What we do in life ecos in eternity!
Ni som sett filmen Gladiators känner säkert igen det här citatet. Jag gillar det skarpt och tycker det kan appliceras på både stort och smått. Just ny tänker jag att jag ur miljösynpunkt skall försöka leva lite bättre och få till den där cykelpendlingen ordentligt igen. Ett litet steg som kan göra avtryck för kommande generationer.
För ett par vintrar sedan cyklade jag till jobbet i princip varje dag, alla dagar i veckan. På den tiden tränade jag inte direkt cykling, men skrapade ändå ihop över 10 mil i veckan iklädd cykelkläder. Sen blev träningen mer strukturerad och jag började köra intervaller och distanspass. Plötsligt fanns det inte riktigt utrymme för en massa mellanmjölkscykling. Det kändes inte heller så kul att först cykla fram och tillbaka till jobbet och sedan sätta sig på en Monark när jag kom hem. Jag blev helt enkelt bekväm.
Men nu skall jag försöka få till det där igen. Jag inledde starkt förra veckan. Kom till jobbet glad i hågen och fylld av energi första dagen. Tänkte hela dagen på hur fantastiskt det är att cykelpendla. Frisk luft, energi och något positivt för miljön på samma gång. Dagen gick, en dag fylld med möten i ett rum utan fönster. När vi avslutade mötet frågade en kollega försiktigt om jag tittat ut. Nä, svarade jag med en viss oro i tonen. Plockade ihop mina grejor och gick till närmsta fönster. Ute blåste det, hård skånsk vind. Snön, eller snarare haglet vräkte ner och temperaturen låg kring nollan. Prognosen talade för tilltagande vindar.
Jag bytte snabbt om. Tackade mig själv för att jag tagit bra kläder på morgonen. Hämtade cykeln och begav mig ut. Redan ute på parkeringen svor jag för mig själv. Vem f-n uppfann cykelpendling och vad hade jag gjort för att förtjäna detta. Nederbörden träffade som iskalla spikar i ansiktet och jag fick kämpa med styrningen i sidvinden. Jag hade glömt glasögon, ett hett tips för att skydda ögonen mot kalla vindar och nederbörd på vintern. Nu fick jag hålla handen för ögonen, titta en bit fram, böja ner huvudet och cykla och sedan göra samma sak igen. Halvvägs hemma insåg jag att den mascara jag använt dagen till ära totalt gett upp. Jag såg ut som en ledsen panda. Sista biten önskade jag också att jag satt vinterdäck på crossen.
Som en huttrande isbit tog jag mig in genom ytterdörren hemma. Slet av de våta kläderna och ställde mig direkt i duschen. Men vet ni, efteråt så är det ju faktiskt värt eländet. Och redan dagen efter bjöd Skåne på ett magiskt vinterväder med sol, svag vind och nollgradigt. En dag där jag skrapade ihop över tre timmar på cykeln. Också det en dag att minnas.
Så, vilka måsten finns om man vill lägga mer tid på cykelpendling eller vintercykling för den delen? Ett hett tips är vinterdäck vid vinterväglag. Ett par skärmar som skyddar för vätan. Skaffa också en ordentlig belysning. I stan och på upplysta vägar fungerar en klassisk cykellampa, men kör du ute i trafiken, eller själv i skogen behövs riktiga doningar. Både för att du skall se, men också för att du skall synas. Ett par glasögon är att rekommendera. Ibland när det är riktigt kallt har jag kört i skidglasögon. Bra strumpor och skor är skönt. Jag har skaffat ett par billiga elsulor som räddat mig ett par gånger när jag frusit ordentligt. Jag har aldrig på dem när jag börjar cykla utan slår på dem efter cirka en timme när jag fryser om fötterna. Då värmer de skönt i över en timme och sen klarar man resten av passet fint. En vindtät mössa och en buff är bra att ha. Sen gillar jag ull. Ullstrumpor, ullunderställ, ull-liners under handskarna och sen ett vindtät lager ytterst.
Och förutom den svenska vintercyklingen då, vad händer mer i livet? Jodå, det är mycket nu. På alla plan. Jag har efter 20 år bestämt mig för att lämna universitetsvärlden. Härnäst väntar en spännande utmaning i en ledande roll i idrottsvärlden. Men mer om det snart.
Om bara ett par veckor skall jag och Henrik ocksåköra etapplopp i öken. En sån där chans som jag tackar ja till innan jag ens funderat igenom vad det egentligen innebär och hur tufft det kommer bli. Typiskt mig. Nu väntar fyra stenhårda etapper i öknen på gränsen mellan Israel och Jordanien. Men det sparar vi till ett kommande inlägg. Ni kommer så klart få följa den resan här med.
Den 29:e januari är det grengruppsmöte i Falun. Då kommer Cykelförbundets grengrupp för MTB-Långlopp att träffas.
Så, over and out!
