Det började i Västergötland med gegga och vitsippor och slutade i Västergötland med gegga och gula löv på marken. Långloppscupen alltså, Mitsubishi MTB challenge. Vilken sommar det har varit, vilken fantastisk jävla sommar det har varit och jag längtar redan till nästa år när jag tänker repetera allting igen.

Västgötaloppet.

För att undvika alla former av stress var vi färdigpackade redan på onsdagen. Vi hade tagit ledigt på fredagen och vi skulle åka hemifrån senast kl 07:00, käka lunch när vi kom fram och provcykla teknikbanan på Lassalyckans fritidsområde på eftermiddagen (där även start och mål låg). Det var planen.

På torsdag eftermiddag gick ryktena dessvärre att loppet skulle ställas in. Det var visst någon storm som skulle dra in över Sverige. Hela kvällen kände jag mig förkrossad! Vi som skulle lyxa till det, få bo på hotell och allt, och nu var det inte ens säkert att vi skulle kunna köra söderut utan att cyklarna skulle blåsa av taket på bilen. För att inte bryta ihop helt tänkte jag att  SMHI´s väderprognos nog skulle vara lika pålitlig som vanligt, att det skulle hinna ändras med andra ord (har jag sagt att min storebror jobbar på SMHI i Norrköping?). Jag skjutsade barnen till skolan på fredag morgon, åkte hem och inväntade slutgiltigt besked från tävlingsarrangörerna. Ensam hemma hann jag göra allt det där jag vill göra innan vi ska fara någonstans men aldrig hinner. Det var länge sedan huset var SÅ städat och allt var SÅ packat och jag var SÅ redo att fara. Strax innan 10 kom beskedet. Loppet skulle gå av stapeln! Hämtade genast hem barnen, fyllde dem med käk och så var på väg.

Loppet

Det är så lustigt, när jag körde loppet så tänkte jag, ”åh, det här måste jag skriva om” ungefär en gång var 10:e minut. Sen går det nån vecka och allt jag kommer ihåg är;

-          Att det var himla roligt

-          Att det var en grymt fint underhållen bana

-          Utmanande tekniska partier

-          Att jag typ är kär i Västergötlands skogar (som att cykla i en John Bauer målning, fast han                var ju från Småland… eller ja, Jönköping som bara ligger 5 mil från Ulricehamn iofs)

-          Att cykeln fungerade finfint (men liiite ont i ryggen får man som gammal dam utan                              heldämpat, det är det man säger när man argumenterar mot sig själv om varför man måste              ha en ny cykel, det har alltså INGETING med otränad bålmuskelatur att göra)

-          Att solen kikade fram nån minut i alla fall, flera gånger till och med

-          Att jag tappade min vindjacka någonstans längs spåret

-          Att det blåste

-          Att det haglade

-          Att det regnade

-          Att jag frös något så fruktansvärt

Troligtvis så förfrös jag hjärnan och det är därför jag inte kommer ihåg så mycket. Jag kommer inte ens ihåg om jag tyckte det var jobbigt, eller jo… Jag kommer ihåg, att när jag for in målområdet efter första loopen på fyra mil som tagit mig långt över två timmar att köra, kände ett extremt jobbigt, dåligt samvete gentemot barnen. Om det tog SÅ lång tid för mig, hur lång tid skulle det då inte ta för barnen liksom? De körde alltså familjeklassen som var hela första loopen. I denna kalla, blöta kyla. De skulle hata mig för resten av livet, de skulle hata allt som har med cykling att göra för all framtid, de skulle troligtvis även kolla upp alternativa fosterfamiljer de kunde flytta till… De resterande fyra milen gick en hel del tankeverksamhet till hur jag skulle kunna gottgöra de stackars små liven. Dubbla veckopengen fram till jul? Tredubbla? Obegränsad speltid på datorn/telefonen/PS? Mamma städar deras rum i minst ett år? Slippa cykla till skolan??.... Men mest av allt hoppades jag att de varit så förnuftiga att de brutit, tagit sig till hotellrummet, duschat varmt i minst två timmar, sett till att käkat av den goda pastan som bjöds på efter målgång och sen bara satt sig under täcket och kollat på Youtube eller nåt.

Jag tänkte inte bara på barnen, jag tänkte även på att vi måste åka tillbaka till detta fantastiska ställe på semester nästa sommar (när det varm och göttigt). Lassalyckans friluftsområde erbjuder en enastående miljö för den som vill hålla sig i skogen och träna t.ex. teknik med sin cykel på de kilometerlånga teknikspår som även ingick i tävlingen, se karta här om ni är intresserade.

Efter 4 timmar 44 minuter och 3 sekunder var jag klar med dagens prövning. Saga kom springandes och mötte mig, ombytt torr och nyduschad. Hon hade stått och väntat på mig i en och en halv timme!! Inte vågat gå där ifrån ifall att mamma snart skulle dyka upp! Hon berättade att de hade brutit efter två mil på grund av kylan vilket såklart kändes som en enorm lättnad för mig. Jag frågade om de hade sett min vindjacka någonstans längs spåret, och jo det hade de! De hade också stått och dividerat om de skulle ta med den eller inte. Terje var tvärsäker på att det var min och ville ta med den. Saga sa att det kunde de inte alls vara helt säkra på, att det kunde ju faktiskt vara någon som lämnat den där och sen skulle hämta den (Det stod Mora CK med stora bokstäver på den)… Och eftersom Saga är storasyster så är det hon som bestämmer. Den blev alltså kvar i skogen. Nu gjorde det inte så mycket för den hade nämligen hittats av någon annan också, och med lite messande fram och tillbaka med den otroligt schyssta banchefen Fredrik Fridmar så hamnade min jacka i min postlåda bara efter nån dag. Det kallar jag grym service!

Efter en snabb cykeltvätt var det min tur att ställa mig i duschen och värma upp mig, sen lägga mig under ett varmt täcke i skön hotellsäng och bara fundera över livet. Kommer ihåg hur otroligt jävla tacksam jag var just där och då att jag slapp ligga i en husvagn (vars värme verkar ha gett upp). Där låg jag säkert i tre timmar, eller i alla fall så länge att barnen var nära på att dö av hunger, enligt de själva alltså, trots att de tagit en andra vända upp till målområdet för att käka av pastan med köttfärssås som de serverade. Själv missade jag den på grund av oförmåga att rulla ur sängen.

Det har, som sagt, varit en fantastisk sommar och jag har lärt mig otroligt mycket, om allt som har med MTB att göra. Jag har t.ex. blivit expert på att stansa däck, mycket tack vare att jag fick sån bra undervisning i att göra det genom en kille i Perbellum-klubben. Jag ser att nästa sommars race inte kommer innebära några punkor att skylla dåliga resultat på (host, host). Jag har också kommit fram till att det är viktigt att hålla i det här med träning under hela året och inte ”vänta” tills jag får sommarlov. Att då är det liksom redan kört att försöka bättra på någon form. Sen det här med sömn, ju mer man tränar, desto viktigare blir sömnen. Punkt slut. Jag har hittat nya vänner, asså såna som cyklar och det finns en liiiten, än så länge, idé om att åka till Island och köra ett etapp-lopp med en av dem. Vi får se vad pengarna räcker till. Men Mitsubishi MTB callenge är självklar. Den vill både jag och barnen köra igen. Terje är taggad på att bli äldst i sin klass och se vad det kan ge, och Saga vill bara cykla. Som en liten bonus har min Saga, 12-år gammal skrivit ett litet inlägg om hennes upplevelse av långloppscupen. Jag fick inte lägga mig i (svårt för en skolfröken) och ge henne tips eller rätta till några meningsbyggnadsfel o.s.v. Här har ni hennes story helt oredigerad.

Tack för mig så länge!

Sagas ord:

Långloppscupen, vad var det? Jag hade aldrig hört talas om den förut. Det enda jag visste var att mamma hade fått något slags blogg-jobb för dem och att vi skulle cykla en massa olika lopp och att det skulle bli en hel del bilåkande denna sommarn. Det jag mest såg fram emot under de första loppen var nog att få bo i husvagn. Cykla kändes bara som en tråkig sport som mamma drog ut oss på för att vi inte bara skulle sitta hemma och spela Sims och Fortnite. Som jag sa så kändes det bara så de första loppen, för sen så hände det något på loppet i Stockholm (Lida Loop). Jag kom in på tredje plats vilket betydde att jag skulle få stå på PRISPALLEN! Jag var så glad att jag bara ville skrika av glädje, vilket jag också gjorde. Men långloppscupen har inte bara varit jätterolig och en häftig upplevelse för det var ett lopp i Ludvika som vi inte riktigt hade förberett oss på om man jämför med de andra loppen. Loppet gick ut på att man skulle köra 4 varv ut av en 1,5km lång bana. Det första problemet skedde i slutet av det första varvet precis efter att det ropat i högtalarna:

-Ååå, här ser vi Saga som ligger på en tredje plats.

Jag blev glad att jag låg så bra till men jag såg att det var en annan tjej precis bakom mig vilket inte gjorde mig särskilt glad eftersom att hon kunde köra om mig vilken sekund som helst, så jag trampade och trampade och tillslut så gav hon sig och hamnade en bit bakom mig. Men det var ju såklart då det skulle komma en liten vägavdelning som man kunde välja om man ville köra på en stig som gick uppför eller om man ville köra en lite svårare stig med stenar och rötter. Stigarna mötte varandra igen efter bara fyra meter men jag som inte hade provkört bana innan tog alternativet rakt fram, stigen med den liten uppförsbacke. När jag cyklat upp för den lilla backen så ser jag hur de andra tar den andra vägen, vilket får mig att fundera- vänta nu har jag åkt fel? Så jag kliver av cykeln och börjar gå ner för backen och ser hur flera tjejer cyklar förbi mig!! Men jag sätter mig på cykeln igen och börjar cykla och då så ser jag att vägen jag först tänkte ta inte alls var fel väg utan bara ett annat alternativ. Så medans jag cyklar resten utav banan så är jag så himla arg på mamma för att vi inte provcyklat banan tidigare. Och såklart så skulle jag ju bli ännu argare på mamma när jag känner att jag börjar bli väldigt törstig och jag sträcker mig för att ta min vattenflaska och inser att mamma tidigare den dagen sagt:

-Ni klarar nog er utan vattenflaska, det är ju inte så långt. INTE SÅ LÅNGT!!!

Medans jag cyklade så såg jag hur alla andra föräldrar står med vattenflaskor åt sina barn och ett litet hopp växer inom mig. Kanske så har mamma insett att jag och Terje också var törstiga som alla andra barn vilket hon såklart inte gjort. Men mamma gjorde ju inte bara dåliga saker det loppet för under det sista varvet skriker hon till mig att jag bara är 15 sek från trean, så jag tog i allt jag hade det sista varvet och lyckades sno åt mig tredjeplatsen med mellanrum från fyran. Men allt handlar ju inte att komma på prispallen även om det är riktigt kul, för ett av de roligaste loppen kom jag faktiskt inte på prispallen utan jag kom sist. Det loppet var i Falun, Långa Lugnet. Det roliga med det loppet var att banan var handgrävd med serpentiner, man fick godis och melon när man kommit i mål plus att det var en jättemysig camping där.

Jag längtar redan tills nästa års långloppscup och att få bo på så många olika campingplatser med massor av badplatser och såklart att få cykla!

Bild från Billingeracet, årets första lopp i cupen. Vi visste inte nå vad vi gett oss in på.

Foto: Andreas Danielsson