Det kommer bli en lugn höst, en mycket lugn höst alltså. Jag har äntligen fått ett svar på varför min kropp och min hjärna inte levererar som den alltid gjort förr, varför jag, på nästan alla dygnets vakna timmar går runt som i en dvala och bara kan tänka på det där nästa tillfället som jag har en chans att gå och sova. Hypotyreos, en sjukdom som kommer smygande och som är vanligast bland kvinnor över 40. Min sköldkörtel producerar inte tillräckligt med ett hormon som kallas S-T4. Ett hormon som behövs för inte kroppen ska gå på lågvarv… Asså, jag som trott att jag har episoder av en vilopuls runt 40 slag i minuten, för att jag varit så vältränad ;)
Kanske borde jag bli orolig och ledsen över den här nya informationen om mig själv, men nix, jag känner mig lättad. Jag har liksom levt enligt konstens alla regler i sommar känns det som. Fast utan resultat då. Sovit mina 8-9 timmar (för det allra mesta). Ätit mitt ½-kilo frukt och grönt, även extra vitaminer… i fall att liksom. Försökt att inte stressa. Spenderat mycket tid i skogen. Motionerat regelbundet. Dricker knappt alkohol, använder inte längre nikotin. Haft semester hela sommaren… Men ÄNDÅ bara blivit tröttare! Klart som tusan man blir glad när man får reda på varför ingenting hjälper.
Säsongen började fint, enligt plan och förväntningar. För jag hade inte slarvat med vinterträningen. Jag tog personligt rekord på både Lindingöloppet MTB, och Billingeracet med hela 26 minuter… Även Lida loop kändes riktigt bra. Sen hände något. Det kändes som att jag liksom aldrig återhämtade mig från loppen, att mina dagar bara blev jobbigare och jobbigare. Trots mycket vila kändes det trögare och trögare på varje träningspass. Motivationsdipp, och depp. Jag tappar liksom lusten när jag tycker att jag gjort allt rätt men bara blir sämre. Visst, nu krigar jag inte precis om några pallplatsplaceringar, men när jag lägger en viss insats i tid och energi, så vill jag se det resultat som jag borde kunna förvänta mig, gör jag inte det, så tappar jag motivationen.
Vad gör jag nu då?
Ja, det blir inga hårda träningspass en tid framöver, inte sätta någon onödig stress på sköldkörteln så värdena blir ännu sämre (så orkar jag knappt träna hårt). Det blir regelbundna blodprovstagningar för att se åt vilket håll T4-värdena rör sig innan det blir dags för någon medicinering. Levaxin är det man käkar när kroppen inte kan tillverka sitt eget T4-hormon av olika anledningar. Under tiden får jag vara tacksam över att jag har gått ner till en 75% - tjänst (försöker sakta ner mitt ekorrhjul och istället leva ekonomiskt). Jag är också tacksam över att det är en vacker höst och skogspromenaderna med hunden känns magiska. Allebiken har jag knappt rört sen cykelvasan bortsett från att jag var slutpatrull till ett mindre löplopp här i krokarna. Enormt fint att rulla fram bland alla höstlöv och svampar men sorgligt frustrerande och gråtframkallande när jag körde i 10 km/h på stigen och blev trött av det. Jag cykelpendlar också till jobbet med racern, vardagsmotion får klassas som träning nu.
För att inte bryta ihop helt så har jag även börjat på något som kändes extremt oväntat (för att vara mig). En gång i veckan går jag till M&M dansklubb här i Mora och lär mig dansa House. Jag fullkomligt älskar den timmen för jag har så fullt upp med att tänka på hur jag ska sätta fötterna för att inte ramla, så alla andra tankar som ältar inne i skallen just nu i mitt liv försvinner med musikens dunkande. Underbart!
Jag kommer även minimera allt i mitt liv som forskning anser är stressande för sinnet. Sociala medier hör till exempel till den kategorin. Alla notiser är såklart avstängda och tiden jag lägger just nu på att scrolla på facebook och Instagram kan jag nog räkna ner till 10 minuter I VECKAN! En sån liten grej känner jag gör under för mitt välmående just nu. Jag hoppas dock att jag till våren känner mig mentalt stark nog att kunna bläddra bland era roliga, motiverande cykel- och träningsbilder igen. Just nu blir jag nog mest avundsjuk (känsla som tar energi).
Vi höres!