Vem älskar inte Nils van der Poel? Med sin unika förmåga att sammanfatta allt som är viktigt för att samtidigt bli både framgångsrik och en lyckligare människa framstår han som ett föredöme för alla. Det han säger gäller naturligtvis för den som siktar på att vinna OS, men minst lika mycket för den som är nöjd med att leva ett gott liv.

Nils van der Poel, en av de klokaste idrottsmän jag vet.

Under Mästarnas mästare på TV sammanfattade Nils hur han ser på tävlingar:

”Värdera utifrån din egen prestation – inte från utfallet.”

Med mindre än två veckor kvar till Ränneslättsturen tränar jag inte bara på att cykla mountainbike. En hel del tid går också till att fokusera på upplevelsen och glädjen i att träna på det här sättet. Sex träningsdagar i veckan ger fantastiska upplevelser i kroppen, men en satsning som skulle ge betydligt bättre tävlingstider för en 20-åring påverkar bara mina resultat marginellt. 

För en som lätt får horn i pannan kräver det övning att vända perspektivet, men sakta har något börjat hända.

I går skulle jag cykla fyra timmar. Det blev över fem! Okänd terräng och envishet leder mig ibland in på stigar som inte finns. Eller i vart fall försvinner…

På kartan såg det bra ut. Det skulle finnas en tydlig förbindelse mellan två skogsbilvägar mellan Hyssna och Bollebygd så jag valde att satsa på det.

Det började bra. Visserligen var det uppenbart att ingen kört här på väldigt, väldigt länge, men hjulspåren var tydliga. 

När spåren plötsligt drog i väg uppför en tvärbrant backe anade jag oråd. Kartan i telefonen bekräftade det. Det var fel! Jag vände och kollade om jag missat någon avfart, men det fanns inget annat spår. 

Om kartan och verkligheten inte stämmer får man anpassa sig efter det som känns mest relevant. 

Inne i det gröna helvetet inser jag att kartan inte stämmer.
Det ska finnas en väg här, så envist fortsätter jag att följa
kartan... 

20 minuter senare är jag ute i djungeln efter att först ha bestigit ett berg. Bära cykel är väl också träning? Att kliva fram, barbent, genom sly, hyggesrester och halvvuxna granar är en annan övning. Den handlar om smärttålighet och tålamod. 

Då upptäcker bromsarna att jag finns. Jag är ett lätt offer för det går inte fort att tränga igenom den svenska djungeln. Ett kungarike för en machete!

En halvtimma senare återfinner jag vägen jag förlorat. Dessutom får jag rikligt betalt för all klättring. Det är hisnande utförslöpor ända ner till Bollebygd. Att rundan avslutas med tre kilometers uppförsbacke på rullgrus spelar ingen roll.

Mat, dusch och lycka! Eller kanske det sista först? 

För över fem, stundtals tålamodskrävande, timmar har varit underbara från början till slut. Glädjen över att orka hela vägen slår allt. Tiden spelar ingen roll! 

I eftermiddag blir det intervaller.

Och i nästa vecka kör jag mot Eksjö. Jag längtar redan dit.

Nu är det högsäsong för långlopp på mountainbike. 

Det blir en fantastisk juli i år.