I skrivande stund så singlar små, lätta snöflingor ned över Skövde, jag ska strax montera upp min trainer och ge det här med vinterträning en chans för första gången i mitt liv. Emellanåt känns det där med att cykla ute, varma vindar och sol ganska avlägset, men egentligen är det inte speciellt långt kvar till den tiden.
Min säsong år 2016 har varit något brokig. Om vi tar den korta versionen så låter det såhär; Började träna i april. Bra form till Billingeracet. Sen sjuk. Mera sjuk. Stark på tjejvättern. Mera sjuk. Sjuk, sjuk, sjuk. Missade tävlingar. Sjuk på semestern. Arg på cykelvasan. En ordentlig vurpa i skogen. Sen mer sjuk. Missar hela hösten. Opereras i slutet av september. Faller ner i ett ordentligt mörker. Och där tar det stopp.
Korta versionen kanske lämnar en del frågetecken och vill man ha svar på dem så gör man rätt i att fortsätta läsa den lite längre versionen. Jag får väl dock varna att den inte handlar supermycket om mountainbikande - utan en del andra, mer tråkiga saker.
Billingeracet var egentligen det enda riktigt bra loppet för mig i år. Jag lyckades på något outgrundligt sätt med typ en månads ordentlig träning komma i jättebra form och tänkte "jäklar - det här året ska det bli åka av vad gäller cyklingen!". Men, nää...
Falun och Rättvik gick lite tyngre och däremellan och efter så missade jag alla lopp i långloppscupen som var planerade till förmån för feber, halsont och förkylningar. Jag har nog aldrig varit så mycket sjuk som det här året. Och jag lyckades verkligen pricka tävling efter tävling med sjukdom. Även min cykelsemester nere i Italien och Österrike besöktes av feber och jag cyklade bara två gånger. Och det där målet med att träna 150 timmar i år kommer absolut inte uppfyllas. Har precis i detta nu klivit över 100timmarsgränsen.
Senast jag skrev här så avslutade jag ju med att jag skulle trampa något längre i Varberg än den träningstävling då jag vurpade så illa. Men nä. Jag vaknar med halsont fredag morgon och inser att det är ingen idé att jag beger mig söderut. Samma sak med Västgötaloppet i Ulricehamn. Det som jag hade sett fram emot, åka ner till min gamla hemstad (jag bodde faktiskt där 05-07) och se om jag skulle känna igen mig något på Lassalyckan där jag orienterat så mycket. Blev inte av. Däremot så åkte jag faktiskt ner för att heja på klubbkamrater. Det orkar man ju med även om man är sjuk och det är ingen jättelång resa hemifrån. Det måste varit superkul för er som körde, perfekta förutsättningar och strålande solsken. Efter att ha stått uppe vid varvningen ett tag och hejat på folk så åkte vi till Lager 157 så att jag kunde tröstshoppa lite istället. Rejäl jäkla tröstshopping kan jag meddela. Dels för att jag inte kunde vara med och köra själv, men även av en annan orsak. Som i det läget kändes betydligt tyngre än att vara förkyld.
Jag visste att fem dagar senare så skulle jag infinna mig på Lidköpings sjukhus kirurgiska avdelning för att göra någonstans mellan 1-4 hål i nedre delen av min mage. Varför?
Misstänkt endometrios. Sedan 17 (!!!!???) år tillbaks. Endometrios tänker nog många nu, vad är det? Och ja – det är inte många som vet, trots att ca 15% av alla kvinnor i Sverige lider av det samtidigt som man tror att mörkertalet är stort eftersom enda sättet att diagnosticera hundraprocentigt är en operation. Ordet endometrios blir till och med rödmarkerat när jag skriver det i word. Så o-upplyst är det. (Det blev i och för sig ordet ”word” också, rödmarkerat alltså, men det är en annan historia). Enkelt förklarat så är det följande; Livmoderslemhinna som fäster sig på andra organ. Livmoderslemhinna som följer med menstruationsblod bakåt via äggledarna, vandrar ut i buken och fäster sig lite där den tycker att det verkar vara trevligt att hänga – för att blöda och skapa inflammation samt blodfyllda cystor. Det är en kronisk och för de allra flesta en oerhört smärtsam sjukdom. Och jag, som lider av omvänd hypokondri, tänkte till och med så sent som på operationsbordet - med syrgasmasken över ansiktet att NEJ. Jag är inte sjuk. De kommer väcka upp mig alldeles strax och säga att allt såg bra ut. Vi hittade ingenting. Och så kunde jag lalla iväg därifrån och tänka att "jo men visst var det så, att jag bara varit lite vek och smärtkänslig". Och med alla mina synptom och alla de problem jag dragits med i åratal så är jag nog ett riktigt bra ämne för någon psykiater som vill forska på försvarsmekanismen förnekelse och förträngning. Oj, oj, oj vad jag är är bra på just det. För det blev inte alls så som jag hade intalat mig.
Jag vaknade upp efter ett par timmar och rent instiktivt så kände jag med handen över magen det första jag gjorde. Tre stora plåster. På tre olika ställen. Fan tänkte jag. Nej, nej, nej, NEJ. Det får inte vara sant. Tre hål innebar att de inte bara varit inne för att kika, de hade även hittat saker. Tagit bort saker. Och utan att gå in för mycket på ditt och datt så blev saker härifrån och ett tag framåt bara väldigt, väldigt svart. Kolmörkt. Som sig bör när något krisar på riktigt. Eller? Och just då, när jag hatade allt som mest så skrev jag ett brev till min sjukdom. Kanske låter fånigt, men jag gjorde det. Och nu publicerar jag det här, efter ett tags velande om jag borde eller inte. Men jag lånar den här kanalen ett litet tag för att få ut ordet. Det är en dold och lågprioriterad sjukdom, både bland sjukvården och samhället. Det är ändå så många drabbade och hur många har inte gått hem med rådet "det är helt naturligt att ha mensvärk - ta en alvedon". Är det någonting jag fått lära mig det senaste (efter att ha pratat med mängder av specialistläkare, gått på föreläsning med landets främsta expert på sjukdomen osv) så är det just det att nej, det är inte naturligt. Och det jag beskriver här nedan, det är absolut inte naturligt.
"Kära Endometrios.
Jag avskyr dig. Jag avskyr dig för att du tagit dig in i min kropp. För att du under 17 års tid, gradvis och sakta men säkert förstört och deformerat delar av det som är jag. Jag vet inte om jag ska vara arg på evolutionens långsamma tidevarv, forskningsanslagens bakomliggande maktspel, eller mig själv för att jag alltid varit så rädd för att stoppa i mig hormoner som tydligen kunde försatt min sjukdom i ett vilande läge.
Men en sak vet jag - och det är att jag avskyr just dig. Endometrios. Det finns en speciell plats i helvetet för dig där jag hoppas att du kommer få känna på smärta. Hur det är att blöda rätt inne i buken. När en blodfylld cysta plötsligt spricker. Hur det är att fundera på om man överhuvudtaget ens kan få barn. Hur det är att vakna upp mitt i natten, krypa och kravla sig iväg till toaletten för att överväga om man behöver kräkas, samtidigt som man gråtandes och i någon slags dimsyn välter omkull pillerburk efter pillerburk. Tills man hittar rätt. Den som det står Orudis, Oxynorm eller Citodon på. Hur det är att ligga i fosterställning i diverse diken med cykeln bredvid sig, hänga över skidstavarna intill spåret vaggandes från sida till sida, oförmögen att ringa någon som kan komma och hämta en för man vet knappt själv vart eller vem man är. Hur det är att i över 1,5 år gå runt och ha ont i urinvägarna som om man hade urinvägsinfektion - men det har man inte, så ingen antibiotika hjälper. Och du får bara härda ut, för vårdcentralen förstår ingenting och kan inte hjälpa dig. Ont i urinvägarna. I ett och ett halvt år. Dagligen. Eller hur det är att komma in till akuten, få förklarat för sig att en del kvinnors menstruationsblod kan föras via äggledarna bakåt och då gör det ont när det kommer ut i buken, hejdå med dig - ingen uppföljning eller vidare guidning till någon gynmottagning här inte. Eller hur det kan ta nästan två decennium och en stor portion tjatande innan du får en korrekt diagnos. Fan ta dig.
Och jag som alltid trott att jag bara hade en låg smärttröskel. Att jag var känslig, svag och vek. Fan ta dig igen."
Det var det.
Nu när saker och ting fått vara kolsvart ett tag så har jag börjat träna så smått igen. Varit ute på några pass under de fina höstdagar vi haft. Ska montera upp en trainer. Nu är det mer ljusgrått än svart. Ser emellanåt fram emot 2017, som i min hjärna och själ inte ens existerade ett tag där för några veckor sedan. Hoppas kunna cykla, vara stark och se vad vinterträning ger för effekt som sagt. Så står jag väl där på startlinjen snart igen, Billingeracet är ju bara sex månader bort. Och är det någon som under tiden saknar mig, så finner ni mig här; www.emeliekarlssonlanden.se
Ha det fint och jag tackar för förtroendet och möjligheten att få skriva här under året!
