Halloj!
Äntligen en tävlingsrapport! Det har kliat i fingrarna under den långa vintern att få sätta mig ned någon timme efter tävlingarna och tänka igenom och analysera tävlingen, vad som hände, vad jag tänkte och lärdomar jag tar med mig. Det är främst för mig själv jag skriver detta, men det verkar vara en stor skara människor som uppskattar mina texter.
Kolmårdsbiken är en tävling jag sjukt nog har lyckats undvika i alla år. Ibland har det krockat med andra lopp, eller så har jag bara struntat i att det finns då det är en individuell tävling och inte ingår i någon cup. I år bestämde jag mig dock för att köra tävlingen istället för Första Chansen XCO i Ramnäs som jag kört de senaste åren. Dels för att prova en ny tävling, men främst för att få ett långlopp-ish aktig tävling i mig inför XCM-världscupen i Nove Mesto den 14:e maj. Det är alltid bra att få en något prestigelös tävling i benen efter en lång vintersäsong innan det drar igång på riktigt.
Dessutom är det ett perfekt tillfälle att få ett smakprov på tävlingsbenen, uppladdning och motståndet innan Långloppscupen drar igång med Billingeracet redan om två veckor, som jag ser fram emot oerhört mycket med deras nya bansträckning. Den ordinarie anmälan har dessvärre gått ut, men det går fortsatt bra att efteranmäla sig. Skövde CK arrangerar alltid bra arrangemang och det är kul att börja långlopps-cirkusen där efter en lång vinter.
Jag, mamma och Emilia åkte ned från Ransta till Sörsjöns naturområde, strax norr om Norrköping där tävlingen äger rum. Vi åkte ned på morgonen, starten gick inte förrän kl. 11. Jag packade in min nya hoj, en ARC8 Evolve FS, levererad i tisdags av Lerdala Sport i bilen och drog oss ned. Kom ned i god tid, hämtade nummerlapp och åt lite ris med ägg och majonäs. Fick sällskap av Stefan, Johnny och Michele från teamet (Vostroblock Evolite Cycling) där Stefan, jag och Johnny skulle tävla och Michele, mamma och Emilia supporta. Jag värmde upp de sista 3 kilometerna innan mål för att ha lite koll på de, men annars var det rätt tillbakalutat.
Bansträckningen och banprofilen hade jag studerat noga på Strava i veckan, då jag aldrig varit där förut och memorerat stenar, stigar och svängar. Hur långa backarna var, när olika stigpartier började och slutade, var man bör positionera sig rätt osv. Det var till stor hjälp och jag kände mig lugn när starten väl gått. Jag hade satt upp en del olika scenarion i huvudet hur jag skulle köra, taktiskt och tekniskt. Planerna fick revideras redan innan start, när jag såg att både Viktor Lindqvist och Erik Mattelin efteranmält sig till loppet. Men, det var bara kul.
Tävlingen:
Det var ett bra gäng som startade, ovan nämnda Viktor och Erik, men även Viktor Henrysson, Joel Karlsson, Mikael Stjernqvist, Fredrik Lagercrantz mm. De som saknades var främst de svartvita kläderna. Starten gick och jag var först igenom svängen ut på asfalten, sedan lugnade jag mig. Ville ta mig igenom den utan bekymmer. Det var någon kilometer asfalt innan vi svängde in på grusväg. Här skulle det vara ganska exakt 12 kilometer grusväg innan första stigen. Något jag missat dock var att det redan efter drygt 4,5 kilometer var spurtpris, där Lukas Merkel och Viktor Lindqvist körde hårt i backen med en liten lucka till mig som sedan hade en lucka bakåt. Jag fattade först inte varför de gått så hårt. Trodde spurtpriset skulle vara ut på andra loopen, inte så tidigt. Skitsamma. Vi fortsatte i ganska högt men behagligt tempo bort på grusvägarna. Det var lite krascher här och där, Stjernqvist krascha såg jag, hörde sedan efteråt att det var fler, b.la. teamkompis Johnny. Det var synd.
Jag försökte ständigt hålla mig topp 6-7 för att undvika trubbel och det gjorde jag utan större bekymmer. När vi började passera 13 kilometer letade jag mig upp på andra rulle, strax därefter gick jag fram och låg längst fram till vänster med Lagercrantz till höger om mig. Då han är banchef frågade jag om det inte var stig strax, jo, svarade han och sa att han kunde linjerna genom alla surhål. Bestämde mig där att ligga på hans hjul på stigen istället för först. Det var surhål, men inte så farligt som jag trodde och det var inte så mycket heller. Jag hade bra flyt på stigen och tyckte inte det gick så hårt. Efter ett par minuter kom vi till ett öppet parti och jag passerade Fredrik och ökade farten. Fick snabbt en lucka och ut på nästa grusväg hade jag 50 meter ner till Mattelin och Viktor Lindqvist, som även de kommit om Lagercrantz. De hade sedan en liten lucka ned till Henrysson, som såg ut att vara själv. Jag körde på halvt om halvt, fick med mig Mattelin och Viktor och vi gasade lite i nästa backe så att Henrysson inte skulle ansluta.
Där, efter drygt 16 kilometer, var vi tre i tät och jag kände mig orimligt fräsch med tanke på kvalitén på de vi kört ifrån utan större ansträngning. Vi hjälptes åt lite den kilometer som var till nästa stigparti. Där kom jag först in och körde på med bra flyt. Efter ett tag märkte jag att Erik slet bakom och han hade Viktor bakom sig. Jag körde på i min fart och kände mig mer och mer bekväm på ARC8-hojen som levererade grymt över lerhål, rötter och sten. Kändes nästan som att man leviterade ovanför. Otrolig känsla. Jag hade några sekunder bak till dem på nästa grusvägsparti och passade på att äta och dricka lite.
Jag och Erik gjorde det mesta av jobbet och med känslan jag hade i kroppen nu så var det garanterat en pallplats. Tänkte om lite och fokuserade på att få ett bra och hårt träningspass. Största delen av resterande del av första loopen låg jag först och körde ändå på en del. Höll hög fart men gick inte över rött.
Loop 2:
Vid varvning ut på loop 2, som endast var ca 9 kilometer, fick jag en flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av Emilia som jag hällde över mig. Där och då hade vi ca 1:10 min ned till nästa grupp, men det fick vi ju inte veta då. Loop 2 började med lite stig, sedan ut på samma grusväg som första loopen. Förbi spurtpriset igen, men sedan vek vi av vänster in på en annan grusväg nu istället för höger, som vi gjort någon timme tidigare. Grusvägen vi nu körde på vet jag inte om man kan kalla grusväg, det var utlagt en otrolig mängd sprängsten som inte alls var behagligt att cykla på. Löst, jobbigt och tråkigt underlag. Men det var bara att köra vidare.
Efter nästan 32 kilometer var det en skarp sväng in på ännu en stig igen, detta hade jag rekat på Strava i veckan innan och memorerat. Jag tog mig friheten att ta täten in på stigen och ville hålla hög fart, i förhoppning att de skulle slita alternativt börja göra misstag. De kunde gå med utan vad som visuellt var större besvär. Vi började närma oss varvning igen. Loopen var som sagt endast 9 kilometer och tog strax över 20 minuter. Är dock stolt att jag lyckats hinna dricka upp hela flaskan sportdryck på endast 20 minuter. Innan varvning skulle vi ta oss an drygt 30 höjdmeter. Majoriteten av dessa gjordes på ett gärde/äng/åkerskant, vilket var otroligt drygt, då det var vattenfyllt gräs och spårig lera. Erik hade tät där och tog väl lite bättre spårval igenom det värsta området och han fortsatte gasa ordentligt även när underlaget hade ändrats till vanligt gräs. Här var första gången jag verkligen fick gå upp över rött för att ta ikapp luckan, med Viktor på hjul. Tog mig ikapp men det var jobbigt.
Loop 3:
Jag återhämtade mig, fick en flaska sportdryck och en flaska vatten igen, och vi tog oss ann loop 3. Här fick vi reda på att vi varit 1:10min före andraklungan redan efter första loopen. Nu kändes det väldigt tryggt. Jag hade tagit reda påatt Loop 3 skulle vara den värsta, både stigmässigt och höjdmetersmässigt, men jag kände mig förberedd och stark. Loopen började med ett parti stig där Erik tog täten före mig och Viktor. På nästa grusvägsparti försökte Erik något litet i en kort backe, men jag svarade hyfsat lätt på det.
Nu började jag tvinga upp Viktor att ta lite förningar genom att lägga mig bakom honom istället för bakom Erik. Vi hjälptes åt lite på de lättåkta gruspartierna. På nästa stigparti går Erik in först framför Viktor och mig. Ville se hur det fungerade. Inledningsvis gick det bra, sedan kom vi till en utförsbacke där devarnade för en bro. Bron låg lite till höger på stigen medan Mattelin kom med lite för hög fart och körde ner till vänster ner i det blöta partiet och tvingades stanna. Ingen krasch dock, och Viktor och jag hann till höger upp på bron. Vi fick några sekunder gratis där innan Erik var igång igen. Viktor körde på i bra fart på stigen och Erik jagade några sekunder bakom. På nästa grusväg hade Erik kommit ikapp igen och här var bansträckningen något annorlunda än den varit tidigare år, vilket jag studerat inför loppet. Nu körde man en ganska kuperad liten skogsväg i cirka 2 kilometer istället för en, vad som verkar, rätt roligt stig utför.
Här var det dags att förbereda sig mentalt, för nu skulle banans tuffaste parti strax börja. Den kallas trestegsbacken då det går som i tre etapper. Tidigare år har de kommit lite längre nerifrån med mer fart medan vi nu kom in i backen lite längre upp och ur en skarp högersväng. Jag låg på Viktors hjul med Mattelin bakom mig. Backen skulle ta ca 5 minuter och var drygt 70 höjdmeter på 1,3 kilometer. Den var mycket mer teknisk än jag trodde innan. Viktor körde ett hårt tempo och jag försökte se framför honom vad som skulle komma, och köra lite andra linjer där det gick. Det gick ordentligt hårt och jag fick samla mig mentalt för att inte släppa "för att det är bekvämt". Jag fick uppfattningen att Mattelin hade släppt några meter och då tvingade jag mig själv att ge mig själv chansen till segern där och då. Jag lyckades klamra mig fast bakom Viktor och gav mig själv en mental klapp på axeln över den bedriften. Glädjen var kortvarig dock, när jag märkte att meterna blev fler och fler mellan Viktor och mig utför stigen efteråt. Jag ville inte låta honom komma undan så lätt, så jag släppte på mer och kom ifatt honom igen up mot nästa grusvägsparti. Här hjälptes vi åt igen för att inte bjuda in Mattelin in i matchen igen. En 50% chans att vinna är betydligt bättre odds än 33% som det var några minuter tidigare.
Vi två kändes jämnstarka både på grusvägarna och i skogen, men jag kände mig inte bekväm med att Viktor verkade så lugn och avslappnad. Jag vet att 8 gånger av 10 förlorar jag en regelrätt spurt mot honom, men jag vet också att jag 10 gånger av 10 inte kan attackera ifrån honom. Min chans skulle vara att bryta ned honom med en hög, jämn intensitet över längre tid, men med drygt 5 kilometer kvar skulle den idén inte fungera. Då 8/10 är en större chans än 10/10 föll lotten på spurt. De sista kilometerna, som även de var rätt tuffa med lite höjdmeter och stig, spelade jag upp olika scenarion framför mig. Att vara först in i sista svängen var det scenario som verkade mest rimligt, då upploppet var så kort att det knappt kan kallas upplopp. Det var liksom sista svepande 180 graderskurvan sedan mål.
Med 500 meter kvar kände jag mig fortsatt stark och hade planerat var jag skulle köra om. Vad jag inte räknat med dock var att det skulle vara så tungcyklat, blåsa motvind och gå så hårt som han gjorde sista 300 meterna. Det var näst intill omöjligt att skapa tillräckligt med fart bakom honom för att hinna om, men jag försökte iallafall. Höll ut mer och siktade på innern. Det var farten bakifrån som inte var tillräcklig, Viktor hann stänga den dörren och jag fick bromsa in i stolpen och bandet på insidan och förlorade all fart och momentum medan han inte gjorde det.
Målgång:
Gick i mål 2 sekunder bakom men var ändå riktigt nöjd med hur jag körde loppet, taktiker, mentaliteten men främst även hur bra kroppen svarade och hur otroligt hemma jag redan känner mig på nya ARC8-hojen efter ett par år på samma Supercaliber. Jag är otroligt nöjd med den faktiskt, lätt, styv, lättmanövrerad och kan köra på bra utför. Nu längtar jag bara till vi i teamet får våra nya teamkläder för att få en bättre känsla och sammanhållning. Det kommer bli ett grymt år tillsammans med Vostroblock, Lerdala Sport, ARC8 och övriga sponsorer.
Kolmårdsbiken var en otroligt fin, rolig och avslappnad tävling, en perfekt början på säsongen! Jag kommer gärna tillbaka nästa år om det passar! Jag behöver ju kliva ett steg högre upp på prispallen :)
Vi ses i Skövde den sjätte maj!