Cykellvasahelgen är över och med den så är det så mycket annat som är över med. Semestern till exempel. I morgon börjar jag jobba igen. Så sommaren, ja, SMHI har faktiskt bekräftat att hösten är här. Jag läste det i nyheterna.
Att Cykelvasan betyder mycket för många människor är det nog ingen som tvivlar på. Som morabo kan jag bekräfta att det betyder mycket även för de flesta föreningar här i krokarna. Eller som i mina barns fall, deras skola som drivs av föräldrar och har ett samarbete med Eldriskontrollen, 9 kmilometer från mål. Jag vet inte hur många år vi har hjälpt till i den kontrollen nu. Sommar som vinter, och det är roligt, faktiskt jätteroligt. Nästan hela fredagen och öppet spår stod jag och barnen där och delade ut sportdryck, bullar, och gu vet allt. Saga jobbade även som funktionär i Hökberg på lördagen, för fotbollslaget Öna SK. Hon fick ta sig till kontrollen på egen hand med sin cykel, vilket i och för sig var ett bra benväckarpass för hennes söndags-ungdomsvasan (eftersom jag skulle cykla mellan Mora och Sälen den dagen).
De första timmarna händer inte så mycket, de snabbaste cyklisterna stannar inte när det "bara" är 9 km kvar.
Min cykelvasa 2019
Jag var anmäld till tävlingsklassen men ändrade mig och bytte till motionsklassen och fixade in mig och lillasyster i startled 10, så vi kunde ha lite sällis av varandra i startfållan i alla fall. Jag kände enorm lust till att köra loppet men ingen lust till att “tävla”. För mig är det en stor skillnad att köra ett lopp mot att tävla ett, vare sig jag känner att jag tävlar mot andra eller mot mig själv och mina tidigare tider. Så som min kropp och min hjärna har känts en tid tillbaka nu så finns det liksom ingen anledning att ställa in sig på ett personligt rekord. Det kommer inte att hända. Jag orkar inte. För att koppla bort alla typer av prestations-besvikelser, som i mitt fall oundvikligen kommer när jag ser att min utvecklingskurva inte går åt det håll jag vill att den ska gå åt, så kändes det väldigt bra att köra i motionsklass och bara glida med folkmassan och uppleva den otroligt positiva, glädjerika energin som flödade längs spåret. Alla dessa glada människor samlade på en drygt nio mil lång väg genom skogen. Det är rätt magiskt faktiskt. Att ligga framme i klunga och dra, inte för att man känner en press att göra det utan bara för att man vill och det känns bra att kunna “hjälpa” någon bakom… Sedan själv ligga bakom någon och vila, och kunna göra det precis hur länge som helst utan att känna “jag borde nog gå fram dra lite nu”. Koppla bort allt vad tider heter. Kunna sakta ner i Hökberg för att säga hej till min dotter… Det var exakt den typ av lopp jag behövde, så jag är väldigt glad över att jag tog det beslut jag tog.
Jag och syrran, first in line!
Jag har egentligen ingen racerapport att komma med, jag kämpade på, jag cyklade med lillasyster en mil ungefär innan jag tappade bort henne bakom mig, men vi hade sagt att vi inte skulle vänta in varandra om så skedde. Jag låg längst fram och drog ibland, jag låg bakom andra och vilade ibland… säkert 100 olika ryggar! Jag hade en farbror framför mig vars broms låg på och gnisslade… jag fullkomligen HATAR det ljudet. Det känns liksom som att det går tyngre när man cyklar. Bara av att ligga bredvid och höra ljudet. Jag gjorde allt i min makt för att cykla ifrån honom. Och lyckades. Bara för att 10 minuter senare ha honom bredvid mig igen.och så där höll vi på, fram och tillbaka. Men sista milen innan Mora hade jag krafter kvar att haka på några snabbingar, det hade inte han ;)
Bild från Happyride.se
Tidigare i loppet, ett par mil innan Evertsberg låg jag bakom en superstark kvinna, kanske i min ålder, kanske något år äldre. Jag kommer inte ihåg något startnummer men jag kommer ihåg hur imponerad jag var över hennes styrka att dra i motvinden. Precis bakom sig hade hon en man, det verkade som att de körde tillsammans, han hade det lite tyngre än vad hon verkade ha. Hon vände sig om mot honom och peppade han, tjoade glädjerop, hoppade med cykeln där tillfälle gavs... Helt enkelt en sån där människa man blir glad av att bara titta på. Dessvärre fick hon lov att dra ner på takten i någon uppförsbacke innan sjöarna (för att vänta in sitt sällskap) och då cyklade jag förbi och såg dem inte mera.
Precis innan Mora Parken kom Pernilla Nilsson från långloppscupens D50 i full fart förbi mig. WHAT!! henne hade jag passerat innan Smågan och inte sett skymten av under loppet. Jag hakade på henne och kände en liten uns av tävlingssug susa igenom mig. Jag hade inte en tanke på att släppa och på målrakan spurtade vi mot varandra som om det gällde guldmedaljen ;) Jag kom över mållinjen före henne… meeeen nu är det ju motionsklassen vi kör så ens tid räknas ju från det att man passerar nån elektronisk tidsmätare i starten. Hon hade visst kört förbi den apparaten lite senare än mig (jag stod ju längst fram i min startgrupp). Så hon “vann” ändå. Med 30 sekunder enligt resultatlistan. Well, well.,, roligt hur som helst!
Sen var det bara att käka lite goda ekologiska kanelbullar i målgången och dricka ett par flaskor mjölk, åka hem, duscha, åka och hämta bil i Sälen, sen åka förbi Hökberg och hämta upp Saga. Snäll mamma ändå som lät henne slippa cykla hem i regnvädret ;)
Ungdomsvasan och cykelvasan 30
På söndagen var det dags för barnen att köra sitt race. Saga har inte missat en cykelvasa sen hon var 8 år. Det var alltså hennes 6:e omgång i år. På onsdagen innan, när vi cyklade igenom loppet kände hon av halsen och blev orolig att hon skulle bli sjuk. Jag tror det gick åt minst en hel vitlök följande dagar, hon pressade citroner och rev ingefära, allt för att mota Olle i grind så att säga. Kanske det hjälpte, kanske det inte hade gjort någon skillnad? Svårt att bedriva forskning med sig själv liksom men på Söndagen var hon vrålpeppad, vid gott humör och till synes fullt frisk.
Hon berättade efteråt att hon hade haft en kanonbra känsla i kroppen hela loppet och lyckats komma ikapp trots att hon hade tappat kedjan redan i början av loppet när hon skulle över järnvägen. Hon plockade in placeringar ända in i mål och slutade på en 6:e plats i D13-14. 1 timme och 16 minuter behövde hon för att komma i mål. Nästa år ska hon stå på prispallen säger hon. Det är inte omöjligt säger jag ;)
Bild från Happyride.se
Terje har inte heller missat någon cykelvasa sedan han var 8 år men sedan förra sommaren har han sagt att han ville köra motionsklassen med en av sina bästa vänner. Sagt och gjort. Om sanningen ska fram tror jag inte att jag har sett Terje så lycklig på cykel någon gång. Jag tror han växte lite av att få peppa sin vän att komma i mål under 1:30 (vilket hans vän satte som mål efter förra årets cykelvasa 30). De kom i mål på 1:29 !!! Jag har inte hört något om något nytt tidsmål inför 2020, men jag tror de ska köra i alla fall.
Tävla är kanske inte Terjes grej, latja och ha roligt är nog mera hans melodi.
Terje med sin vän Gustav bakom.
En riktigt rolig dag, och fick ni efterkommande ingen mjölk, så kan det bero på att dessa herrar säkert klämde i sig fem flaskor OCH tog med sig så många de kunde bära hem. Det är tydligen något speciellt med vasaloppsmjölken?
I morgon går jag som sagt tillbaka till jobbet och till helgen blir det löpning för omväxlings skull. Vasastafetten och jag ska springa 12,4 km mellan Risberg och Evertsberg. Med tanke på att jag kan räkna alla gånger jag sprungit de sista månaderna på en hand, så tror jag att det kan bli en smärtsam historia. Men träningsvärk försvinner i alla fall..
Vi hörs!!