Jag formligen bubblar av lycka! Efter 3.42 timmar på stigar och motionsspår runt Lida Friluftsgård har jag just gått i mål. Den sista kilometern har jag lämnat flera andra cyklister bakom mig. Glädjen jag känner handlar inte om att jag slår dem. Euforin beror på att min kropp orkar prestera på det här sättet; att jag ler hela vägen upp mot mål trots den sista, branta uppförsbacken.

När jag pustat lite och belönat mig med målgångsmaten upptäcker jag Ulf Dovemark nedanför backen där jag sitter. Halsen är hes av dammet från 65 km, men Uffe hör ändå mitt väsande rop och kommer fram.

Den närmaste halvtimman delar vi våra olika upplevelser av loppet. 

Kör sitt eget race

Uffe cyklar i tävlingsklass, H 60. Det betyder att han alltid startar en stund innan min grupp, motionärerna. Det är inte så många i hans startgrupp och kanske får han lite mer gott om plats att köra sitt eget race, speciellt i början av loppet.

Trots att motionsklassen inte har så många deltagare som tidigare år är vi ändå mer än tiofalt fler där. 

Lida Loop har en spektakulär start. Loppet börjar vid foten av en, visserligen liten, men dock en slalombacke. Kvällen före tävlingen testar jag lite olika spårval och har inga problem att cykla upp till toppen. Men då är jag ensam. 

Redan i beskrivningen av starten har Uffe och jag samma upplevelse. 

Cyklade uppför hela backen kvällen före loppet, men då var
jag ensam. Det är en helt annan sak är det är skarpt läge...

Sist uppför slalombacken

Det händer någonting i kroppen i slutet av 60-årsåldern. Backarna, som tidigare kändes lätta, blir extremt sega. Vi har inga problem att orka, men att rycka i en backe blir omöjligt. Vi är helt eniga om det! Båda kommer till toppen sist i klassen.   

Tävlingen börjar inte förrän efter det.

Hösten 1995, om inte minnet sviker alldeles, tog Uffe initiativet till Långloppescupen genom att ringa mig, som då var chefredaktör för tidningen Svenska Mountainbikemagasinet. Jag tände på idén och tillsammans uppvaktade vi en rad cykelklubbar och året efter startade cupen. Då var vi förstås med på alla tävlingar, men sedan dess har vi aldrig fått till det. Nu är vi inne på det 27:e året, vi blev båda 70 år i fjol, så det är hög tid att upprepa premiäråret.

Det låter planerat, men det är det egentligen inte. Jag gav mig själv den här satsningen i 70-årspresent när jag fyllde i december. Då ingick intensiv träning med Fredrik Eriksson på Toppfysik i mitt upplägg. När allt var klart ringde jag Uffe och berättade.

– Då ska jag också köra hela cupen, sa han.

Så var det avgjort!

Gemensam passion

Vi har åldern och passionen för mountainbike gemensamt. Samtidigt är det ingen slump att vi startar i helt olika grupper. Uffe är gammal, framgångsrik elitidrottare. Jag började inte cykla aktivt förrän i 40-årsåldern. När Uffe firade idrottstriumfer körde jag först raggarbil och sedan blev håret långt och jag levde hippie-liv - med allt vad det innebar. Fysisk träning ingick inte.

För två år sedan jubilerade Uffes skapelse Bockstensturen och vi bestämde oss för att cykla loppet tillsammans. Det kändes högtidligt och fint. Vi bestämde oss innan för att det skulle bli en njutatur. 

På banvallen, från Varberg ut mot Åkulla, insåg jag att njuta är ett relativt begrepp. Vi hade startat sist så det fanns många cyklister att köra om, tyckte Uffe. Redan innan vi kommit fram till första stigen var jag trött. Och sedan blev det värre. ;)

När vi lämnade motionsbanorna och kom ut i terrängen kom
lyckokänslorna som är så starkt förknippade med Lida Loop.
Foto cykelkanalen.se

I mål tillsammans

Den gången blev det i vart fall en gemensam målgång. Det fixade Uffe genom att stanna och prata med funktionärer, komma tillbaka och möta mig och med anda knep. Men det stod väldigt klart för mig att våra olika sätt att leva i tonåren kommer att hänga med oss för evigt.

Genom att träna målmedvetet i vinter hoppades jag ändå på att komma lite närmare Uffe. 

Jämfört med våra resultat på Billingeracet finns det hopp om det. Det är några minuter mindre differens nu. 

Men tiden har faktiskt väldigt liten betydelse när vi nu sitter nedanför Lida Friluftsgård och euforiskt beskriver de upplevelser vi haft under loppet. 

Ulf Dovemark blev trött under sista loopen på Lida. Jag
knappade in några minuter på hans normala försprång. Men jag
räknar inte med att komma i kapp. :D cykelkanalen.se

Endorfinfnittriga gubbar

Över 900 höjdmeter och långa tekniska stigavsnitt ger underlag för massor av endorfinfnittriga berättelser. Vi är så stinna av lyckohormoner att det inte är förrän jag av en slump upptäcker alla sår på min vänsterarm som jag kommer ihåg att jag faktiskt brakade av vägen på ett ställe.

Att Uffe kom sist i sin klass och jag på plats 95 i min (och hade mer än 40 åkare bakom mig) är helt oväsentligt.

Vi är helt enkelt överlyckliga över att ha genomfört en tävling till.

Nu känner vi oss ännu mer motiverade att åka till Eksjö. Där går Ränneslättsturen den 2 juli.

Långlopp är lyckopiller och de fantastiska stigarna i Eksjö ger minst dubbel endorfindos. 

Vi ses där!