Det blåser på månen och vi tog fler placeringar idag!
Racerapport dag 3. Den tuffaste etappen på 86 km. Färre höjdmeter att klättra än igår, men vi cyklade från norr till söder i nästan konstant motvind. Jag skrev ju igår att de utlovat hård vind och ja, det blåste lite kan man säga.
En sak vi har med oss från de svenska tävlingarna och Långloppscupen är klungkörning och masstart med mycket folk. Genom att ligga på här kan man ta massor med placeringar. Idag startade vi också i sista startfållan men pressade oss fram genom fältet i den 7km långa masterstarten. När startbilen vek av låg vi nästan längst fram. Ibland är det bra med vassa armbågar och vana av att köra i stora klungor.
Vi vek direkt norrut och motvinden var tuff. Löst underlag och vind gjorde att man inte fick något gratis. Vi vek in på första stigen med ett mixlag framför oss. I en stenig slänt gör hon ett misstag och tvingas sätta ner foten. Jag får bromsa och klicka ur på den hala hällen. Får inte fäste med foten och kassar bakåt och slår i knäna. Svär och tittar ner på två söndriga benvärmare. Snabbt upp på cykeln igen. Det rullar på bra och jag känner mig stark. Inser dock att gårdagens klena middag var lite väl klen. Frågar Henrik hur långt vi kört. 25 km. Va fan, man kan ju inte vägga efter 25km. Hetsäter två gels. Är grinig, benen är tomma. Gnäller på Henrik över både det ena och det andra. Biter ihop och låter energin verka. Efter några kilometer är jag med i leken igen.
Vi viker ut på en nästan en mil lång grusväg (inte en svensk...) som är någon form av väg man kört när man rest elstolpar. Det är löst och hoppigt, lätt uppför och fruktansvärd motvind. Halva vägen drar vi två herrlag. Jag först, Henrik som kommer upp och puttar när det går och sen fyra herrar. Ingen som vill dra. Till slut svänger jag ut till sidan och stannar och äntligen får vi lite hjul att ligga på. Leker wheelsucker och det känns bättre. Vi viker sedan ut på en fin single-track loop vi körde igår. Flowig och snabb. Det är verkligen helt fantastiska single-tracks de fått till här nere. Rundar en kurva och gör precis samma sak som igår. Får ett släpp i lösgruset och parkerar mig och cykeln i en taggbuske. Hur kan man gör exakt samma misstag två dagar i rad på samma ställe? Ser ut som om högerkroppen skaffat katt och har två söndriga uppsättningar cykelkläder. Det i kombination med alla blåmärken på benen från stora slaggstenar som studsar upp gör att säsongens cykelkropp verkligen är på plats. Lägg sen solbrännan så är kroppen komplett. Blir ingen bikini i år heller.
De sista 25 km idag var utför och det är jag glad över. Överkroppen har verkligen tagit stryk av allt studsande över all sten. Händerna orkade knappt hålla i styret och parera alla stötar. I slutet idag var jag ganska fumlig i min cykling och det blev en hel del misstag pga ren trötthet.
I den sista utförslöpan ser jag två röda pilar. Varningsskyltar precis som hemma. En röd pil på varje sida spåret betyder en extra varning och på de värsta ställena står också en person och varnar. Vi dundrar på utför och jag hör att han ropar något på hebreiska. Har sänkt farten ordentligt men kör på då vi har ett annat par bakom oss. Hastigheten är alldeles för hög för att stanna. Precis när jag passerar skylten längst till vänster på vägen skriker någon bakom på engelska att jag måste ligga till höger. Jävlar. Bromsar hårt och vrider styret. Framför mig har en översvämning svept bort vägen och det är ett djupt hål. Till höger kan man smita förbi fint. Tvärställer styret och lägger mig. Klarar mig med en uppskrapad armbåge, men precis när den slår i backen så ser jag bara stjärnor. Bakomvarande lag stannar till, jag borstar av mig både dammet och förödmjukelsen över att ha ramlat. Inser att vakten ropat på hebreiska och att killen i laget var han som insett att jag inte förstått vad han sa.
Upp igen och sedan rullar vi i ett ganska sansat tempo in mot mål genom Timna Park - nationalparken där vårt mål för dagen fanns och där vi också bor. Vyerna är helt magiska och jag försöker njuta lite av naturen.
Vi rullar i mål på 5,5h. Även idag har jag gett det som finns att plocka fram. Benen är bra och där finns mer att ge inför imorgon. Överkroppen skall övertalas till den sista etappen under kvällen. Många är trötta nu och jag märker verkligen att vår uthållighet lönar sig. Jag är inte snabb, men vi nöter sakta ner par efter par. Jag älskar ju det här sega.
Vi gör ännu en stark etapp och slutar 6:a. Ett resultat mm inte kan vara missnöjd med. Framför oss har vi nu bara ruggit starka lag. Imorgon ska vi knyta ihop säcken.
Det är ingen hemlighet att jag är lagets svaga länk. Vi är otroligt starka som team, men jag är den som måste sätta farten. När vi körde Epic Israel var terrängen lättare och det var mer grusväg. Då kunde vi verkligen utnyttja Henriks extra watt och jag kunde få mycket hjälp med en extra hand i ryggen. Här är det mycket svårare med nästan bara single-track. Ändå är han ett fantastiskt stöd. Pushar, peppar, fyller flaskor och finns där. Hade inte velat ta mig igenom det här med någon annan.
Öken!
Timna Park
