Var ska man egentligen börja på denna sista blogg och tävlingsrapport för Långloppscupen, som också blev grand finale, i samband med vårt arrangemang Stenbocksturen?

För min del började förberedelserna för loppet för snart ett år sedan men det blir kanske lite väl långt blogginlägg om jag ska skriva om allt som har hänt sedan dess, även för att vara en av mina bloggar.

Mina känslor efter Stenbocksturen är “All over the place”, som en känd prins uttryckte sig för sisådär 12 år sedan.

Det som från början var en idé hemma hos oss runt köksbordet, från sönerna och maken, blev 6 år senare en riktigt cykelfest och säsongsavslutningen i Långloppscupen, det är verkligen mäktigt.

Våra landslagsåkare brukar se fram mot ett VM på hemmaplan, för då får de ett sådant publikstöd. Nu vill jag ju inte direkt jämföra mig med Frida Karlsson eller Ebba Andersson men lite liknande måste det allt vara när de hör sina namn ropas ut längs banan, precis som jag hörde mitt namn ropas, när jag nu cyklade en cykeltävling på hemmaplan.

För en gångs skull så kände jag till banan mycket väl, eftersom jag brukar träna mycket på dessa stigar. Vanligtvis har jag inte så stor koll på banorna, innan deltävlingarna i Långloppscupen.

Min extremt långa och utförliga banbeskrivning, både gällande själva banan samt historiska anknytningar kring den, plitande jag ihop i bloggen innan Bockstensturens tävlingsrapport, så in i bloggarkivet och läs “Banbeskrivning över Stenbocksturen” om ni är intresserade av den. Jag kommer nämligen inte att gå in så mycket på varken banan eller historien om det som vi passerar i denna blogg.

Stenbocksturens premiärår var 2019 och efter ett par år som “chokladbolls-depå-ansvarig” (det passade en gottegris som mig helt perfekt) så blev jag så inspirerad av alla cyklisterna och ville cykla själv, problemet var bara att jag inte cyklade mountainbike. Jag anmälde mig och gick en nybörjarkurs i MTB och cyklade sedan själv loppet. Det krävdes extremt mycket träning, för att kunna cykla på vissa delar av banan och det är fortfarande partier där jag har svårigheter att ta mig fram. 

Nu känns det som att jag känner till varenda rot och sten på stigarna, till och med så pass bra att jag hade en liten guidning för en av mina medtävlande i D50, Lena Ström. På vissa stigar lät jag dock Lena cykla först, så hon slapp att vänta på mig när jag skulle zick-zacka mig fram mellan klurigheterna.

När jag klev in på skidstadion på söndagsmorgonen var det en sådan häftig känsla, beachflaggorna från sponsorerna vajade i den svaga vinden, medryckande musik pumpade ut från högtalarna (fattar ni vilket jobb det har varit att bara få till ett fungerande ljudsystem denna dag, jag vet i alla fall att min man har lagt ner många timmar på bara den lilla detaljen) och över allt lyste en strålande sol. Hela stadion badade i solsken och det var nästan medelhavsvärme. Skillnaden mot Medelhavet upplevdes senare på kvällen, då de svenska myggorna gick till attack. Trots att det var höstmånaden september, så visade termometern på skidstugans vägg närmare 30 grader, i alla fall 29 grader stundtals.

Vanligtvis brukar ju sommarvärme under höstmånaderna, den så kallade  “Brittsommaren” komma runt den 7 oktober men i år var den en månad tidigare. 

Jag skrev förvisso tidigare att det inte skulle bli massor av historia (som jag älskar) i denna blogg men som gammal Vadstenaguide måste jag givetvis inflika lite kort om varför det kallas Brittsommar. 

Birgitta Birgersdotter, mer känd som den Heliga Birgitta, blev helgonförklarad den 7 oktober 1391. Om ni är fler än jag som heter Birgitta, jag heter det i mellannamn, så vet ni säkert att Birgitta har namnsdag den 7:e oktober. Birgitta blev ett trendigt namn på 40-talet i samband med att en av Hagasessorna, vår konungs fyra storasyrror, heter Birgitta. Min mamma som är född 1940, fick således det mycket moderna namnet Birgitta, av sina föräldrar Elsa och Knut. Jag i min tur fick enligt tradition min mammas namn i mellannamn. 

Undra när det blir populärt att ge sina barn det namnet i tilltalsnamn igen?

När ni kom åkande mellan Mjölby och Boxholm på 32:an, så såg ni förhoppningsvis den stora statyn på den Heliga Birgitta högt upp på en klippa. Det beror på att Birgitta bodde hos sin moster Katarina och hennes man, efter det att hennes mamma hade dött, när hon endast var 11 år gammal. 

Aspenäsättens gård Aspenäs där de bodde, ligger på en udde i sjön Sommen i Boxholms kommun. Birgitta fick några av sina första, av över 600 uppenbarelser, som 11-åring hemma hos sin moster och morbror. Vid utgrävningarna i Aspenäs har man hittat husgrunder från 1200 och 1300-talet samt en brunn som har fått namnet Birgittas källa. 

Det finns en legend som säger att Den heliga Birgitta tyckte så synd om människorna i den bistert kalla och mörka Norden, så att hon bad till Gud för dem. Gud Fader svarade då med att Nordens invånare fick några extra sommardagar just kring Birgittadagen.

I vårt fall kanske vår Herre tyckte synd om alla oss cyklister, som har fått genomlida många blöta och kalla långlopp denna sommar och för att vi ska hålla modet uppe inför nästa säsongs tävlingar, så fick vi en varm och fin avslutning på Långloppscupen.  

Vi får väl se vad vår Herre erbjuder oss för väder på min namnsdag 2024 och då menar jag inte Anna-dagen den 9 december, utan Birgittadagen den 7 oktober.

Efter att ha lämnat Vivåsen och funktionärsuppdragen på lördagskvällen, för att stressa hem, då jag i ett inte helt genomtänkt beslut, inbjudit Carls långväga (Falun) cykelteams-kompisar i Vostroblock på kvällsmat, kvällen innan loppet. 

Vilket såhär i efterhand var ett mycket klokt beslut, då det blev en fantastiskt trevlig kväll och en avkoppling från allt stressande funktionärsjobb. 

Det där med att ladda och fokusera på sin egen tävling var inte något som skedde till Stenbocksturen, det fick bli en bisyssla mellan funktionärsuppdragen. 

Visst var det 100% fokus på själva tävlingen, det vill säga allt som skulle fixa runt omkring men inte på att jag själv skulle cykla 66 km.

En sak som försvann på denna röriga tävlingsmorgon var mina cykelhandskar. Vår speaker Oscar hade ju cyklat vårt lopp kvällen innan och sagt i sina händelser på Instagram, att cykelhandskar var ett måste, då det blev ganska varmt, svettigt och halt på styret utan handskar. Innan starten var det massor av småfix som skulle göras och någonstans i allt detta lade jag mina cykelhandskar på ett “bra ställe”. Fem minuter innan start gav jag upp letandet efter handskarna, det blev lite halkigt på styret men det funkade trots allt att cykla. Om någon har sett det där “bra stället” där mina svarta cykelhandskar ligger, så får ni gärna höra av er. 

När våra längdskidåkare har kört ett VM eller en världscup på hemmaplan i Falun, så brukar de säga att de har ett sådant stöd från publiken.

Jag vill ju inte förhäva mig och säga att jag kan jämföra mig med det svenska skidlandslagets skidåkare men jag kan verkligen förstå deras känsla när de tar sig uppför Mördarbacken i Falun och publiken lyfter fram dem i skidspåret med sitt öronbedövande hejarop. Nja, det är kanske att överdriva med att säga att jag lyftes uppför vår egen Mördarbacke det vill säga Vivåsbacken men det gick nog allt lättare med allt publikstödet i söndags, jämfört när jag själv gnetar uppför den på mina träningspass.

Eftersom jag är medlem i båda de arrangerande föreningarna Boxholm-Ekeby Skidklubb samt Mjölby Cykelklubb, så innebär det att jag känner de flesta av flaggvakterna utmed banan samt vätskelangarna i depåerna. Det i sin tur innebar att det var väldigt många hejarop med mitt namn som ekade över nejden och peppande tillrop hördes, precis som jag antar att längdlandslagestjejerna Ebba, Frida, Maja och Jonna också brukar ha det på sina tävlingar. Jag cyklade med ett leende på läpparna och en bubblande känsla av en oerhörd glädje i kroppen över att det här är så stort. Jag hade nästan “ståpäls” som Gunde Svahn skulle ha sagt.

Det var många boxholmare som hade tagit sig upp till skidstadion och ut i skogen, för att vara med på denna långloppscupsfinal, inte vill man missa denna folkfest. Musiken dånade även utmed banan genom högtalarna bredvid de ivrigt påhejande flaggvakterna. Festen var inte bara på stadion utan också ute i skogen.

Jag måste säga att denna bild symboliserar loppet, ett stort leende på läpparna och en tumme upp (den andra handen hölls svettigt på styret, jag kan ju inte cykla utan att hålla åtminstone en hand på styret). Allt jobb som vi hade lagt ner innan loppet lönade sig verkligen, när man fick uppleva denna storslagna feststämning på plats.

De djupa granskogar, likt de avbildade i John Bauers sagovärld, där trollen väntar bakom de mossklädda stenarna. De ljusa och glesa tallskogarna med små glittrande skogssjöar, ljungbeklädda skogsgläntor, hagmarker med betande kor och får, Sandlidens praktfulla gamla stenmur, det vackra och storslagna eklandskapet, ja allt kändes så annorlunda denna cykelrunda, jämfört med när jag vanligtvis tar mig fram själv på dessa skogsstigar.

När man vänder upp mot norr igen, efter att nästan ha varit nere i Sommen, är en brant nedförsbacke med en bro nedanför. Där gäller det att ha i rätt växel, för direkt efter bron kommer en rejäl uppförsbacke. Det brukar ju liksom hänga ihop, det där med att när man får njuta av en nedförsbacke, så måste man träla i en uppförsbacke efteråt.

I den uppförsbacken stod familjen Eliasson från Sommen och hejade. Bara just därför att jag inte ville skämma ut mig genom att gå uppför, så fick jag givetvis inte i rätt växel, utan var tvungen att hoppa av cykeln och gå uppför backen.

Till loop två så kanske leendet hade stelnat till något, det blev givetvis jobbigare, då värmen samt uppförsbackarna tog ut sin rätt. 

När vi passerat förbi Magnus Ugglas mormors barndomshem, där hon växte upp bland spökena, i Boxholms säteri (en utförligare beskrivning om både huset och spökena finns i min tidigare blogg “Banbeskrivning över Stenbocksturen”) så väntade en grusväg kantad av majsfält, på väg mot Svartåvallen, där Stenbocksturens egen camping var beläget på fotbollsplanerna denna helg.

Det var ett varmt lopp men just då fläktade det skönt i den varma högsommarvärmen (trots att det egentligen är höst), ändå en del i motvinden. Majsfälten som omgärdade grusvägen skyddade föga för motvinden. Bakom mig hade jag ett par cyklister som tydligen tyckte att det var bra att jag cyklade först och klöv vinden, för ingen av de bakomvarande cyklisterna gjorde några ansträngningar för att verka vilja åka om.

På stigarna nerifrån Svartåvallen, förbi Hälsokällan, tills dess att man kommer ut på Dagsverksbacken, som slutligen leder ner till säteriet igen, så hade jag en dam bakom mig. Oftast stannar jag till och släpper om, eller åtminstone så håller jag till höger på stigen, vilket innebär att den som kommer ifatt mig kan komma förbi. Hon ville dock inte cykla om, utan hon höll sig kvar på sin position bakom mig. 

Efteråt gav hon mig den positiva kommentaren att hon gärna cyklade efter mig, då jag hade så bra vägval på stigen. Ja, har man som jag Strava-appens “Local legend” på de flesta av stigarna på Stenbocksturen, då är man välbekant med klurigheterna och hur man kan kringgå dessa svårigheter på bästa sätt, för en relativt oteknisk person som jag.

I söndags så behövde jag inte ens bekymra mig över om jag skulle försöka att cykla på det värsta Strava-segmentet “Brötet vid Stenabogölen”, då de som cyklade före mig redan hade hoppat av sina cyklar och gick på stigen bland alla stenarna där. 

Det var riktigt skönt, så att även jag med gott samvete kunde hoppa av min cykel och leda den. 

Mina medcyklister hade faktiskt börjat att gå tidigare på stigen, än vad jag brukar göra. 

Det var likadant vid den korta branta backen efter hygget, så var jag inte den som vek ner mig först där heller, vilket kändes riktigt bra.

Under loop två var det inte bara flaggvakterna och vätskedepå-personalen som hejade på mig. Två av mina cykelkompisar, Anna Carlsson och Ida Blom, var idag med i ett av våra tre sjukvårdsteam. Förutom att det var mycket trevligt att se dom, så innebar det i sin tur att allt var lugnt gällande cykelkrascher och skadade cyklister, som behövde sjukvårdspersonal.

Innan loppet hade de mest kritiska platserna, där eventuella omkullkörningar kunde ske, tänkts ut och vid båda dessa platser stod Anna och Ida för att glatt heja på samtliga förbipasserande cyklister.

Jag måste ju ta med en bild från förra årets "Vättern Bike Games", där jag hade ett lag tillsammans med 2 av söndagens 6 sjuksköterskor, Ida och Anna till vänster i bild. Till höger om mig står lagets tredje Anna, som i lördags hjälpte mig med att strukturera alla Fjällrävens priser till pallplacerade cyklister, när tiden inte räckte till för mig. 

På Stenbocksturen startade herrarnas olika tävlingsklasser först, det är bra att vara med i ledningsgruppen, så att jag kunde vara med och bestämma startförfarandet. 10 minuter efter oss damer startade motionsklasserna. De snabbaste herrarna kom ifatt efter ett tag och efter ytterligare en stund kom de som cyklade i mitt tempo men en del kroknade allteftersom eller så fick de kramp och blev stillastående. Även fast jag också var trött, så visste jag vad som väntade och kunde därmed informera om de knixiga backarna som stod på tur för oss, så att mina medcyklister kunde förbereda sig mentalt. 

Strax innan vår “Bergsprisbacke”, hade jag sällskap med en man, som hade tröttnat på alla våra backar. Han undrade då om resten av banan var lika kuperad (tydligen hade han inte läst min banbeskrivning, hur man nu kan missa det……). Vad skulle man svara när loppets absolut jobbigaste uppförsbacke väntade bakom kröken.Jag kunde inte ljuga utan var ju tvungen att berätta att det nu väntade en riktigt rejäl utmaning för oss, vilken vi båda klarade. Om denna karl bara hade läst och memorerat min banbeskrivning hade detta varit en ickefråga och han hade kunnat planera sitt lopp mycket bättre. 

Vanligtvis cyklar jag hemifrån på asfalts- och grusvägarna drygt en mil, för att komma på Stenbocksturens Loop 1 eller Loop 2 på något bra ställe, som är närmast oss. Jag brukar sedan cykla en loop för att efter det bege mig hemåt. Distansen blir kanske den samma som i söndags men det är ju skillnad på att ta sig fram på sin MTB på smala stigar jämfört med transportcykling på grus- och asfaltsväg, så det blev tufft på söndagens Stenbockstur.

Jag hade inte utfört ett helt dagsverke, som torparna hade gjort på Säteriets ägor och rimligtvis var väldigt trötta, när de trälade uppför Dagsverksbacken, på väg hem till sitt lilla torp i Österskogen. Efter 3.5 timme på cykeln i nästan 29 graders värme, så var även jag relativt trött i denna backe. (Mer förklaring om denna backe som kallas Dagsverksbacken, finns att läsa i banbeskrivningsbloggen).

Vi i ledningsgruppen har haft flera gemensamma möten (förutom allt enskilt arbete) då vi har gått igenom diverse scenarion som kunde inträffa och hur vi skulle lösa det. Det som verkligen kunde stöka till allt var om det skulle regna. Både det med efterloppsmaten samt prisutdelningen skulle bli bökigare med regn. Vi minns ju alla Ränneslättsturen, där ösregnet gjorde så att prisutdelningen ställdes in, vilket var enormt tragiskt för mig, då jag för en gångs skull lyckades att kom på pallen. Jag måste nog även inflika att vi faktiskt var 5 stycken damer i D50, om ni nu tror att vi bara var 3 cyklister i tävlingsklass på Ränneslätt och att jag kom sist, vilket i och för sig inte alls hade varit helt otroligt.

Nu fick vi ett fantastiskt vackert väder och på kvällen när vi funktionärer i skidklubben höll på att röja och plocka in allt efter loppet, var det fortfarande 26 grader varmt. Personen som var ansvarig för vädret inför Stenbocksturen, lyckades riktigt bra men tog i lite väl mycket gällande temperaturen tycker jag. Tänk att vissa människor alltid ska överdriva…..

Det varma vädret i sig kanske också ställde till det, då cyklingen blev väldigt jobbig och det krävdes en hel del vätska samt att chokladbollarna blev lite väl kladdiga. 

För egen del, så hade jag haft mina cykelflaskor, halvt  fyllda med vatten, i frysen natten innan loppet. En flaska med en isklump hade jag ställt i vätskedepån vid Vivåsen och det kändes riktigt bra att byta flaska vid varvning och att sportdrycken fortfarande var iskall.  Jag insåg dock att det var för lite vätska, trots att jag tog muggar med vatten och sportdryck i samtliga vätskedepåerna, det vill säga Askaremålen, Vivåsen och Götevi. Det otroligt varma vädret krävde ofantligt mycket mer dryck. När det var en mil kvar, så var tyvärr min cykelflaska helt tom.

Något som det dock blev väldigt mycket över av var efterloppsmaten. Alla vi funktionärer som var kvar och röjde upp efteråt fick äta pastasallad i all oändlighet och det blev många "doggy-bags" som släpades hem. Det blev pastasallad nästan hela veckan lång och det sista av salladen fick grannens höns, så det var verkligen en otroligt välsignad pastasallad som räckte till både människor och djur. Det var precis som när Jesus välsignade de 5 kornbröden och de 2 fiskarna, tog maten liksom aldrig slut.  Matbeställningen blev en erfarenhet rikare för oss arrangörer, alla cyklister äter inte 400 gram pastasallad var, speciellt inte när tallriken endast rymmer 300 gram.

Det var så otroligt skoj att så många kom till oss och cyklade, vi befarade att nummerlapparna knappt skulle räcka, till skillnaden mot pastasalladen. I klassen “Herrar 66 kilometer motion”, tog nummerserien slut, så många timmar lades ner på att administrativt flytta över nummerserier, från andra serier med fler startnummer.

När det bara var den 3 kilometers långa slutloopen kvar till Nissans målportal, så passerade jag förbi prisutdelningen lagom tills den drog igång. Det var tur att jag som pris- och sponsoransvarig hade delegerat själva prisutdelningen till min äldste son Oskar, som kom i mål i tid. Han hann till och med att duscha, innan det var dags att dra igång prisutdelningen, vilket kanske var fräscht.

Det var riktigt roligt att två av sönernas kompisar som vi har känt sedan de var små,  boxholmskillarna Edvin Elofsson och Viktor Lindqvist, vann respektive kom tvåa på vårt lopp. Jag tyckte dock lite synd (men bara lite) om Matthias Wengelin som inte fick fullfölja sin segersvit på samtliga cupens tävlingar och därmed kunde sätta ett nytt rekord. Det var även skoj att Erik Åkesson, som kvällen innan var hemma hos oss och åt kvällsmat, kom på en femte plats.  Med andra ord borde kostuppladdningen ha varit bra. 

Tyvärr var varken sönerna Carl eller Oskar nöjda med sina prestationer på Stenbocksturen, som inte alls gick som de hade tänkt sig. Mellansonen Arvids langningar till sina brorsor gick dock bra, helt enligt planen och maken Lars som var en av tävlingsledarna är också nöjd med hela arrangemanget.

Ni måste ju ändå hålla med om att vi i Boxholm minsann hade LLC:ens finaste prispall, iklädd björkar och med Hillingstads blomsterodlingars vackra blommor som dekoration.

Förra året sponsrade även då Hillingstad blomsterodling med blommor till de pallplacerade och då jag gjorde segerbuketterna. 

Till i år kom jag på den genialiska idéen (enligt mig själv i alla fall) att skidklubbens pistmaskinschaufför, tillika grävmaskinist, den 22-åriga Wilma faktiskt är utbildad florist och man kan ju lugnt sagt säga att det var skillnad på prisbuketterna i år jämfört med dom förra året. Det är nog lögn att kalla de pallplacerades blommor förra året för buketter. Jag tog ett snöre därhemma som jag virade om stjälkarna på blommorna, inte alls så piffigt och vackert faktiskt.

Det var tur att de som drabbades av de miserabla buketterna förra året (som syns på kortet ovan), var yngste sonen Carl och två av hans cykelkompisar. Edvin Elofsson vann även förra året, Carl kom en andra plats och Lukas Merkel, som har cyklat Stenbocksturens samtliga fem lopp i den långa tävlingsklassen, kom på en tredje plats.

Jag är också tacksam över att vi bara hade två distanser med två olika klasser, HD30 km och HD52 km, vilket innebar att vi endast hade 12 blomsterbuketter sammanlagt, jämfört med årets 43 buketter.

Det var en ofantlig tur att Wilma var på plats under själva prisutdelningen. Tanken från början var att bara de 43 pallplacerade i 66 km klasserna skulle ha blombuketter. Jag insåg att jag aldrig skulle hinna tillbaka i tid till prisutdelningen, som jag ansvarade för och sa då till äldste sonen Oskar att han kunde fixa prisutdelningen, vilket han lovade att göra. 

Jag tyckte att jag var tydlig med alla priserna men just den lilla detaljen gällande blommorna, hade jag nog inte varit lika tydlig med eller om det helt enkelt var så att han hade “stängt av” och slutat att lyssna på sin mammas ständiga tjat. Det i sin tur innebar att även de i HD13-14 och HD15-16 fick blombuketter, fast de inte skulle ha det. Wilma fick då rycka in för att dela upp och binda om de buketter som fanns kvar, så att blommorna skulle räcka till alla. 

Det blev en lång prisutdelning då både STB samt att LLC totalställning skulle premieras, däremellan “kuppade” jag Långloppscupen för att uppmärksamma vår speaker Oscar Ekstam, LLC upphovsman Lasse Strand samt våra två tävlingsledare Henrik Rosenlöf samt min man Lars Pettersson. Är det en cup, så måste man ju genomföra en kupp i finalen tycker jag. Tacktalet blev dock väldigt kort, inte alls som mina något långa blogginlägg, då jag kände att prisutdelningen redan var ganska lång. 

Blommor och prispåsar delades ut och då den något kyliga hösten hade anlänt, fick de också varsin Stenbockstursmössa. I närmare 30 graders värme kändes denna mössa verkligen som ett passande klädesplagg. 

Avslutningsvis var det även prisutdelning i DM för Östgötacyklisterna och tänka sig, då fick även lilla jag kliva upp på bronsplatsen (vi var inte fler än 3 östgötadamer i D50 bör kanske tilläggas). Prispallen fick jag dela med min MTB-kursledare, vän och tillika “granne” (i alla fall boendes i samma socken) ute i boxholmsskogarna, Therese Lindqvist.

På andra plats kom Lena Ström, en helt ny och mycket trevlig bekantskap, tack vare långloppscupen. Lena guidade jag runt på banan tidigare i veckan och under dessa timmar hann vi prata mycket och fick lära känna varandra, vilket var riktigt roligt.

Hur skulle egentligen idrottssverige och idrottsföreningarna överleva utan alla våra eldsjälar, som lägger ner enormt mycket tid på sin fritid för att organisera och fixa med saker som detta. 

Ett års planeringstid är nu över och jag tror ärligt talat inte att man kan sätta sig in i allt jobb som det innebär att vara tävlingsledare och arrangör. Som gift med en av tävlingsledarna, så jag vet vilket enormt arbete som ligger bakom ett större arrangemang, speciellt då Långloppscupen var en ny tävlingsform för oss, som innebar att det var så mycket nytt som skulle fixas och som vi skulle sätta oss in i.

Innan vi fick bli en del av Långloppscupen, så fick vi presentera vårt upplägg och vårt lopp. De övriga tävlingsorganisationerna fick godkänna oss, om de ansåg att vi vårt arrangemang och upplägg skulle vara lämpligt för Långloppscupen och framför allt om vi skulle klara av att organisera en sådan stor tävling.

Allt började med att jag var så sent i mål på Bockstensturen förra året, så att de hade plockat bort BLIZ-glasögonen, som alla cyklister som deltagit i minst 5 lopp skulle få. Det tog sin lilla tid för mig att cykla 90 kilometer MTB, där många stigar var helt obefintliga och bestod mest av lervälling.

Lasse hade de överblivna cykelglasögonen i sin bil och för att vi snabbare skulle komma dit, fick vi hjälpa till och ta ner banderollerna på prispallen. Under tiden berättade min Lars om vårt motionslopp Stenbocksturen och resten är så att säga historia. 

Det var jag, Henrik och Lars som åkte iväg på mötet för att promota Stenbocksturen. I höstas startade vi därför en messengergrupp, så att vi skulle kunna bolla idéer inför vår framställning. Den messengertråden är till i dags dato enormt lång, under bara en kväll kan det säkert vara 20 olika inlägg om diverser olika saker.

Jag har inte röjt en enda stig med trimmer, motorsåg eller lövblås (indirekt kanske jag har röjt lite då jag har cyklat en hel del på stigarna), jag har inte byggt en endaste liten bro på vår bana eller varit ute och märkt upp banorna men jag har gjort massor av administrativt.

Jag har bland annat mejlat olika företag för att be om sponsring till prispengarna, fixat varupriser, beställt medaljer och pokaler, varit en av tre som skött Stenbocksturens Facebooksida och Instagram, fotat, skrivit banbeskrivning, hämtat priser samt bollat tankar och idéer med tävlingsledarna.

Jag började mitt “sponsorraggande” redan i november, då det blev klart att vi 2024 skulle vara med i LLC och sista sponsorn blev klar endast några dagar innan starten. 

Veckan innan loppet åkte jag runt till sponsorerna som ville skänka varupriser, till era innehållsrika prispåsar och till utlottning i motionsklassen. Jag hoppas att alla ni som kämpade så pass bra att ni lyckades att komma på pallen, uppskattade alla godsakerna som låg i påsen.

Hela matsalen hemma hos oss, var full av saftflaskor, knäckebrödskartonger, marmeladburkar, tandborstar, tandkräm, bilschampoo samt magiskt goda gräddkolor doppade i choklad (vilket det minskas rejält i antal av under veckan) och nere i vår matkällare stod gräddostar och surkålsburkar.

Fredagskvällen gick åt till att fylla prispåsarna, som under lördagen skulle fraktas ner till Vivåsen. Det var verkligen knökfullt inne i båda våra bilar, då 43x2 plus 12 påsar till ungdomsklasserna, alltså 98 påsar plus varupriserna för utlottning, skulle in i bilarna. 

Hela tiden påminde Carl, som jobbar på Väderstad Centralkonditori och hade paketerat knäckebröden, hur viktigt det var att vi hanterade dessa knäckebröd varsamt. Han tyckte väl antagligen att jag behandlade påsarna vårdslöst, när jag stuvade in dem överallt i bilen där det fanns minsta lilla plats. Alla passagerarna satt med påsar staplade på sina knän och mellan fötterna på golvet. Jag hoppas verkligen att det inte bara var smulor i era knäckebrödskartonger. Om det nu var det , så är ju smulorna fantastiskt goda och vem vet, det kanske var så att ni åsamkade dem själva när ni åkte hem.

För att genomföra ett sådant stort arrangemang som en tävling i långloppscupen innebär det enormt många funktionärer, som är så otroligt viktiga. Hur skulle vi klara oss utan flaggvakter utmed banan, parkeringsvakter, de som byggt fållorna och organiserat hela stadion, de som serverat efterloppsmat och stått i cafeterian, de som varit föråkare på endurocyklar och efteråkare på MTB för att sällskapa med de sista tappra cyklisterna, de som har satt ihop spellistor och skött ljudet, delat ut medaljer och genomfört prisutdelningen, delat ut nummerlapparna, alla som under flera veckor jobbat med röjning och märkning av banan, byggt prisvagnen, stått i vätskedepåerna, varit sjukvårdare, ja listan kan göras otroligt lång och alla personer är så otroligt värdefulla och viktiga. 

Man ser kanske lätt saker som sker praktiskt inför en tävling med märkning, röjning och brobyggande och alla funktionärer under loppet men allt administrativ som tävlingsledarna som har det yttersta ansvaret gör, till exempel med anmälningar, kontakter och tillstånd med underskrifter från samtliga markägare, ansökan till olika organisationer och myndigheter, diverse  beställningar, skriva inbjudan och PM, skriva funktionärsbeskrivningar, sköta hemsidan, fixa avtal med banken så vi kunde ha swishbetalningar, fixa med cardskipper, genomföra platsöverlåtelser, utbetala av prispengar, göra kartor på banorna, ragga tag i funktionärer till olika uppdrag, föra över alla seedningsgrundande resultat till Cykelvasan, svara på mejl, betala diverse utlägg som har gjorts, beställa nummerlappar, bestämma vilka nummerserier och vilka färger som ska användas, beställa extra nummerlappar etc etc sådant som också tar extremt mycket tid, det märker man inte av som deltagare så länge som allt fungerar. 

Det gäller att inte stressa upp sig över alla uppgifter som ska ske, vilket våra coollugna tävlingsledare bemästrade. Det var dock vid ett tillfälle veckan innan loppet, den kvällen som alla nummerlappar skulle beställas, som Henrik och Lars verkade lite smått upprörda. Den dagen hade nämligen servern, som var kopplad till vårt anmälningssystem, lagts ner eller kraschat, så det gick inte att komma åt anmälningarna. 

Eftersom vårt tidigare motionslopp Stenbocksturen, skulle bli en del av en större organisation, krävdes till exempel för min man att han skulle gå en kurs för att bli tävlingsledare. I skidvärlden, som vi har erfarenhet av, krävs inga tävlingsledarkurser (tror jag inte i alla fall).

Det som är så enormt bra i en förening är att det finns så många medlemmar som har olika utbildningar, talanger, förmågor och egenskaper. I vår skidklubb är några utbildade elektriker, snickare, sjukvårdare eller till exempel florist. Andra är bra på att hålla ordning på ekonomin, baka till fikat, marknadsföring, kläcka idéer, konstruera saker, pista skidspår eller vara tränare. Vi kompletterar varandra så bra och bidrar med det som man gör bäst, tillsammans utför vi kanske inte mirakel men riktigt bra tävlingar, tycker jag i alla fall. Jag är så stolt över vad vi har åstadkommit.

Visst har vi fixat stora tävlingar förr, DM (DistriktsMästerskap) och GM (GötalandsMästerskap)på längdskidor. Vi får absolut inte glömma terrängloppet Sjögarplsunken, som arrangeras för 48:e gången i år. Som  tävlingsledare för “Lunken” hälsar jag er varmt välkomna tillbaka den 27/10, för att springa eller gå på stigarna som ni cyklade på under Stenbocksturen. Distanserna är dock inte lika långa, vi erbjuder då 5 km, 7.5 km eller 14 km.

Det var en mäktig känsla när man gick på skidstadion i söndags, bland alla tillresta cyklister och deras anhöriga i publiken. Det var så man fick gåshud över hela kroppen, alla dessa nedlagda arbetstimmar lönade sig. 

Forskning har visat att de som engagerar sig i ideellt arbete är lyckligare och mår bättre, så då kan vi konstatera att vi umgås med många lyckliga människor. Snacka om arbetsglädje….

Om du är en person, som kanske inte hjälper till i föreningen där du är medlem utan låter alla andra göra allt jobb, tänk om och tänk rätt !!!

Jag sov dåligt natten innan loppet och det berodde inte på dåliga tävlingsnerver utan att jag bekymrade mig över om vi verkligen hade tänkt på allt, så att allt skulle klaffa. 

Tänk om vi hade vi missat att postera någon flaggvakt någonstans, var det tillräckligt med pilar, tänk om någon kraschade rejält, tänkt om det blev felkörningar som på Bockstensturen helgen innan, tänk om flera funktionärer hade insjuknat under natten, så att vi inte hade tillräckligt med personal. Listan över alla onödiga funderingar som snurrade runt i mitt huvud kan göras lång.

Bredvid sängen låg papper och penna, där jag skrev ner mina tankar om något poppade upp. Papper och penna ligger förvisso alltid bredvid min säng om någon smart idé eller tanke skulle snurra runt i huvudet precis när jag ska somna. De senaste veckorna handlade anteckningarna bara om SBT.

När jag väl sov, så drömde jag givetvis om loppet. 

Sömnlösheten var ju bra onödig, allt flöt på mycket bra och många lovordade banan, vilket var riktigt roligt. 

Jag är ju givetvis mycket partisk men nog kan ni väl hålla med mig om att Stenbocksturen var ett topparrangemang, jag tycker givetvis att det var den bästa deltävlingen i Långloppscupen, dock i hård konkurrens med Mörksuggejakten, som har så otroligt vacker bansträckning uppe bland fäbodarna i Dalarna. 

Känslan när första starten gick för herrarnas tävlingsklasser, med sönernas syssling Kristoffer och min gamla klasskompis Cillas lillebror, dundrade fram på sina endurocyklar, tätt följt av cyklisterna i herrarnas tävlingsklasser, ringlandes som en bred orm uppför Vivåsbacken, den känslan då går inte att beskriva , den måste upplevas, det var så maffigt och storslaget. 

Vi hade riktigt bra och medryckande musik på stadion, Bassen hade fixat en bra varierande låtlista, det var inga vaggsånger i den i samband med starten.

Banan i sig erbjöd en enormt bra variation av stigar och grusvägar i en mycket fin blandning av terräng. Många säger att vi hade “flowiga stigar” men jag bromsade väl säkert där, så det kan jag nog inte uttala mig om.

Jag tror att banan tilltalade även elitåkare, då det var mycket stig och nästan 1000 höjdmeter sammanlagt med alla små knixiga backar. Jämför man sluttiden på de 7 olika långloppen i LLC i år, vilket är ganska lätt då en och samma person var först på samtliga lopp utan det hos oss, så har vi en ungefärlig sluttid som övriga deltävlingar. Nu var ju förvisso vår bana helt snustorr, jämfört med vissa andra lopp i år, så blir det regnigt nästa år lär det nog ta lite längre tid.

Den var en underbar stämning utmed hela loppet. Vi hade trevliga och peppande funktionärer, som bjöd på både hejarop och härlig musik.

Det gick inte att cykla fel, pilarna satt tätt och avgränsningsbanden var uppsatta överallt. Banden satt till och med bredvid stigen på sina ställen, där det inte ens fanns några korsande stigar och därmed inte heller några tveksamheter på hur man skulle cykla. Den där Erik Sundblad var verkligen övertydlig och gick in för sitt ansvarsuppdrag som banansvarig till loop 1. 

Det var ett stort utbud på energi i våra vätskedepåer, där det bästa var givetvis de utsökta chokladbollarna. 

Prispallen var en storslagen midsommardröm med sina ståtliga björkar och vackra blommor.

Som prisansvarig kan jag ju inte säga annat än att prisbordet var magnifikt, tyvärr fick jag dock inte ta del i något pris mer än de maffiga medaljerna. 

Det fanns närbelägna parkeringsplatser och omklädningsrum. Vi hade också två olika cykeltvättar och möjlighet till dusch innan slutloopen erbjöd Gogga till alla överhettade cyklister. Cyklister är väl förvisso alltid heta…..

Vädret var superfint med sommartemperaturer, vilket innebar att man slapp regnkläder och armvärmare. Allt var “Tipp topp tommel opp”, som Therese Johaug skulle ha sagt. 

Jag säger som Brasse säger till Magnus och Eva i “Fem myror är fler än fyra elefanter”, är inte det det bästa så säg.

Nu är jag arrangör och precis som jag skrev extremt partisk. Om ni inte delar mina åsikter gällande detta, så hör väldigt gärna av dig, så att vi kan bättra på det som ni anser att ni inte var tillfreds med. Ni ska alla ha fått ut ett mejl med en enkät som ni gärna får återkoppla era synpunkter i.

Varje gång som jag såg sjukvårdare och alla fyrhjulingar på plats under mitt lopp, så kunde jag andas ut. För att hitta så många intermezzon som möjligt började jag också att oroa mig för eventuell skogsbrand, det skulle väl ändå vara det värsta scenariot. Visserligen har jag precis gått brandutbildning via jobbet (sker var fjärde år) men just utrymningsplanerna vid skogsbrand avhandlade vi aldrig då, väldigt märkligt, kan man kanske tycka.

Natten efter var det lika svårt att somna. Alla tankarna snurrade runt som en tvättmaskin i huvudet, då var det dock en euforisk känsla över att allt hade gått så bra.

Medaljerna för mig som medaljjägare, har fyllts på inne i tvättstugan, nu när 2024 års Långloppscupen är avslutad. Det finns nu 7 nya medaljer från de olika loppen samt en medalj för att jag har deltagit i samtliga lopp. 

Som prisansvarig är det jag som har beställt Stenbocksturens medaljer och då fick jag bestämma, eftersom jag gillar stora medaljer med tyngd i , så fick det bli så. 

Jag fick även ett par fina cykelglasögon på grund av att jag har cyklat samtliga 7 deltävlingar. Sedan råkar jag ju vara gift med tävlingsledaren, så hans blomsterbukett fick jag också ta del av, inte heller att förglömma en DM-plakett i brons. Så trots att jag inte kom på pallen i Stenbocksturen eller i totalen, så fick jag med mig en hel del hem, det följde givetvis även med massor av pastasallad hem. 

Tänk att en liten idé hemma kring vårt köksbord för 6 år sedan, om en MTB-tävling på sönernas träningsstigar, mynnade ut i Grand Finale på Långloppscupen. Redan då fanns det en dröm om att denna lilla tanke hos sönerna och maken kunde bli en del i något större, en deltävling i Långloppscupen. Man kan inte säga annat än att Stenbocksturens 5-årsjubileum firades rejält, tillsammans med nästan 500 cyklister. 

Med det sagt, ge aldrig upp era drömmar, tankar och projekt, förverkliga dem och jobba vidare, de kanske faktiskt en dag blir verklighet.

Det känns helt otroligt och jag bara ryser vid tanken, det är så mäktigt.

I somras hade vi släktträff med min släkt, vilket givetvis var mycket trevligt. Ett av dagens alla samtalsämnen som vi kom in på var familjebilar och dess storlek på baksätet. Jag sa att vi hade relativt bra benutrymme, vilket är perfekt då familjen består av långväxta personer. En kommentar som jag fick då var att det är väl kanske inte så ofta som vi alla fem åker tillsammans längre, då de två äldsta sönerna har flyttat hemifrån, eftersom båda pluggar vid Linköpings universitet. Jag dementerade detta direkt, då vi i stort sett varje helg beger oss iväg på cykeltävlingar tillsammans. Nuförtiden är det oftast jag som hamnar i mitten i baksätet (sämst plats men bäst utsikt, om man inte sitter fram förstås).

Det är just det som är trevligt med dessa cykeltävlingar, att vi åker iväg tillsammans, trots att sönerna numera är 19, 21 och 23 år gamla.

Under barnens uppväxt har det ständigt varit diverse matcher och tävlingar inom friidrott, orientering, längdskidåkning och fotboll då vi alla har vi stuvat in oss i bilen. Det var så smidigt att alla tre killarna höll på med samma sporter gällande träningsdagar samt tävlingar. Den enda sporten som ställde till det var fotbollen, då de spelade i olika lag beroende på sina olika åldrar. Som den hönsmamma jag är, uppskattar jag verkligen att det numera fortfarande är tävlingar som förenar oss till samma mål, både i bilen till startplatsen samt under långloppen till målportalen.

Sedan är det givetvis stora skillnader på våra individuella mål under loppet, för min del är det mest att överleva och komma i mål utan att vurpa och skada mig.

När jag blev tillfrågad om att vara bloggare, så undrade jag varför och för vem som jag egentligen skriver. Är det överhuvudtaget någon som läser mina bloggar?

Det här med att skriva bloggar är en helt ny erfarenhet för mig. Jag skriver bara månadsbrev till mina elevers föräldrar. Att fatta mig kort är inte en av mina starkaste egenskaper, vilket ni säkerligen har upptäckt. Det är helt otroligt att ni orkar läsa och att ni hänger i.  

Det är så roligt när ni kommer fram och säger att ni har läst det som jag har skrivit och känner igen er i mina tankar.

En liten märklig historia dök upp för några dagar sedan. Någon ville skicka ett meddelande till mig på messenger och det var ett namn som jag inte kände igen. Bifogat i detta meddelande var också ett kort på mig från 1987, taget på Rättviks stiftsgård, förvåningen var mycket stor och jag läste med spänning meddelandet.

Då visar det sig att någon vid namn Malin Nordin hade läst min blogg om Mörksuggejakten och mitt möte i Rättvik med Sydafrikas ärkebiskop Desmond Tutu. Hon jobbade nämligen också som piga på stiftsgården den sommaren och av någon märklig anledning så kom hon ihåg min blåa stickade tröja, som jag hade på kortet där jag kramade om Desmond Tutu. Den tröjan var en av alla de hemstickade tröjor som jag gjorde under högstadietiden. 

Jag var ett år som utbytesstudent i USA under min gymnasietid och använde då ofta min blå tröja, så sedan stickade jag faktiskt en likadan till en av mina kompisar i USA, som aldrig hade stickat men älskade min hemstickade tröja. 

Om någon av er yngre läser denna blogg, så kan jag informera er om att på 80-talet så stickade man sina egna tröjor. Tyvärr är väl samtliga av mina alster ivägskickade i olika hjälpsändningar, till bättre behövande, när garderobsrensningar har skett genom åren. Trots att min man hävdar att jag aldrig kan göra mig av med något, så sker det ändå lite utrensningar titt som tätt.

Hur eller hur, så gick Malin ut i garaget och letade rätt på sitt album från 1987 och vips hittar hon ett kort på mig i min blå egenstickade tröja. Bredvid mig sitter min gamla klasskompis Anneli, som jag lockade med upp till Rättvik för att sommarjobba. Lite komiskt är det allt att vi tre pigor har alla söner som tävlar i MTB och kör långloppscupen. Vem kunde tro det för 37 år sedan?

Malins son Isak har tidigare cyklat med det cykelteam som min yngste son cyklar med idag, ibland är världen liten.

Jag måste givetvis ta med detta kort från Malin i min sista blogg, då denna “pig-kompis” Anneli, är den personen som står tillsammans med mig och Carl på kortet under Vasaloppets målportal, efter vinterns Öppet Spår, som jag skrev om i mitt första blogginlägg här på Långloppscupens hemsida. Det är väl nästan så att man kan säga att cirkeln är sluten och att vi knyter ihop säcken genom personerna på detta kort, på min första och sista blogg på Långloppscupens hemsida.

5 minuter innan starten i söndags fick jag en kommentar från Ann-Sophie Stenshaga i D40. Hon sa då till mig att jag är hennes förebild, jag blev givetvis väldigt förvånad och riktigt rörd, för mycket finare och högre betyg kan man knappast få.

Genom att läsa mina nedplitade rader i min blogg hade hon vågat genomföra exakt samma resa som jag själv gjorde förra året. Kunde jag som gått en nybörjarkurs i MTB våga cykla Långloppscupen, så skulle väl även hon klara av det. 

Ann-Sophie lämnade precis som jag komfortzonen, hon gick från de korta distanserna i motionsklasserna för att våga sig på den långa distansen i motionsklassen. Hon vågade sedan ställa upp i tävlingsklass och vågade att komma sist precis som jag. För mig som tävlingsmänniska krävdes det mycket mod att ställa upp i en tävling, där jag troligtvis skulle komma sist i min tävlingsklass. 

Förra året slog jag Ann-Sophie på Stenbocksturen men i år slog hon mig.

Som bloggare på sista bloggen måste jag tacka för alla positiva kommentarer som ni har kommit fram till mig och sagt om det som jag har skrivit. 

Mitt mål var att genom mina erfarenheter inspirera er andra att ta steget ut i MTB-världen och i samband med Ann-Sofies kommentar innan söndagens start, säger jag bara att Mission Accomplished!