Ibland slår livet till som en fet käftsmäll och då kan man inte göra annat än att åka med. Jag skulle gå på långledigt i mitten av juni. En välbehövlig och mycket efterlängtad semester för en trött själ. Väskorna var packade och jag skulle direkt efter jobbet sätta mig i bilen och rulla mot Falun. Lägenheten i Skåne är utlånad över sommaren och jag såg fram emot en sommar utan pendling. Bara vila, sova, hänga med barnen och cykla. Avsluta lite saker på gamla jobbet innan jag efter sex år i höst kliver på ett nytt jobb. Jag kom till Värnamo, sen ringde telefonen. Axel, som varit dålig även ett par dagar innan var nu sämre med hög feber och ont i ett ben. Så pass ont att han inte kunde stödja på det. Axel och hans pappa är på väg till Barnakuten. Jag kör av vid närmsta avfart. Stannar bilen och tänker i kanske en sekund. Tar ett djupt andetag, blinkar vänster och kör tillbaka mot Skåne. Ett väldigt enkelt beslut att fatta. Det blev åtta dygn på Barnsjukhuset. En bakteriell artrit, alltså en bakteriell infektion i knät och intravenöst penicillin. Efter utskrivning ytterligare fyra veckor med antibiotika. Axels ben blir antagligen helt bra, men det är när sådant här händer som vi ibland påminns om vad som verkligen är viktigt och man får känna lite extra tacksamhet över det vi har.
Nu två veckor senare sitter jag i Falun. Lugnet har lagt sig och sommarlunken börjar sakta infinna sig. Jag och Axel fick några riktigt fina dagar i Skåne innan jag kom hit. Axel, precis som jag, älskar att cykla. Och får man inte springa eller hoppa för mycket är ju cykling en perfekt aktivitet. Så de sista dagarna i Skåne hann vi med många härliga små cykeläventyr. Vi cyklade på Ven, cyklade dressin och körde MTB. Vi fick en massa tid tillsammans. Spelade en massa spel, kollade på Harry Potter-filmerna och pratade strunt. Så även om planerna ändrades och den inbokade cykelsemestern till Norge fick ställas in så blev det ändå ganska bra.
I helgen laddar vi för Ränneslättsturen. Förra året hade jag ingen bra dag i Eksjö. Hade då lämnat pannbenet hemma. Klev av efter 21 km och lånade ut min cykel till Malin Jones. I år kommer mina barn hänga med till Eksjö och det ska bli härligt att få passera mållinjen när de som står och hejar. I år har damerna egen start och det är många tjejer med i startlistan, vilket är härligt. Träningsmässigt har juni av naturliga själv varit en av mina sämsta träningsmånader sen jag började cykla, men men. Det finns annat i livet som är viktigt.
Axel, som gärna vill köra Cykelvasan.
Mina killar!
Järavallen.
Fika.
Ven
Jag och min cykelbränna.