Jag lovade att berätta mer om projektet ”Så bakas en cyklist”, vem jag är och varför. Detta får nu vänta, då något betydligt viktigare just hänt. Någonting som kan revolutionera hela projektet. Ja, egentligen hela livet självt när jag tänker efter. En cykel av den mycket speciella arten Monark LT2 Magic har idag landat i mitt vardagsrum. Eller ja, Schenker bar upp det drygt 70 kilo tunga aset, trots att det inte ingick i dealen. Men efter de fått ur sig sitt sedvanliga ”nu har du j*vligt tur ska du veta” löste det sig fint.
Foto: Monark Exercise
För dig som nu börjar överslagsräkna på hur en visserligen rejäl cykel kan väga som ett fullvuxet människobarn ska vi nu reda ut begreppen. För de allra flesta är Monark en högst jordnära och folkkär utomhuscykel, som tillverkats i Varberg i typ 100 år. Men i ett parallellt universum, nytt för mig och kanske också dig, visar sig även Monarkens brorsa lillprinsen ha vunnit kunglig mark sedan 50-talet. Men med tak över huvudet på resans gång. Vilket för mina tankar till den där barndomskompisen som gillade att hänga inomhus fast det var sol ute, och blev överjordiskt bra på Nintendo som utdelning för sin lathet. Innekatt vs. utekatt liksom. You choose.
Men ergometercykeln är långt ifrån lat. Och du HAR sett den. Eller åtminstone har den sett dig. Mest troligt har den blängt på dig i smyg från vårdcentralens bortersta hörn medan någon sprutat in fästingvaccin i din vänstra arm. Oftast jobbar den dock som besatt på ett testcenter, hos någon (läs alla) landets cykelklubbar eller övriga idrottsklubbar med smak för de finkalibrerade träningsinstrumenten. Och hemma hos elitcyklisten. Samt numera hos alltfler motionärer. Själva grejen är nämligen att du med millimeterprecision kan bestämma vilken kraft småbena ska tvingas pinna på med för stunden. Vilket innebär att du över tid kan se om benen lärt sig något på vägen. Bevis? Sök upp valfri ambitiös cyklist kategorin ”åtminstone halvelit” på Instagram, och beskåda samtliga vinklar av hens källare. Fotade från Monarken.
Nåväl. Jag och Monark-maskinen har idag blivit sambos i min 48 kvm stora tvåa. Ingenting som går obemärkt förbi, då en källare inte ingår i lägenhetsboenden. Som en del av cyklistbakandet ska vi få äran att bo ihop under en tid, i jakten på de mytomspunna cykelbenen. Och det bästa av allt kära vänner, det kommer nu. Exemplaret jag fått låna är det enda existerande av modell Monark LT2 Magic. Ja, cykeljäkeln har nämligen ett magiskt reglage - Magic Mode. När den svarta spaken är dragen blir träningseffekten av cykelpasset ca 150 ggr så stor som normalt. Röd spak betyder Magic Boost Mode. 300 ggr normal effekt. Nu snackar vi bra träning.
Foto: Monark Exercise (med viss modifiering)
However. Nu finns en anledning till att ”Maggie”, som jag för enkelhetens skull kallar hen, endast tillverkats i ETT exemplar. En sån här pjäs ska ICKET hamna i orätta händer. Använder du t.ex. den röda spaken vårdslöst kan det snabbt, ja på bara ett pass egentligen, resultera i ett par av benen nedan. Nog för att många kanske drömmer om just såna, men jag funderar på att smygstarta med svarta spaken. Lite mer långloppsmode på det. Imorgon väntar första (och enda) passet. För detta innebär ju att jag egentligen inte behöver träna mer innan maj. Men det var kul så länge det varade. Vi hörs!
Robert Förstemann har inte glömt sina benövningar. Foto: CNN.com
Näärå. Jag måste ju träna på teknik och att laga punktering snabbt också. Där finns en del förbättringspotential, för att underdriva mycket. På Cykelvasan sist tog det mig cirkus en kvart att fixa punka, inklusive tre missöden och reservmateriel från en oskyldig man. Men den historien sparar vi till en annan gång. I helgen har jag tränat på att cykla utomhus, med höjdpunkten i lördags med sol och cykelvapendragaren Sue. Vi har varit bortskämda med isfri stigcykling här i ”södern” (norrlännings mått mätt) på slutet, men i måndags kom en försenad snöleverans. Men en lär väl acceptera att det fortfarande är vinter. Fast nej, nu får det faktiskt vara nog.
So long!
/Hanna
LIVSPEPPTIPSET: Morgonpasset i P3 träffar Jenny Rissveds, som på ett starkt, modigt och jordnära sätt berättar om mentala och delvis tabubelagda utmaningar ”post OS-guld”.