Vilken helg, det märks att säsongen äntligen är igång på allvar. Mina sociala flöden är fulla av racerapporter. Jag älskar att läsa andras tävlingsrapporter. Oavsett vilken nivå vi tävlar på så är det härligt att få ta del av era upplevelser.

Jag tänkte inte vara sämre, utan här kommer en rapport från gårdagens tävling i Danmark. Teamet, Singletrack Sisters Race Team, var över på Själland och körde H12. H12 är en tolvtimmarstävling som går att köra antingen solo eller i lag om fyra. Flest varv på den 12,2 kilometer långa banan vinner. Tävlingen är en av de största arrangemangen i Danmark och varje år är det flera svenska lag som åker över.

Nummerlapparnas tid är här.

Jag har haft en hektisk vecka och har hunnit med Oskarshamn-Falun-Skåne. Har inte kunnat ladda varken fysiskt eller mentalt för tävling med en rygg som strejkat. Visste inte in i det sista om det skulle gå att cykla överhuvudtaget. Inget jag nog inte skall bli av med, men uppenbarligen har jag fått ett ryggskott eller nåt och har en nerv som ligger i kläm och ger ryggont och känselbortfall i baksida lår vilket gjort att jag vilat en hel vecka.

Henrik kom ner till Skåne sent på fredagskvällen och vi hann väl knappt säga hej innan det var dags att släcka lampan för att hinna få lite sömn innan klockan ringde. Vi vaknade tidigt till ett riktigt ruggigt väder, nollgradigt och snöfall hör inte till vanligheterna i Skåne så här års. Med full bil rullade vi norrut mot färjeläget i Helsingborg för att ta färjan över till Danmark. I bilen fanns förutom jag och Henrik också Frida som skulle hänga med oss hela dagen. Hon var nog den som var mest laddad och pratade hela resan om hur mycket hon skulle cykla på sin cykel hon hade med. Är så otroligt imponerad av henne som med gott humör cyklade runt en hel dag. Hängde med cyklister och övade teknik. Tänk om man varit på den nivån vid 4-års ålder.

Färjan var sen, det var köer till tävlingen och plötsligt hade vi bråttom. Väl framme börjar vi lasta ut cyklarna. Då saknas Henriks bakaxel. Jag får ett SMS hemifrån. En bild på en upphittad bakaxel liggandes på parkeringen. Stressen stiger. Henrik lyckas fixa en ny axel och jag går och letar upp teamet. Tävlingsplatsen är full av tält, cyklar och laddade cyklister. Jag hittar Malin och Helen från teamet, båda med familjen på plats. Barn med cyklar och respektive som också skall tävla. Även Jessica är på plats för att backa upp oss och på eftermiddagen fick vi förstärkning av Mia som skall täcka upp för Amanda som blivit sjuk. Henrik skall köra i ett av Lunedis team och försvinner iväg till sitt tält.

Starten går och Malin kör de två första varven och därefter ger sig Helen ut. Jag skall köra två varv i ett svep då jag vet att jag ofta kör bättre ju längre jag kör. Regnet och snöfallet har gjort det lerigt och rötterna är hala. Ett underlag som jag tycker är otäckt då hjulen tenderar att glida i sidled på rötterna, speciellt när man kör på skrå. Helen växlar till mig och jag ger mig iväg. De första kilometrarna känns hemska. Jag har inte suttit på en cykel på hela veckan vilket gör pulsen skyhög och ryggen är stel och gör ont. Jag har svårt att stå upp med ryggen och känner att jag studsar fram. Blir konstant omkörd. Efter 6 kilometer börjar det släppa och jag får lite mer flyt i cyklingen. När jag varvar och går ut på mitt andra varv är känslan betydligt bättre och jag får den där lyckoruskänslan. Solen har tittat fram och det börjar torka upp lite. Kör på säkerhet och lyckas tackla alla uppförsbackarna på andra varvet. Rullar in och växlar till Mia. Stannar min klocka och ser att jag snittat 178 i puls i 1:45. Återhämtningstiden är 71h. Härligt att veta att jag snart skall ut igen. Blir glatt överraskad då jag får veta att jag vunnit en fin vintercykeltröja och regnjacka då jag prickat en viss tid när man skulle passera målet.

Hinner bort till tältet och tar av cykelskorna. Då ringer Mia från banan. Växelörat är av och bakväxeln har havererat. Malin kastar på sig sina grejor och rullar mot starten och ger sig i väg. Plötsligt har vi två cyklister ute på banan. Mia hade ett extra växelöra i ryggsäcken och lyckas fixa sin cykel. Jag hade troligen lagt mig i ett dike om det hänt mig. När Mia kommer in växlar hon till Helen och därefter kör Mia igen. Vi har sedan vårt andra tekniska haveri för dagen och det hela slutar med att Mia springer slutet av banan med kedjan i handen och bakväxeln uppbunden mot ramen med ett avspärrningsband. Snart är det min tur att ge mig iväg igen. Två nya varv väntar. Första varvet går riktigt bra och jag kör mitt snabbaste varv för dagen. Försöker köra på säkerhet och minimera misstagen och det funkar bra. Sen kan jag ju titta på mina tider och bara erkänna att jag har mycket att lära när det gäller att hantera banor som denna. De andra tjejerna som är vana vid XCO och kortare tävlingar är flera minuter snabbare. Rötter är inte min grej helt enkelt. Andra varvet går bra, även om tröttheten börjar komma. Jag rullar i mål och växlar över till Mia och vet att jag kört klart för dagen. Jag byter om och går och äter en välförtjänt middag. Vi hinner med tre varv till och slutar på en 8:e plats. Utifrån förutsättningarna känns det bra. Framförallt hade vi en riktigt rolig dag tillsammans. Jag tror att alla var lika trötta, både barn och vuxna, när vi rullade hemåt.

Vi stannade kvar och tittade på prisutdelningen. Rikligt med champagneduschar och festlig stämning. Bland de som fanns kvar lottades det också ut fyra tävlingscyklar och en Sydafrikaresa. Det är inte illa. När vi lämnade tävlingsplatsen stod alla arrangörer så att de bildade en gång och applåderade cyklisternas insatser.

Efter en lite ”snabb” körning kom vi med färjan med 20 sekunders marginal och rullade in hemma vid 23:30 på kvällen. En lång dag i cyklingens tecken.

Nästa helg väntar premiär i Långloppscupen. Vi ses väl på Billingeracet?

Haveri.

Vad vbrukar ni packa med till tävlingen? Soffa?

Klart det skall finnas ett band på tävlingen. 

Champagnesprut!