Snart säsongsstart – och när hoppet om att bli en bättre cyklist minskar kan man alltid trösta sig med en ny cykel!

Min drömcykel varierar över tid. Till det kommer att jag också väljer cykel utifrån användningsområde. Så om du frågar vad jag har för cykel svarar jag; det beror på var jag ska åka.

När jag förälskade mig i mountainbike, 1989, fanns det egentligen inte så mycket att välja på. ”Uppfinnarna” i Kalifornien trampade i början runt på lite modifierade Schwinn-cyklar som ofta användes av tidningsbud. Det var stabila hojar med 26-tumshjul. Kreativa hippies hängde på utanpåliggande växlar bak och plockade av pakethållarna, men i övrigt fick allt vara original. De var tunga, men eftersom det var utförscyklingen som var roligast spelade vikten inte så stor roll. Huvudsaken var att grejorna höll hela vägen ner.

Premiär på Nishiki

De första mountainbikemodellerna som kom till Sverige var mer avancerade än så. Min första båge var en Nishiki Kodiak, en lite finare stålram med Shimano XT-växlar och klickreglage monterade ovanpå styret. Just det reglaget betraktades som en fantastisk uppfinning. Alla erfarna cyklister visste ju att växelreglage skulle sitta på det nedre ramröret och vara av friktionstyp – alltså trögt och det krävdes känsliga fingrar för en rasselfri cykeltur. Fasta lägen? (Fniss)

Det dröjde faktiskt flera år innan även landsvägscyklisterna tog till sig nymodigheten och samtidigt gick med på att flytta reglagen till styret.

Den första generationen fabrikstillverkade mountainbikes skiljde sig från landsvägscyklarna på ett annat viktigt sätt: Vinklarna – framför allt på framgaffeln. Här hämtade terrängcyklarna inspiration från sina rötter. Tidningsbuden behövde cyklar som kändes stabila. Tvåhjulingar håller kursen lättare ju mer framgaffeln lutar. Kolla på motorcyklar, där det är extremt stor skillnad mellan en custombyggd chopper och till exempel en cross-mc.

Sedan starten, för mer än 30 år sedan, har trender kommit och gått även inom mountainbike. 

De helt stela ramarna förvandlades snabbt till museiföremål, men hann innan dess presenteras i nya versioner. Hjulbas och vinklar förändrades, cyklarna blev helt enkelt kortare – och vingligare.

Vi lärde oss hantera det och många blev väldigt duktiga på att vara våra egna stötdämpare.

Jag glömmer aldrig första gången jag cyklade i skogen med OS-hjälten Bernt Johansson. Han undrade om jag ville ha lite tips och rullade in bakom mig. Hans ”du sa’nte setta så möe” har präglat mitt mountainbikeliv och jag står fortfarande mycket, fast jag åker heldämpat sedan väldigt många år.

Lyft med dämpning

Med det sagt var det ändå ett lyft när de första användbara stötdämparna presenterades i början av 1990-talet. RockShox slog igenom först, men fick snabbt många konkurrenter som få minns i dag. Det fanns stor erfarenhet av att bygga stötdämpargafflar för tvåhjulingar, men på motorcyklar är förutsättningarna så olika att konstruktörerna fick börja om från början. Det tyngsta på cykeln är cyklisten, så tyngdpunkten blir väldigt mycket högre än på en MC. Dessutom måste dämparen på en cykel vara lätt. En stel framgaffel väger drygt en halvkilo. Något kilo mer är OK på en dämpare, men sedan påverkar vikten känslan i cykeln. Nu pratar jag om crosscountry, det vill säga långloppscykling. I dag finns det en rad andra mountainbikevarianter där låg vikt inte alls värderas högt.

De första heldämpade cyklarna kom till Sverige några år in på 1990-talet. Vi sågade de flesta i våra tester i Mountainbike-magasinet. Jag minns att den första vi ändå hade överseende med kom från den levande legenden Gary Fisher. Till skillnad från andra, liknande hojar, gungade den inom acceptabla gränser. Men den var tung. Det fanns samtidigt ”hybrider”, cyklar med enkla gummibussningar i bakgaffeln. En tekniskt enkel konstruktion som både var lätt och fjädrande. Men det var inte fråga om dämpning med dagens mått mätt.

På Youtube finns det gott om filmklipp från de första årens tävlingar. Till en början var det ingen skillnad på cyklarna, vare sig det handlade om crosscountry eller downhill. När jag tittar på de filmerna nu fattar jag inte att vi vågade! Inte ens de som cyklade med dämpare hade mycket att spela med. Slaglängden var sällan mer än cirka 70 mm och dämpningen ska vi inte tala om. Moderna downhillcyklar har ibland tre gånger så lång fjäderväg och dämpning som går att anpassa perfekt efter både cyklisten och banan.

Det här betyder att du i dag kan skaffa dig exakt den cykel som är bäst för dig själv och den terräng du vill cykla i. Så drömcykeln finns inte längre – om du vill ha en cykel som är bäst till allt. 

I mitt eget cykelgarage finns flera moderna drömcyklar, men också en mer än 30 år gammal hoj som är en drömcykel på riktigt. Det är en Bridgestone MB0, Zip kallad. Samma cykelmodell som Bernt Johansson använde när han vann första officiella SM för mountainbike 1992 och kom nia i VM, som samma år gick i Europa för första gången.

Den drömcykeln ska ramas in och sättas upp på väggen i mitt arbetsrum. 

Finare konstverk kan jag inte tänka mig!