toppbilder_2023.jpg

Ansiktsbehandling alldeles gratis!

IMG_0923.JPG

Hur kommer det sig att man aldrig kan bli på dåligt humör när man kör 
långlopp? Vem som helst skulle väll kunna bli lite avig när man är full
med geggamoja och genomblöt, trött och orkeslös, men nej då...
Känslan av att ha klarat prestationen gör en bara glad och tacksam.
 

Nu har det gått över en vecka sedan Engelbrektsturen gick av stapeln. Vilken resa det blev. Regnet stod som spön i backen på morgonen när jag vaknade och jag tror det är första gången som jag känt att jag hellre skulle ligga kvar i sängen än att kliva upp, en dag då det är dags för långlopp.

Trist eftersom jag känner att detta lopp är så gott som på hemmaplan. Det är trevligt att för en gång skull inte ha en superlång resa framför sig. Så är det så litet och gemytligt att vara där på torget i Norberg. En gång gick jag runt där på Norbergs gator, vilsen i pannkakan, ditlurad av en bekant till bekanta som arbetade som utvecklare åt kommunen i några år. Jag var tjugo och hade aldrig varit i Norberg tidigare, hade tagit tåget från Stockholm och blev lite förälskad i stället då. Det har aldrig lämnat mitt sinne och jag har många gånger tänkt på all den vackra miljö som jag då gick omkring i och på hur man kan känna historiens vingslag när man går runt bland dagbrotten i Klackberg.

Att jag tio år senare skulle hamna i Västerås och ytterligare några år senare även komma att vistas i Norberg på diverse cykeltävlingar hade jag väll aldrig kunnat ana då. Att jag någonsin själv skulle cykla runt i skogarna där omkring har jag faktiskt heller aldrig tänkt på trotts att jag varit där på otaliga tävlingar med barnen och trotts att vi bara åker hit ibland för att besöka Elsas café.

Men nu står jag här igen, förra året var det strålande sol och varmt som bara den. Nu är det regn som kommer i skurar. Någon säger att det ska hålla upp och börja regna senare i loppet igen men just innan start kommer det en rejäl skur och allt blir blött på tre röda sekunder. Där står vi, alla taggade cyklister som bara vill komma iväg och det fullkomligt bara öser ner. Jag har inte rört mig runt på torget så mycket, mest stått och försökt få skydd mot regnet. Men jag hinner prata lite med mina medcyklister. Petra från Varberg är där, vi körde Västgötaloppet förra året och stod tillsammans på pallen. Karin från CK Natén Säter var där iförd världens snyggaste regncape och Carina från Eksjö var också där. Hon berättade om hur de under natten hört regnet smattra mot husvagnstaket och hur hon redan då tänkt på all geggamoja, hon hade tänkt att hon ev. inte skulle köra om det var för uselt men vilken tur att hon gjorde det för hon gick ju och van klassen, GRATTIS till det!

På vägen hit har vi sett spåren efter den stora branden som härjade i Västmanland, förra sommaren. Det är ett öde, svart landskap som rusar förbi utanför bilrutan. Det är svårt att sätta sig in i och förstå hur människorna i bygden hade det de där veckorna förra sommaren när ingen kunde känna sig säker på vad som skulle hända här näst. Jag satt själv en dag i blåbärsriset utanför mitt hus i Irsta och kände brandröken. Någon berättade att den känts ända upp i Umeå. Medan vi hade brand här som aldrig ville slockna hade man ju nere i södra Sverige översvämningar som ställde till det för de människor som bodde där. Det var lite overkligt att komma från brand ner till Varberg där alla istället talade om just översvämningar, även om det inte var någon fara just i Varberg.

Så gick då äntligen startskottet och vi kom i väg lugnt och sansat. Det är ganska rakt under en längre sträcka när man startar i Norberg och det är skönt. Det blir inte som i t.ex. Rättvik där bromsarna gnisslar och folk kastar sig om till höger och vänster, på refuger och trottoarer. Vägen är dock lite slipprig och ibland vill kletet att cykeln ska åt ett annat håll än vad man själv har tänkt sig. Det finns inte utrymme för att halka på leran åt ett eller annat håll så det är skönt när vi äntligen sprider ut oss lite.

Farten är god och jag och Petra har sällskap efter ett tag när det inte är så trångt med cyklister. Vi åker lite om lott och hinner växla några ord emellanåt. Det är skönt att ha någon som man hör ihop med. Det tror jag aldrig har hänt någon gång förut. Jag känner mig pigg såhär i början av loppet och trampar på enligt planen. Ganska på en gång kommer vi till Klackberg och det börjar dyka upp hav av vatten och lera.

IMG_0418.JPG
Petra drar och jag hänger på. Men inte hela vägen in i mål.

Ganska fort blir man helt svart och om man funderat på innan loppet om man skulle ha glasögon eller inte för att man inte ser när det regnar på dem så är det inte något emot hur det blir när det skvätter upp horder av geggamoja och sätter sig på glasen. Ibland känns det som om man inte ser någonting alls. Men jag tänker att det är kanske lika bra för då slipper jag se geggan och bli feg.

Vi kommer till en rätt brant backe som är helt geggig. Det blir till att hoppa av och försöka ta sig upp gåendes. Man sjunker ner till fotknölarna i lera och det är inte helt lätt att ta sig upp då man halkar runt. Jag tror inte jag ser en enda cyklist som tar sig hela vägen upp. Däcken bara slirar och tillslut måste man hoppa av.

IMG_0543.JPG
Vi glider runt i det vackra landskapen som i och för sig inte syns
så bra när glasögonen både är blöta och geggiga. Borde kanske
ha införskaffat speedwayglasögon med plastlappar att dra bort
med jämna mellanrum.

Vi glider runt i det vackra landskapet alla vägar med mackadam från i fjor är borta eller tillkörda. Det känns skönt. Det är en omvänd bana med nya spårdragningar på många håll men mycket av godbitarna är kvar och några har kommit till sedan i fjol. Banan känns roligare och bättre än i fjol. Någon gång under resan tas det upp och vi är många som föreställer oss en fantastiskt rolig bana att cykla när spåren inte är fulla med geggamoja.

När vi är tillbaka i Klackberg efter de första fyra milen ska vi nerför en backe som bara är helt hal av lera. Det blir högerspår till en början men cykeln vill bara glida runt och jag inser att det finns ett järnräcke, som ser ut att vara gjort av tågräls som jag inte gärna vill banka huvudet i om jag skulle halka omkull med cykeln så jag tar mig över på vänstersidan och halkar vidare ner för backen. Tänk vilken fart man kunde ha haft här om det hade varit tort.

På slutet är det ömsom vin ömsom vatten. Vi är en hel bunt cyklister som går en hel strecka mellan två vägar för att det är ett dike med gegga att cykla i. Någon hurtbulle kommer cyklandes förbi och jag hejar på så gott jag orkar. Någon frågar om det är mycket stig kvar innan vi går i mål och ingen vet egentligen någonting för att banan är ny.

Vi kommer vid något tillfälle ut på en promenadstig bredvid ett smalt vattendrag. Det är som om någon grävt en liten kanal, stigen är torr och prydlig och det är gräsmatta på sidorna. Här får man pusta lite och det känns som att man på en solig varm dag gärna skulle komma hit och ha lite picknick. Jag försöker återgå till att focusera på cyklingen och att ta mig framåt så fort som det bara går.

Det kommer ett parti till med en kanal och stigen ringlar sig på vänster sida. Här är det ganska mycket rötter tvärs över stigen mot kanalen. Jag vill inte gärna åka så nära vattnet, om det skulle vara så att man trillar vill man inte hamna i vattnet. Men rötterna är mindre på den sidan så det blir till att färdas där i alla fall. Det går bra och nu väntar en som jag minns det från i fjol roligt upp och ner stig med lite stenar och tjocka rötter. Med hala däck och mer geggamoja och med många mil i både ben och huvud orkar jag inte mobilisera mentala och förmodligen inte heller fysiska krafter för att ta mig igenom detta parti cyklandes. Det är ju mest trixigt i början men när det planar ut och blir lite enklare cykling blir jag ändå gåendes ett par extra hundra meter. Petra är för länge sedan borta, Jag har för första gången fått uppleva hur det kan vara att bada med en cykel. Just innan vi ska ut på en väg efter att ha gått i ett dike i flera minuter kommer vi till en gigantisk vattenpöl som är så stor att jag inte orkar gå runt den. Jag bestämmer mig för att traska rakt igenom. Det känns som vattnet når ända upp till knäna, men skorna blir rena i alla fall konstaterar jag.

Men nu är det bara en mil kvar och jag trampar på ganska rejält. Nu känner man igen sig. Här cyklade vi på andra hållet förra året och vi är inne på den delen av banan som bidrog till att sprida ut fältet då. Nu ska vi samla oss för att ta oss sista milen in i mål. Vi är i Nordansjö som ligger öde och tomt. Förra året var här massor av folk och vi åkte som en loop ute på en stor gräsmatta. Nu svischar vi förbi utan att blinka och jag får min första klick med geggamoja i ögat. Cyklar mer eller mindre enögd resten av loppet.

Det blir en oändlig raksträcka som går över asfaltsvägar och för varje väg jag kör över tänker jag att jag nog snart borde vara framme vid målet men där kommer bara ytterligare en grusväg att passera. Det känns ok, jag är snart i mål och det ser jag verkligen fram emot, farten är god och då har någon bestämt sig för att göra en liten sandstrand i ett uppförslut. Farten dör till nästan noll. Det känns omöjligt att trampa och ta sig fram, jag funderar ett tag på om jag måste stanna och springa över. Vem kom på att man skulle lägga så där fin sand över hela stigen? Senare får jag höra av farfar Erland att han haft precis samma upplevelse.

När jag väl passerat kommer jag ut på asfalten in mot Norbergs torg. Nu är det bara att trampa på. När jag har rundat kyrkan och kommer upp på målrakan ser jag precis Karin, Carina och Petra kliva ner från prispallen. Jag är trött och irriterad över att jag aldrig kan se till att komma i mål på bättre tider än i fjol, men jag inser också att förhållandena i år var extrema och att det hade varit näst intill omöjligt att ta sig fram så fort som i fjol.

Jag beundrar arrangörerna som fick arbeta hela dagen i regnet och som gjort sitt yttersta för att vi både skulle slippa allt makadam från i fjol och för att vi skulle få en så behaglig resa som möjligt med tanke på allt regn. Jag går till bilen, hämtar mat, går och duschar och kommer tillbaka. Det börjar spöregna igen och jag blir ståendes under Konsums tak precis vid målfållan. Här kommer fortfarande cyklister i mål och jag tänker att i dag är vi alla vinnare oavsett om vi stått på pallen eller ej.

Jag ser redan fram emot att åka nästa år och då på ett tort underlag. Då kan man kanske bli riktigt snabb på denna banan. Hoppas att det kommer lite flera D-40 deltagare då, nu var vi bara fyra och det finns ju många som skulle kunna åka om man tittar på hur många som åkt någon av tävlingarna hittills i år.

Hoppas att några fler tar sig till Ludvika i helgen och deltar i Finnmarksturen.

See you: Catina

IMG_0544.JPG     IMG_0710.JPG
När tre lopp nu återstår har jag och Anders, mest Anders, kanske
kommit på hur man kan förminska och förstora bilder samt lägga
två såhär bredvid varandra.