Tanken var att jag skulle köra Lidingöloppet MTB för att tävla mig i form.

Men planeringen ville annorlunda och jag hamnade i Dalarna i stället.

 Efter lite artigt gulligullande på Facebook kom jag och den lokala förmågan Tomas överens om att han skulle visa mig Mörksuggejaktens sträckning och vi lyckades enas om en tid som båda tyckte var rimlig. Trots att jag kört loppet massor av gånger lyckas jag alltid köra fel i stig-gyttret i mitten av banan.

Snön låg kvar på marken och det var bitvis ganska blött i spåret. Men vi fick en trevlig tur med mycket samspråk om träning, kost och vila. Vi var båda överens om att det är så mycket skönare att cykla i skogen när vi gått över från hardtail till heldämpat. Trots att långloppen inte är särskilt tekniska sliter det mindre på framför allt ryggen med en bakdämpare.

Vi enades också om att det är svårt att som vanlig amatör med jobb och familj få ihop vardagen med träningar och tävlingar.

Själv känner jag att det är lätt att bli stressad av mina vänners/konkurrenters uppdateringar på Facebook, Strava och Funbeat.

”Oj vad alla tränar! Då måste jag också ut och köra ett pass fast jag känner mig sliten.”

Så för att döva min stress när "alla" skrev om sitt Lidingölopp kunde jag känna mig trygg i att jag redan tjuvtränat på en av sommarens banor.

Nu är det bara några dagar kvar till Billingeracet. Det kliar lite i halsen. Förhoppningsvis är det bara pollenallergin som spökar och inte någon begynnande infektion. Jag ser verkligen fram emot att sparka igång långloppssäsongen.