När ondskan själv kommer på besök i din hemstad är det en käftsmäll, oavsett hur många minuter från händelsen du råkar befinna dig. Det har inte gått många stunder sedan i fredags utan tankar på varför det hände, och på de som drabbades på riktigt. De som förlorade sina liv eller personer de älskar. Men om vi printar ut allt som skrivits om terrordådet finns inte många träd kvar på jorden. Så jag tänker överlåta de analyserna till övriga 9,99999 (osv) miljoner av Sveriges befolkning, och istället berätta om den senaste tidens bravader i cyklistbageriet. Utan att anpassa min ton till terror-mode. Jag tror nämligen att livet måste gå vidare nu, för oss som har den valmöjligheten.


Foto: Sydsvenskan/Hussein El-alawi

Våren verkar äntligen ha fattat att hen är välkommen att stanna, och även om det inte varit någon tropisk värme har åtminstone de värsta snöstormarna uteblivit. De senaste två veckorna har därför bjudit på en hel del cykling på torra stigar (OBS norrlännings mått mätt). Mesta tiden har osökt spenderats utanför min komfortzon, i form av cykling med mer eller mindre random sällskap. Först ut var måndagen då jag slumpmässigt cyklade in i Kajsa Eneroth (16ish-årig MTB-talang som ska köra EM i år) vid starten på Fiskartorpet-slingan. Vi beslöt oss för att sällskapa, och mitt ”lugna pass” slutade med en timme mellan pulszon hög och hemsk, med Kajsas flåsandes i nacken efter instruktionen ”jag ska köra ett ganska hårt pass idag”. Svincool tjej. Heja henne!


Från vänster: Hanna "maxpuls" Näslund (Oklar CK), Kajsa "Oberörd" Eneroth (MTB Täby)

Och i fredags var det dags igen. Med leriga MTB-skor (OBS äger inga landsvägsdojor) anslöt jag till den mytomspunna landsvägsmaffian Le Peleton. De kör en timme ”all in” åt Nacka-hållet varje onsdag och fredag. Samling 05.55. Kommentar överflödig. Jag körde med den ”långsamma” gruppen (34 km/h), och lyckades precis klara mig undan avhängning trots oanmält ryck. Till mitt försvar ska tilläggas att min erfarenhet av klungkörning är 1 (läs en gång). Och att rundan innehöll ett hav av korsningar, okynnesrondeller och annat trafikbös. Obekvämlighetsjakten har alltså gått så långt att jag misstänker en slags vårallergi mot just komfortzonen. Jag ska berätta om ett tredje pass, så kanske vi tillsammans kan sätta en diagnos.


Le homme de Le Peloton. Say no more.

”TISDAGSRAJD”
(Happy Rides MTB-tur, tisdagar kl 18.30, start Hammarbybacken)
GRAD AV MYTOMSPUNNENHET: 3,8/5

Redan på långt håll ser jag den. Downhill-hjälmen. Den går inte att ta miste på, med sitt karaktäristiska hakparti och attityd-osande aura. Jag brottas under en millisekund med tanken på att vända kvickt innan någon ser mig. Åka hem och köra på Monarken istället. Där behövs i alla fall ingen störtloppskruka. Ett tjugotal väntande cyklister står grupperade i mindre gäng, och jag sluter upp med de som ser minst farliga ut. Vi småtjattrar lite, och en snabb analys visar vilka attribut som skiljer mig från mängden; töntiga trikåer istället för coola shorts, landsvägshjälm istället för MTB-hjälm med skärm, halva däckbredden mot snittet och en slaglängd på ca. 50 cm kortare än övrigas. Och självklart har jag glömt pannlampsjäveln hemma.

Det går ändå helt okej till en början. Stigen vi kör iväg på är ju i princip min bakgård (bor i Hammarbyhöjden), och så länge vi kör i medelsvår terräng kan jag kompensera mitt tekniska handikapp med ett okej flås. Monstercyklisterna är oväntat snälla. I samtliga nedförslöpor känns det dock som att Downhill-mannen (jo, han har ve och fasa anslutit till gruppen jag kör med) väljer ett spår som liksom går ÖVER mig. Trots att jag cyklar på en smal stig, där jag i min naiva värld tror att omkörningsförbud råder, tar han sig ändå förb migi i fyrdubbel fart, genom att studsa på olika tingest runtom mig. Såsom träd, klippväggar, stenar och vilda djur. Lite ”Crazy Wallride”, om ni sett den?



Och uppförs ör det istället jag som cyklar om Downhill-mannen, tack vare min fullblodsspringare (Methanol FS 9.2 heter han), om än via lite mer konventionella vägval. När vi angriper de knixigare partierna, med klipphällsmaraton och storstensstök, har jag det kämpigare att hänga med. Medan Herr Wallride antar dödsgreppet (läs inga fingrar på bromsen) och låter cykeln svälja halva skogen försöker jag själv avgöra hur stora ”dropp” jag kan guppa nedför utan alltför många framåtvolter. Och vips är enduromaffian ur sikte. De får vänta in mig ett gäng gånger, och jag tänker att de nog börjar bli frustrerade. Men vet ni vad de gör? Jo. De tipsar, peppar och hejar på, och tycker att det är förjäkla bra att jag är med och provar. Åtminstone är det vad de säger.

Passet jag trodde var en timme visade sig vara tre. Men efter två timmar skymmer det så mycket att jag ser halva sagovärlden och hens mostrar stå publik i buskarna. Det är dags att tacka för sig. ”Vi ses nästa gång!” hör jag innan de rider iväg på sina monsterhästar. Och jag blir sådär varm i själen som man bara kan bli om man har slut på mobilbatteri och upptäcker ett icke-paxat eluttag på bussen. Och på väg hem ser jag plötsligt i det skumma ljuset, att där komfortzonens gräns var dragen har någon suddat ut linjen i jorden. Och gjort cirkeln lite större än förut. Bara lite. Men tillräckligt för att det ska märkas.

So long,

Hanna 


Helgens något mer chillade tur. Dock med lika inspirerande sällskap. Foto: Sofie Bachmann 

LIVSPEPPTIPSET: Husky Podcasts intervju med Emil Börner, som förlorade sin flickvän under deras livs cykeläventyr. Tvärtemot vad det låter så ger det hopp om livet att lyssna på den här imponerande kloka personen. Testa du med!

PS1. Inom kort ska jag berätta en hemlis (OBS ej längre hemlis efter det), som får armhåret att resa sig på mig. Kanske dig också. Ledtrådar: sjö, svinhög fart och ångest. DS1.

PS2. Nu finns del 1 av artikelserien ”Så bakas en cyklist” på webben, för dig som inte läser pappersbokstäver. Om du t.ex. vill veta vem jag är och varför jag bloggar. DS2.


25 dagar kvar till säsongens första tävling - Lidingöloppet MTB. Aldrig kört, men backarna har tydligen samma lutning som på löploppet. Hepp hepp! Foto: Lidingöloppet


På tema "träna hemma" cyklade jag några vändor i trädgården aka uppför Hammarbybacken häromdagen. Mycket motbjudande.