Vän av ordning låter hälsa att en tävlingsrapport bör skrivas i direkt anslutning till tävlingen. Medan intryck och minnen är färska, och skrapsåren ännu svider. Samt för att stilla läsarens nyfikenhet innan den ebbar ut. Jag kan hålla med om att det låter rimligt. I teorin. Men nu ska jag berätta för er kära vänner, att teori och verklighet inte nödvändigtvis har någonting med varandra att göra. Ja, detta visste ni redan. Men låt mig ändå återge en dialog som utspelats under veckan;
Måndag:
(Mr Teo Rin) – GOOOOOODMORRON! Vilken underbar vecka vi har framför oss. Livets liv liksom! Vad sägs om att få den där race-rapporten överstökad redan ikväll?
(Mrs Verklig Heten) – Alltså jag gillar tanken, Teo (gäääsp). Men nu är klockan 04.30, jag ska lämna en hyrbil på Arlanda kl. 06.00, ta en taxi i ilfart för ett flyg till Oslo kl. 07, spendera en heldag i kvavt konferensrum, äta en korv med bröd till lunch (läs ändå rejäl lunch för att vara Norge) och landa hemmavid runt åttakvisten i zombie-format. Kanske imorrn?
Tisdag:
(Mr Teo Rin) –Morrn morrn V! Vilken FANTASTISK dag att författa ett blogginlägg!
(Mrs Verklig Heten) – Mjoooo. En god idé, Teo. Men nu råkar en av mina närmaste vänner just ha kläckt ett nytt människoliv till världen. Och jag ska få träffa den lilla tussen just ikväll. Känns inte läge att prioritera ett blogginlägg framför livets största mirakel. Kanske imorrn?
Onsdag:
(Mr Teo Rin) – Mornin’ Ma’m! Ikväll får du nog klämma ur dig din text. Sounds like a plan?(Mrs Verklig Heten) – Alltså jag hör dig, Teo. Det är bara det att…jag har ju läxhjälpen ikväll. På flyktingboendet i Hagsätra du vet. Och jag ÄLSKAR att gå dit. Man kan tro att det ska vara jobbigt för att killarna gått igenom så mycket hemskt. Men det är tvärtom. De ger mig livspepp, perspektiv och energi. Det missar jag bara inte. Kanske imorrn?
Torsdag:
(Mr Teo Rin) – God morgon V! Ryck upp dig nu, dina bloggläsare väntar otåligt. Ce soir?
(Mrs Verklig Heten) – Shit också. Jag är verkligen ledsen, Teo. Det är KÄSS att jag inte fått ur mig den ännu. MEN. Har möte på banken efter jobbet, och sen måste jag hem och röja. Min packning från Falun får snart fötter, och vem vet hur långt den kan springa. Kanske imorrn?
Nyfunna (svintrevliga) vänner på Cafe LeMond, målet med landsvägspasset Le Peloton.
Fredag:
(Mr Teo Rin) – Happy Friday V! Ikväll har du äntligen tid att skriva inlägget. Yaaaaaay!
(Mrs Verklig Heten) – Alltså, helt ärligt Teo? Jag är fan helt slut. Den här veckan tog kol på mig. Dessutom körde jag Le Peloton imorse kl. 06. Nu får du faktiskt ge dig. Jag ska äta Ben & Jerry’s-glass och kolla ikapp Skam. Imorgon får det bli. Inte en dag för tidigt.
Kanske tänker du ”Men dra på trissor vilka uppskjutar-skills!”. Svaret är: japp, stämmer fint. Men samtidigt, hörrni. Låt oss en gång för alla enas om att vi tillhör arten människa. Ej robot. Livet kan komma emellan av betydligt tråkigare anledningar än ovan menar jag. Nog om det! Hur tusan gick det i Falun? Till att börja har jag inför 2018 års upplaga lämnat in en stämningsansökan samt ett namnförslag till tävlingsorganisationen. De marknadsförde ju detta som någon form av rekreationsevent. Hör själva (på dalmål); ”Långa Luuuuuuuuugnet”. I Faaaaaaaaalun. Låter ju precis hur harmoniskt som helst. Med anledning av förra helgens lidelser föreslår jag därför att tävlingen skyltas om till ”Svinlånga Olugnet”. Ett rimligare namn på en 3-4 timmar lång sufferfest. Så hur gick det då?
Damstart 30 min före herrarna. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude
Jag och Marie utbyter nervositet, efter att jag just spolat mig själv i kallvatten. Foto: Maries pappa.
Cupens deltävling numero dos, Långa Lugnet i Falun, skulle avslöja huruvida den överraskande placeringen från Billingen (2:a i D30) bara var ren och skär nybörjarflax. Försommarvärmen hade tagit Dalarna med storm, och påhejad av min norrländska själ (läs klarar ej värme i kombo med sport) inleder jag tävlingsdagen med att dränka mig själv med vattenslang innan start. I syfte att svalka mig alltså. Genomblöt och hyfsat nervös ställer jag mig på startlinjen, redo att ta mig an den 62 kilometer och cirka 1100 höjdmeter långa banan. Loppet ska bestå av tre loopar, en första ”snabbare” men också den längsta (28 km), en halvkuperad andraloop (typ 16 km) med en del stig, och en avslutande svinjobbig en, i kuperade skidspår och med stora delar stig. I ärlighetens namn var jag faktiskt mer nervös den här gången, och till viss del på grund av att några av mina nära vänner befann sig på samma startlinje. Min cyklings-vapendragare Sue och min multisportlagkompis Lina. Hur mycket jag än unnar dem framgång och lycka i livet kunde jag inte låta bli att vilja komma före dem i mål. Man är ju bara människa som sagt. Å andra sidan hade vi nu ett utmärkt läge att växeldra varandra om vi skulle hamna ihop under loppet.
Jag och bloggmästaren Jessica Clarén kämpar precis innan/efter Mördarbacken.
För andra gången får jag uppleva en separat damstart och den nerv det innebär. 30 minuter före herrarnas tävlingsklasser släpps vi iväg, vilket innebär att vi nu får både se och tävla mot varandra på riktigt. Möjligheten att hålla koll på konkurrenterna hela tävlingen igenom, små-fightas om vem som ska in på det där stigpartiet först, cykla armbåge mot armbåge uppför den inledande och branta ”Mördarbacken”. Det är mäktigt. Mäktig för oss som är vana att omges av män och åter män i de flesta konditionslopp (missförstå mig rätt, det är inget ont med män, enbart svårt att hålla koll på läget), och kanske aldrig se skymten av en kvinnlig konkurrent förrän efter målsnöret. Heja att alltfler arrangörer hakar på detta!
Damstart tävlingsklass. Överlägsna Jennie Stenerhag passande nog i svensk mästartröja till vänster. Foto: Eva Önnemar/mtbfoto.se
Tack vare nån slags bugg i tyngdlagen har jag relativt lätt att haka på de snabba uppför backen trots mina 72 kilo människo-materia. I toppen av första och långa backen har jag en oväntat braig position, och kan inleda första grusvägsrallyt i en snabb andraklunga (den briljanta cyklisten Jennie Stenerhag med följe av två är ett minne blott redan här). Klungan består av ett gäng som slåss om placering typ 3-7 i elitklassen. Däribland finns min nyfunna cyklistbekant Ingrid Kjellström, till vardags landsvägsbrud men uppenbart också en riktigt stark MTB-tjej, då hon senare skulle sluta 5:a totalt. Första loopen består av långa sträckor grusväg, och det är oväntat kul att leka landsvägsnörd. Ingrid upplyser mig om att jag ligger helt fel i kantvinden, ett begrepp jag hört typ en gång. Vi hinner skratta åt situationen trots hög puls. Jag, Ingrid och Erika Jeppsson kör ihop hela första loopen (tack för draghälpen!), och en bit in på andra, då jag börjar krokna. Det är dags att betala ränta på en aningen offensiv inledning. Minst sagt.
Downhill-mode. Nygammal favoritgren, härstammar från skidåkningspassion. Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se
Men innan vi går in på misären. I slutet av första loopen har jag min bästa highlight hittills i min blygsamma cykelloppskarriär. De sista kilometerna är förlagda till den handbyggda stigen ”Gamla Mormor”, som karaktäriseras av velodromkurvor och småskutt. Jag ligger tätt bakom Ingrid, som sportsligt nog frågar om jag vill köra om (kanske pga att jag flåsar lite väl högt i nacken till följd av typ maxpuls). Väl förbi vågar jag ligga på rejält, tack vare att vi innan tävlingen bekantat sig med den här delen (den förberedde överlever!), och adrenalinet gör sitt. Jag har en lucka på 45 sekunder nere på stadion, och hinner tänka att jag kanske ska sadla om till Downhill (läs jag får hybris). Skämt åsido – DARN så skoj det är med utförs. När jag varvar på stadion får jag hejarop från vänner på plats, och den underbara extra energi som följer med det. Jag får veta att jag är 7:a totalt.
En bit in på andra loopen kommer Ingrid och Erika ikapp, och det dröjer inte länge innan jag högst motvilligt tvingas släppa deras ryggar. Det som händer när du cyklar själv i ett sånt här läge, när du kanske gått lite på rött innan, är att farten oundvikligen sänks. Kanske märker du det knappt själv, men hjärnan är inte dum. När du inte längre har en fartmätare (läs folk framför) smygbromsar den kroppen lite, allt för en chans till återhämtning. Andra loopen blir tung, riktigt tung. Jag känner att värmen börjar ta ut sin rätt, och min numera ändå relativt godkända teknik havererar totalt, precis som under Billingeracet. Jag blir sittandes på sadeln med alldeles för mycket vikt, och drar och kränger med kroppen på stigarna, med överdrivna och ineffektiva rörelser på cykeln. Det blir nåt slags bändande, som att det typ sitter lim på däcken och jag måste lossa den från varje rot och sten.
Kämpaaaa! Foto: Linda Tufvesson.
Ibland känns det nästan som att jag står stilla och balanserar på en rot, för att jag inte riktigt orkar ta mig över. Även om det inte är riktigt så illa anar jag att mina vänner i D30 snart är ikapp. Jag TROR att jag har en andraplats i min klass vid det här laget, men förstår att det inte kommer hålla länge till. Mycket riktigt cyklar min vän Marie Krysander om nånstans mot slutet av andra loopen, hon som jag också var jämn med på Billingeracet innan hon fick punka. Vi hejar lamt på varandra, och då jag tappat pannbenet i diket vid det här laget gör jag inte ens en ansats att haka på. Marie får en rejäl lucka, men jag har henne i sikte ett tag framåt. Kanske är hon också trött? Ja, konstigt vore väl annars i den här ryssvärmen (säger man ens så? Det kanske bara är rysskylan man säger? Aja).
När jag passerar stadion för andra gången får jag flaska nummer två av den lokala hjälten Emma Stenberg. Emma jobbar för Toppfysik i Falun, och har hjälpt mig med ett träningsprogram (som jag kanske inte följt slaviskt pga att livet kom emellan, men det är i teorin ett väldigt bra program!). Jag är sjukt tacksam att se hennes glada ansikte dyka upp i raddan av langande människor, och jag är förvånad att hon känner igen mig trots att jag förmodligen ser ut som en annan person än vid första varvningen. Jag är nu äckligt trött. Ingen kramp ännu. Bara ren och skär utmattning. Värme och cykling i kombo liksom. Flaskan innehåller Red Bull, och jag har sett fram emot den vääldigt mycket.
Sekunderna innan flaskan exploderar. Foto: Linda Tufvesson.
Lyckan blir dock högst kortvarig, då överdelen av flaskans lock ”poppar” av när jag tar upp och ska dricka första gången. Trycket i flaskan var för stort, och nu är den trasig. "JAHAJA! Här cyklar jag med en flaska utan lock. SKIT OCKSÅ!". Jag börjar halsa i panik, och hälften rinner utanför munnen. Jag hejdar mig plötsligt, då jag ser en man vid vägkanten längre fram. Låt oss kalla honom ”The Savior”. Jag skriker desperat ”HAR DU EN TOM FLASKA???”, varpå han säger ”NEJ!”, men ändå börjar rota runt i påsen. Jag stannar och säger lite fräckt ”skyyyyyynda!”, varpå han trollar fram en tomflaska som jag kan hälla över i. Vilken hjälte! (PS. Jag fick chans att tacka honom i mål sen, och han fick tillbaka flarran till och med).
Den sista loopen blir precis så vidrig som jag minns den från 2014. Fast ändå liite värre. Jag har placerat mig själv i en fåtölj rent positionsmässigt, och får uppbåda mina sista krafter för att orka halvstå (såsom man ska) på stigpartierna. Det blir tydligt varför längdskidåkarna gärna väljer Falun. De oändliga backarna, som till vintern utgör skidspår, tar liksom ALDRIG slut. En man, minst lika trött som jag, passerar och ropar lamt ”Alla är lika trötta nu!”. Haha, komisk grej att säga. Men jag tar det positivt och lyckas rycka upp mig. Högst tillfälligt. Moralen är låg under stora delar av sista varvet, och jag tycker att ALLA jobbar emot mig. Backarna vill mig ont. Pannbenet har tagit en power nap i diket. Jag har SVINont i fötterna pga lite för hårda cykelskor i kombo med långt gången Hallux Valgus. Krampen lurar bakom varje hörn. JAG GER FAN UPP NU! JAG ORKAR INGET MER! VARFÖR I HELVETE GER JAG MIG IN PÅ DET HÄR? DET ÄR JU INTE ENS KUUUUL!
Ja, det är tyvärr mycket svärdomar. Men allt annat vore ju lögn. Sista biten, som liksom loop 1 är förlagd i nu ännu längre serie av velodromkurvor, är kanske inte exakt så njutbar som under genomkörningen. Krampen hugger, men jag lyckas köra ikapp två killar, som verkar lite störda av det faktum att jag hetsar dem bakifrån. ”YES!” tänker jag. Van vid motsatt situation. Sista biten in i mål kan inte ha varit vacker. Jag står i princip stilla i kurvorna på stadion, och med 95 % krampfyllda ben lyckas jag på något märkligt sätt ta mig uppför sista två backarna in i mål. På en andraplats i D30 (och 9:e totalt av ca 40 damer). JIPPIE-HEY! Tråkigt nog en placering bättre än jag borde haft, då Marie oturligt nog fick punktering igen. En decimeter efter mållinjen säckar jag ihop över ett staket. Tätt efter mig kommer vapendragaren Sue. Att det kan skilja 45 sekunder i mål efter drygt tre timmars tävling är ett mysterium. Men vi kunde konstatera att vi nog tränat ihop. Och glädjas åt varandras prestationer. Delad glädje är ALLTID störst.
ÄNTLIGEN i mål. Det stackars barnet försökte tydligen tröstlöst ge mig en medalj. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude
Slut som cyklist. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude
Jag och vännen Sue, som är grym på det mesta hon tar sig för. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude
Härliga Ingrid tog en imponerande 5:e plats i Dam Elit. Foto: Pauli Ärje/8848 Altitude
Svinlånga Olugnet tog på krafterna, och jag vilade i dagarna fyra innan jag drog av veckans första pass med tuffa Le Peloton i fredags morse. Oj oj, så starka de är! Det är bra sparring om jag ska kunna haka på några kilometer med Team Mustasch på Vätternrundan om två veckor. Men mer om det nästa gång. Nästa helg väntar deltävling nr 3 på hemmaplan, i form av Lida Loop. Ser riktigt mycket fram emot den. Enligt startlistan blir D30-fältet nog tuffast hittills, vilket enbart känns kul. Hur ska det gå? Den som cyklar får se!
So long folks,
Hanna
Slutet gott, allting gott. Två andraplatser i rad i Damer 30. Vem kunde tro det? Inte jag.