Lida Loop är ett av mina favoritlopp. Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag letat mig till den, för att vara Stockholm, ensligt belägna friluftsgården i Lida kvällen före tävlingen. Där har jag sedan övernattat i husbil, tillsammans med massor av andra tävlingsdeltagare. Varje år har den stora parkeringen förvandlats till en improviserad camping natten innan tävlingen.

De som sovit här är tidigt på plats för att hämta ut sina startlappar på tävlingsdagens morgon och hinner värma upp ordentligt på någon av de tre loopar som har gemensamt centrum mellan sjön och friluftsgården. 

Nästan som hemma

Terrängen runt Lida bjuder egentligen inte på drömstigar för mountainbike. Tvärt om! Men det är ungefär som hemma i Falun. Det finns en hel del tekniskt krävande stigar med gott om stenar och rötter. 

En av de första gångerna jag cyklade i Lida-skogarna blev just dessa stigar rena vinstlotten. Då var det dessutom blött och både rötter och berghällar var såphala. 

Jag har ingen aning om hur många cyklister jag körde ifrån på de tekniska delarna av banan och även om de kom ifatt när vi kom ut på grusvägar igen fick egot en svårslagen kick!

Dags att bli vuxen?

Nu har det gått många år sedan den tävlingen. Jag ser fortfarande fram emot de mest krävande stigarna på Lida Loop, men har samtidigt bestämt mig för att försöka vara lite mer vuxen. Det är väl dags, när man fyllt 70 år?

Jag har lovat mig själv att inte ta några onödiga risker. Mycket handlar om rehabiliteringen efter skador. Det tar helt enkelt allt längre tid att läka när jag gör illa mig.

Besök på akuten

Det är inte ofarligt att cykla mountainbike. Mina sjukjournaler vittnar om en del besök på akuten genom åren. Inga benbrott, men många stygn, trasiga muskelfästen och misstänkta skelettskador.   Men det har gått ett par år utan allvarligare incidenter – trots att jag inte upplever att jag sänkt tempot när det är stökigt. 

Jag är övertygad om att det, i väldigt stor utsträckning, handlar om cyklarnas utveckling.

Första steget mot säkrare framfart på stigarna kom med moderna, heldämpade hojar. Stötdämpare, som dessutom kunde justeras direkt från styret, förändrade åktekniken radikalt. I början av 1990-talet lärde vi oss att använda armbågar och knän som stötdämpare och vi satt aldrig ner i stökig terräng. Bland motionärerna känner du igen dem som varit med länge på att de fortfarande står upp på teknisk stig, medan de som nyss börjat cykla oftare sitter ner.

 Större hjul vinner

Så kom 29-tummarna! Det är en fysisk självklarhet att ett större hjul lättare rullar över hinder. Ändå är det en nästan chockerande upplevelse första gången man kör över ett stenigt parti på sin favoritstig på en cykel med stora hjul. Att det kunde vara så enkelt!

I år har jag flyttat fram gränsen ett steg till med en teknisk innovation som jag ifrågasatt i många år: Jag har köpt en dropper post - en sänkbar sadelstolpe.

Vännerna har länge hävdat att jag måste testa, men jag har hela tiden förnekat nyttan. En grej till som kan krångla? Mer vikt! Dyrt?

Det fanns lite att välja på när jag bcestämde mig för att testa
dropper post. Satsade på Cykelcentrums dyraste med vajer
och är extremt nöjd .

Dags för dropper post

När jag började träna med Fredrik Ericsson på Toppfysik började vi med en genomgång av dagsläget. Fredrik konstaterade att jag hade en bra, heldämpad Scott. Men samtidigt undrade han varför jag inte hade en dropper? Han gav ingenting för mina argument emot utan hävdade bestämt att jag måste skaffa en.

När det var dags för service hos Per-Åke på Cykelcentrum i Borlänge tog jag upp frågan.

– Jag tänkte som du, sa Per-Åke. Men jag hade fel! 

Så det fick bli en ny Bontrager dropper, företagets toppmodell – för att matcha cykeln. ;)

Ärligt är jag chockerad över skillnaden. Det handlar inte bara om att farten utför har ökat. Säkerheten är dramatiskt förbättrad. Det blir så stor skillnad att det till och med handlar om en större förändring än att gå från 26 till 29 tum!

I dag använder jag justeringsmöjligheten allt mer. Fartskillnaden utför är bara ett motiv, minst lika viktigt är förbättrad kontroll på riktigt stökiga stigar. Det blir helt enkelt säkrare med en dropper!

Jag tar inga risker. Rättare, inga onödiga risker, men det
händer att det går åt skogen ändå.

Shit happens...

Det skriver jag samtidigt som jag sitter och tittar på ett sårigt vänsterknä. Nyss gick jag över styret för första gången på ett par år. Hög fart, smal stig och en sten, dold under blåbärsriset vid sidan av stigen. Tvärstopp och luftburen innan jag ens fattat vad som hänt. Just nu är jag mest lycklig över att det bara blev skrubbsår. 

Det är fyra dagar kvar till Lida Loop och till dess är jag läkt.

Vi ses där!