap att ha koll på i olika frågesporter, alltså när Vasaloppet blev inställt. Har ni inte koll på övriga år, så var det snöbrist även 1932 och 1934 var det brist på deltagare (17 stycken var anmälda).

Under vintern 1991 var det inte heller någon snö nere i Östergötland men på sportlovet, två veckor innan Vasaloppet, var jag på en skidresa nere i Österrike. Varannan dag hängde jag med mina kompisar i pisten och varannan dag gnetade jag på med mina längdskidor. 

På Vasaloppet så föll det ner en hel del blötsnö mellan Sälen och Mora första söndagen i mars, så skidspåren var obefintliga för oss skidåkare.

Vansbrosimmet 1991 blev inställt på grund av att det var för kallt i vattnet, så det fick jag simma året efter men ändå få det tillgodoräknat i min svenska klassiker. Det här utspelade sig på den tiden då en våtdräkt inte fanns i var mans eller kvinnas garderob. För att hålla kylan borta smorde jag in mig  i ullfett, vilket var oerhört svårt att tvätta bort efteråt. Det kändes som att man var kladdig en hel vecka efter Vansbrosimmet. Badmössorna, som också var nummerlappar, var inte några i plast utan lånebadmössor i tyg, som knöts lite käckt under hakan. Regnet vräkte ner och det var inget lockande badväder precis men man skulle ju ändå bli blöt och kall. 

Jag behöver kanske inte nämna att det även ösregnade på Lidingöloppet? 

Jag kan säga som så, att det blev en riktigt lång paus innan nästa klassiker genomfördes igen på grund av tuffa lopp vädermässigt. Min pappa, som urstark bonde, fortsatte med de olika Klassikerloppen varje år, ända tills jag återupptog den 18 år senare. 

Året efter, 1993, startades Tjejklassikern upp, så då genomförde jag den under premiäråret. Det är lite humanare distanser vid dåligt väder, precis som Halvklassikerns trevliga tävlingar är.

Maken sa att man inte kan leva på gamla meriter, så när barnen var några år satt jag igång igen med att bevisa att jag minsann kunde genomföra klassikerloppen. 

Efter 3 genomförda svenska klassiker erhåller man en lockande guldmedalj, vilket en medalj-jägare som jag, måste ha i min medaljsamlingen i tvättstugan. 

Under min 3:e Vätternrunda messade jag på morgonkvisten hem till min man Lars från Hjo, vid 04-tiden när lasagnen intogs (vid den tiden är man riktigt sugen just på lasagne). Jag var helt genomblöt, stelfrusen och urtrött (man bör sova när klockan är 04:00) och skrev då att om jag någonsin får för mig att cykla Vätternrundan igen, så måste han hindra mig från detta vanvett. 

Jag har lyckats riktigt bra med att inte anmäla mig till Vätternrundan men som sagt Halvvättern gillar jag mycket bra. Jag cyklar aldrig i några klungor, jag är livrädd för klungkrascher samt att jag helst vill ha fokus på omgivningen än att behöva stirra på framförvarande bakhjul under mitt lopp. Givetvis blir det mycket jobbigare men vi får väl se om jag lyckas att tuffa till mig någon gång och därmed kan få lite draghjälp, det sägs ju gå lättare då.

Klassikerloppen Vasaloppet och Lidingöloppet har jag dock fortsatt att genomföra lite titt som tätt när det passar. 

En av mina arbetskamrater kom fram till mig på jobbet och sa att hon hade läst min blogg. Jag blev riktigt förvånad, eftersom hon inte alls är direkt intresserad av sport. Det visade sig att hon hade svårt att somna och istället för att ligga och vrida och vända sig i sängen, började hon att läsa min tävlingsrapport från Lida Loop. När man tänker ett steg till kan man undra om det är så att min blogg är ett riktigt sömnpiller och det var anledningen till att hon läste den?

En läkare kan ju ordinera motion på recept, nu kanske Anna Petterssons blogg kan rekommenderas istället för sömntabletter?

Skoj ändå att just du läser dessa rader, vare sig du somnar av dem eller ej. Jag hoppas att du fortfarande är vaken, för vi har inte ens anlänt till Eksjö ännu. 

Nu är det hög tid att komma in på 2024 års upplaga av Ränneslättsturen!

Det är verkligen en lyx att inte ha mer än cirka 1 timmes bilresa till tävlingsarenan, vilket vi har ner till trästaden Eksjö.

Om det inte har framkommit hittills (om ni missade att läsa min blogg inför Billingeracet och tipsen på historiska sevärdheter kring Skövde) så är jag mycket historieintresserad och vill gärna ha lite bakgrund till loppen och dess namn.

Innan vårt lopp, Långloppscupens nykomling och det avslutande loppet Stenbocksturen, kommer ni att bli väl insatta i om varför loppet heter som det gör. 

Om ni liksom jag, har vuxit upp med Astrid Lindgrens underbara böcker och karaktärer har du säkert god koll på Emil Svensson i Katthult Lönneberga. Ni minns kanske också när han levde loppan på Hultsfreds slätt, där drängen Alfred “exercerade beväring”. Pappa Anton tyckte ju att drängarna i Lönneberga socken borde hålla sig hemma under slåttern, istället för att lära sig att bli soldater. 

En del minns kanske Emil i Lönnebergas hyss när han gick till attack som Smålands husarer och skrämde slag på ett sällskap, som hade samlats för gökotta i en kohage. Emil kom stormande på hästen Lukas med träbyssan i högsta hugg och sällskapet tar till flykten ut i sjön.

Luffaren Paradis-Oskar i filmen “Rasmus på luffen”, precis som drängen Alfred, när han åker iväg på hästskjutsen till Hultsfreds slätt, sjunger denna visa om Ränneslätt.

I Eksjö sta´ på Ränneslätt

där går en äkta bra polkett,

å likaså på Hulsfre´ slätt,

där dansar vareviga flicka nätt.

Adelittan adelideli,

adelittan adelideli,

aderallalla, aderallalla

adelittan adelidela.

Ränneslätt anses vara en av landets äldsta militära övningsplatser. Redan Erik XIV mönstrade den svenska armén där 1564 i samband med kriget mot Danmark. I slutet av 1600-talet blev Ränneslätt permanent övnings- och mötesplats för Smålands kavalleriregemente och olika byggnader har tillkommit successivt. Under andra världskriget fanns ett interneringsläger för omkring 1000 tyska och 167 baltiska soldater på Ränneslätt.

De där Smålands husarer, som Astrid Lindgren skriver om, var starkt förknippade med staden Eksjö och Ränneslätt.  

Nu har ni lite koll på Ränneslätt, om ni inte visste detta innan.

Eksjö, jag älskar den fina och pittoreska delen med alla gamla trähus, jag älskar den småländska dialekten, jag älskar mycket med Eksjö MEN jag kan knappast säga att jag älskar 2024 års upplaga av Ränneslättsturen.

Om jag skulle ha bloggat om förra årets lopp, då hade superlativen sprutat fram men i år var det bara gegga, lera, vatten och grus som sprutade fram under loppet.

Jag vet att banan vanligtvis bjuder på magiskt fina stigar och vackra små sjöar, där solstrålarna kan glittra en solig dag. Den tredje loopen tycker jag är vackrast, när vi cyklar på åsarna i den glesa tallskogen.

Sönerna har cyklat Ränneslättsturen flertalet gånger, då Eksjö ligger så pass nära oss.

2022, när jag hade gått min nybörjarkurs i MTB, cyklade vi allihop och maken skötte langningen till killarna. Jag hinner ta min energi i vätskedepåerna.

Årets lopp går inte att återge i skrift, det måste ha upplevts för att kunna förstå. Tänk vilken tur vi hade som var med i Ränneslättsturen 2024, för värre än så här kommer det förhoppningsvis aldrig att bli. Alla som anlände till målportalen i vattenledningsparken (riktigt passande namn i söndags), genomförde verkligen riktiga prestationer i år. 

Någon sa att det här loppet var det blötaste i långloppscupens historia. Gällande detta påstående kan jag varken bekräfta eller dementera det, eftersom vår familj inte har varit med under så många år. Det positiva var ju att det inte dammade så mycket i år, som det gjorde för några år sedan. 

SMHI hade gått ut med en orange vädervarning för skyfallsliknande regn, där det i Götaland kunde komma mellan 60 och 90 mm regn under söndagen. När vi satt i bilen på väg ner till Eksjö, jämförde en av sönerna de olika väderprognoserna hos Klart, SMHI samt YR. Nederbörden utlovades i följande ordning enligt meteorologerna; 18 mm, 50 mm och 85 mm. Vi kunde konstatera att vi innerligt hoppades att YR inte skulle ha rätt gällande sin prognos.

På loop 1, som är det lättaste loopen tekniskt sätt, försökte jag att undvika vattenpölarna på grusvägarna till en början. Efter att ha cyklat slalom mellan dem ett tag, insåg jag att jag var ju ändå helt genomblöt, så det var ju bara att ta rakaste vägen fram.

Jag hade ändå förberett mig väl inför stundande oväder med regnjacka, skoöverdrag samt stänkskärm bak på cykeln men är man ute i över 4 ½ timme i ösregn, hjälper detta föga. 

Som vanligt låg jag längst bak i startfältet när starten gick. Jag vet att första loopen är minst tekniskt, så det är väl egentligen under den som jag skulle kunna trycka på lite. Dameliten drar iväg och får med sig får de övriga starka tjejerna i de olika tävlingsklasserna. Vi är ett gäng cyklister som ser hur de supervältränade tjejerna försvinner bakom träden. 

Min familj brukar ofta säga till mig att våga ta i lite mer och satsa, det malandes i bakhuvudet samt kontraordern från PM:et att Ränneslättsturen är s k “baktungt”, så att man ska ta det lugnt i början (som jag alltid gör på alla lopp) ältades i mitt huvud.

Jag tryckte ändå på lite, nu när det bara var grusväg och det blev en lucka till de övriga damerna som cyklade tillsammans med mig. 

Sedan kommer vi till det tekniska partiet vid de gamla skyttegravarna eller vad det är som vi cyklar genom. Innan vi har cyklat klart där, så är de andra "tanterna" ifatt mig. Min namne Anna Petterson susade förbi mig på de slingrande stigarna men de andra damerna och jag håller samma hastighet.

Jag tycker ju inte om när det är alltför bökigt i skogen med rötter och stenar, efter helgens lopp ser man allt med lite andra ögon. Vad gör lite rötter och stenar om de är torra? 

Det har bara gått en vecka sedan midsommarafton och alla som har dansat kring midsommarstången har säkert “Prästens lilla kråka” i färskt minne. Exakt så kändes det för mig “En slank hon hit, en slank hon dit och en slank hon ner i diket.” Nu kanske det inte var dikena som jag hamnade i utan mer ute i skogen. Det blev så många “rotsvängar”, som en av mina medcyklister kallade det. Hon fick släpp på bakhjulet och åkte ut i skogen, tyvärr fick jag släpp på samma rot och körde också rakt ut i skogen på samma ställe. Båda våra cyklar höll och vi kunde trampa vidare. De hala rötterna bidrog till att cykeln inte alltid åkte dit jag hade tänkt. 

Vi beger oss ut på loop 2 och håller ungefär samma tempo men när det blir enklare tekniskt på grusvägarna så ökar jag farten lite mer och får en lucka bakåt. Jag vet att två av cyklisterna också cyklar D50 och vi var ju bara 5 anmälda i min tävlingsklass, så om jag orkar cykla på resten av loppet, så lär jag ju bli 3:a. 

Ju längre loppen framskred desto mer regn hade fallit och det som vanligtvis är fina stigarna på Ränneslättsturen var bara lera. Någon sa att det var som att cykla i chokladpudding. Det fanns inget fäste någonstans och allt man gjorde var att försöka att parera med cykeln, så att man inte skulle krascha. I slutet brydde jag mig inte ens om att försöka cykla uppför uppförsbackarna, däcken slirade hela tiden, så det gick fortare att gå eller småspringa med cykeln uppför backarna.

Det rasslade extremt mycket om cykelns kedja och vevparti, det kändes som om allt skulle haverera. När man cyklade genom rejäla vattenpölar, så blev det som en välbehövlig cykeldusch.

I början av loop 3 cyklar man jäms med ett stängsel till regementet. Under det stängslet forsade vattnet fram och de djupa vattenpölarna i 2023 års blöta Cykelvasa kändes riktigt fjuttiga, jämfört med dessa enorma mängder vatten.

Jag brukar ju oroa mig för de stora klungorna av elitcyklister, som ska cykla om oss damer. När första klungan kommer får man god förvarning, då en enduro-motorcyklist åker före ledaren. För mig inträffar det redan i den byggda MTB-banan, där det är lite extra trixigt. Mattias Wengelin hade en rejäl lucka, så tacksamt nog var det bara en cyklist som hann passera mig medan jag befann mig i “Trollskogen”. När jag cyklade igenom “Wonderland” tänkte jag att “Waterland” hade varit ett mer passande namn denna dag. 

Jag tror aldrig att gruppen med elitcyklister har varit så utspridd som den var i söndags. Bromsbeläggen slets nog även hos elitåkarna, då det gnisslade rejält när de for fram i sörjan men det ljudet blev ju en bra förvarning om att hålla mig ur spår. 

När jag slutligen anlände till målet i den vattenfyllda Vattenledningsparken, så ropade speakern ut att 3:an i D50, Anna Pettersson, välkomnades till Eksjö, det var en skön känsla i dubbel bemärkelse.

När jag nu väl lyckas med bedriften att komma på pallen, så ställdes prisutdelningen in, för alla utom elitklassen, på grund av regnvädret, det var väl en rackarns osis. 

Jag tvingade dock en av mina söner att ta ett kort på mig på pallen hållandes mina priser, detta måste verkligen dokumenteras inför all framtid, då det troligtvis inte kommer att upprepas. 

Det varma duschen efteråt var så välbehövlig på flera sätt, både att värma upp en stelfrusen kropp men även att skrubba bort leran på kroppen.

En stor eloge till städpersonalen (och givetvis alla andra tappra genomblöta funktionärer ute på banan), de hade nog ett tufft jobb efteråt, då det kom in enormt mycket skit i omklädningsrummen. Jag vet ju bara hur sandigt det blev i vår tvättstuga efter tre cyklister, varav 2 tyvärr var tvungna att bryta. Äldste sonen Oskar fick punka och trots patronen fick han inte ordning på däcket. Yngste sonen Carl var med i en krasch, som resulterade i skador både på sig och cykeln. Mellansonen Arvid som skulle langa vätska till sina bröder blev tyvärr sysslolös.

Inledningsvis så skrev jag om att min första Vätternrunda, fick ett långt uppehåll till nästa gång (18 år) och att jag under min tredje Vätternrunda messade jag hem till min man, när jag var genomblöt och stelfrusen, att han skulle hindra mig från att anmäla mig till detta vidriga lopp igen. Vätternrundan är kanske inte så vidrig som jag har upplevt den, då jag haft otur med vädret, kyla och regn under 2 av 3 lopp.

Trots att jag var stelfrusen, genomblöt och superskitig efter söndagens målgång, så tror jag faktiskt att jag återvänder ner till Ränneslättsturen igen.

Nu hoppas vi på sol (eller i alla fall uppehåll) kommande helg i Rättvik och Mörksuggejakten!