Kan man vara annat än nöjd med en tävling när den bjuder på så fint väder?
Vilken underbar dag för ett långlopp. Jag nämnde i mitt försnack att Finnmarksturen var det lopp jag tyckte minst om förra året. Nu har jag kört det igen och undrar lite vad det var jag gnällde över. Med tanke på att alla tävlingar förra året gav strålande sol och gott om värme var ju vädret aldrig en faktor som avgjorde om ett lopp var roligt eller inte.
I år med den sommar som varit kan ju vädret vara en avgörande faktor för hur härligt man tycker att ett lopp är. Eller så har det inte någon betydelse, eftersom alla var så glada och positiva även fast vi vadade i lera i Norberg. På tal om Norberg. Tråkiga nyheter Elsa Anderssons Konditori har brunnit ner. Natten till fredag brann hela huset ner. Det är helt osannorlikt att jag bara för en dryg månad sedan skrev att man bara kunde ta en tur till Norberg för att gå på Elsas konditori. Helt osannorlikt är det också att det brann bara ett år efter den stora branden i Västmanland, där hela Norberg kunde ha brunnit ner.
Tillbaka till Ludvika, vilket otroligt lopp det var. Jag fick som vanligt sämre tid än vad jag hade på förra årets lopp. Det flöt på fint och jag klarade många saker som jag inte klarade förra året. Men det skulle visa sig att man inte får tänka på det när man är ute i spåret.
Vi står och pratar innan start om detta. Lasse har cyklat på träning tidigare i våras och kört superbra men känner sig ringrostig efter sommar och semester och har kommit till loppet med en färsk vurpa i minnet. Jag konstaterar genast att man aldrig får tänka att det går bra för då går det genast åt skogen.
Det är varmt och skönt redan i starten. Gott om folk och väldigt roligt att se så mycket Västerås tröjor. Det är lite rörigt i starten, jag hittar inte riktigt mina medtävlande, ser inte Petra eller Carina men jag springer på Karin just innan start. Anledningen till att vi inte ser varandra är att vi står i olika fållor. PM´et säger fålla två men listorna vid start och pricken på nummerlappen säger fålla tre. Jag går och frågar och får en prick för att stå i fålla två, men alla gör inte det så därför står vi på olika ställen. Egentligen spelar det kanske inte jättestor roll för mig vart jag står men jag hade ändå i min planering för när jag ska åka hemifrån tänkt att vi inte behövde åka så tidigt för att komma in i fållan först. Min plan var att jag kunde stå sist i tvåan och känna att man inte står precis ibland eliten när snöret faller, men ändå inte vara allt för långt bak. Nu hamnade jag längst bak i fålla tre och det känns ju lite så där. Jag vet i och för sig att alla som står där kommer köra förbi mig redan i masterstarten, vilket är lite märkligt då man inte ens ska åka om någon där.
Starten går lugnt och sansat till och alla som jag ser verkar komma iväg säkert. Säga vad man vill om att bli omkörd i starten men det är en mäktig syn när man ligger lite längre bak att se alla cyklister slingra sig fram som en orm, först genom gator och sedan på grusvägar. Ormen dras snabbt ut. Eliten försvinner i fjärran och jag vet att när de går i mål så har jag fortfarande ett par timmar att cykla. Men varför ha bråttom när det finns så mycket vackert att titta på utmed vägen och så många underbara speltält där musiken verkligen varierar, under resans gång hinner vi cyklister bjudas på både folkmusik med fioler och nyckelharpor och rockmusik och syntmusik med live band och inspelat.
Till en början cyklar vi på grusvägar och stigar. Jag får syn på Petra från Varberg och tänker att jag ska lägga mig bakom henne och bara försöka hänga med. Det går bra den första milen sedan förvinner hon ibland backar och plastband under sträckan där vi cyklar lite fram och tillbaka och hit och dit bland plastband, små kullar och den där skidbron som man ska över mitt i alltihopa. Det ska vara ganska enkel körning här men när jag bromsar till vid ett tillfälle så börjar bromsskivan gnälla och skrika högt och det känns som det går trögare, jag kanske bara inbillar mig, jag kanske bara blev trött i benen och försöker tänka att det är bara att trampa på. Här försvinner i alla fall Petra och sedan ser jag henne inte förrän jag är i mål. Så småningom hamnar vi i vacker skogsmiljö med öppna stigar som är alldeles lagom svåra tekniskt för mig. Det finns inte en uns geggamoja någon stans och det är bara att trampa på. De öppna tallskogarna luktar mossa, bär och svamp. Det är bara att njuta av turen och trampa på.
Här går det nedför på grusvägarna. Känns alltid lite läskigt
med rullgrus och full fart.
Att jag tappade Petra betyder ju inte att jag är helt ensam i spåret, här i den trolska skogen finns gott om andra trevliga människor både i och utanför spåret. De människor som står vid sidan om spåret hejar på och får mig verkligen att vilja trampa på för att komma vidare. Rätt som det är dyker nymfen upp på samma sten med samma ”triangel” som förra året. (Mina cykelvänner säger att det är en triangel, jag får alltid för mig att hon har någon plinkig musik på någon spelare som hon gömt bakom en sten eller stubbe.) Med sitt långa hår och sin nakna kropp sitter hon där i år igen. Det är som att cykla runt i en John Bauer målning. Som vanligt har någon medelålders herre fått punktering typ tre meter ifrån och jag kan cykla en bit och le åt detta. Sedan blir det full fokus på uppgiften igen.
Många var ute och hejade på cyklisterna. Här är Lasse
in action och hejar på eliten
Det känns som att den första rundan upp över går ganska fort. Det som förra året var en lång transportsträcka blir i år en fingervisning om att det nu inte är så långt kvar och att det nog ska gå vägen att komma runt på samma tid som i fjol. Det går ju faktiskt helt fantastiskt bra att köra på asfalten och om man håller blicken åt höger så ser man inte de tråkiga industribyggnaderna som man rundar innan man ska ner och upp ur tunneln på spånskivor. Borde vara lätt som en plätt att cykla på dem men så blir man tveksam och så hoppar man av och går ner och går upp.
Efter en kortare sträcka på asfalt får vi en tur utmed sjön.
Anders berättar att när han stod där och väntade kom det två
personer med en båt som de tänkte lägga i här. De insåg
ganska snart att det inte skulle gå, då det kom en strid ström
av cyklister.
Nu är man ute på den sista lilla rundan och det känns verkligen som man snart är hemma. Första utmaningen är en ganska brant liten slänt, här finns gott om plats att ta fart men någon framför tvekar lite och jag får inte tillräckligt med fart för att klämma den sista lilla knixen så här får jag gå några steg. På krönet möts jag av Anders med kameran i högsta hugg. Nu är det uppför ett tag på promenadstigar i ett friluftsområde mellan hus och väg. Här är det lättcyklat. Minns att jag var mycket trött när jag kom hit förra året men nu känns benen pigga och fräscha. Nerför försöker jag släppa på samtidigt som jag plockar i mig lite näring. Nu har jag klarat av en av de fyra backarna som ska vara på sista rundan. Ner på grusvägar och mer uppför och så cyklar man bara och väntar på värstingbacken, men det är ganska många andra trevligheter kvar innan det är dags för den.
Efter de två första backarna kommer ett för mig lite stökigt parti det är mycket stenar i banan och överallt flaggas för vassa eller stora stenar genom att man markerat dem med röd eller vit färg. Jag trampar på och tänker att jag inte ska ge mig, jag ska ta mig igenom detta. Det kommer cyklister bakom som kanske vill komma om och jag försöker hålla farten någorlunda uppe. Jag indikerar att de får säga till om de vill köra förbi men ingen tycks ha mer bråttom än att de kan hålla sig bakom mig i spåret. Det kommer ett parti med nerförslut och stenar och det är med förvåning i hela mig som jag tar mig ner och någonstans på vägen ner tänker jag för en tiondels sekund att wow nu går det bra. Ungefär en tiondels sekund efter den tanken kommer två lite större stenar och jag har för lite fart och för mycket framåtlut för att klara att komma över och är för sent ute för att parera. Där tar det stop med buller och bång, jag och cykeln tippar åt vänster in i en buske och ner på sandstigen.
De som legat bakom stannar och hjälper mig upp, där ser jag Åsa från Västerås som undrar hur det gått, jag är ok som vanligt och ber alla bara fortsätta för att inte sinka dem mer än vad jag förmodligen redan gjort i spåret. Jag får pusta några extra sekunder denna gång och går en bit med cykeln för att knät är helt bortdomnat. . Nu har jag kommit nästan exakt fem mil och det återstår inte så mycket av loppet. Jag tycker själv att jag ligger bra till i tid men vet att det brukar gå långsamt på slutet och nu har luften liksom gått ur mig lite grann efter fallet
Jag går nog ca tre steg, runt ett hörn och så är jag ute på en vacker stig omgiven av gräs på båda sidorna ”TRE STEG” Jag föll verkligen på de sista två stenarna på det där trixiga partiet, snacka om surt. Det gör ont att gå så jag hoppar på cykeln och tänker att det är bättre att trampa med höger ben och slippa belasta vänster en liten stund. Jag är strax ute på en grusväg och där kan jag få igång vänsterknät igen och cykla på som om ingenting hänt.
Flera underbara skogsstigar väntar och de blandas upp med trevliga grusvägar. Nästa backe är ta mig tusan värre än den som jag kallar västingbacken, den sista backen. Den som nu står på tur är hur lång och flack som helst med småstenar där det ännu inte körts upp något spår så man vibrerar i hela kroppen när man kör. Stenarna har inte hamnat ända längst ut på kanterna så vi som kör försöker hålla oss ute vid kanten där det är lite mer sandigt och lite torr låg växtlighet. Uppe på krönet står en man och hejar på entusiastiskt. Inte så mycket mer uppför nu och sedan ska jag tydligen få njuta av lite utförslut enligt honom, och det stämmer som tur är.
Det går att hämta kraft mellan alla backar och efter att ha klarat av några dyker en herre upp och undrar hur många vi kört uppför och när den där värtingen ska komma. Jag kan inte svara just då på när den dyker upp men jag är ganska säker på att vi har avklarat de som varit innan och att det bara är den sista kvar nu. Det dyker upp flera cyklister bakifrån och de gör sällskap och trampar på i ett högre tempo än vad jag klarar av. När de inte längre syns framför mig så börjar det klarna lite mer för mig. Det var väll ungefär 8 km före mål som backen skulle komma och när jag kör på grusvägen och blir invinkad åt vänster så vet jag att det är nu den börjar. Ganska på en gång hörs värdens dunka-dunka, sköna toner som ger en ny kraft i benen. Ett tag undrar jag om det hörs ända från mål och det tar ett tag för mig att inse vart musiken kommer ifrån.
Värstingbacken är verkligen inte som jag mins den. Den är längre men den har också ett annat upplägg än den jag beskrev tidigare, den som bara lutar lagom mycket uppför hela tiden och därför blir hur seg som helst. Här är det brant och så blir det lite flackare några meter. För att åter branta till i en kurva och sedan flacka ut igen. Ny kurva, nya flacka partier. Tills man kommer till den sista lite mer raka och väldigt branta biten. Nu dukar musiken för fullt och den har verkligen hjälpt mig att hitta en bra rytm att trampa i, det har varit ett evigt växlande för att inte ligga på lägsta, lägsta när man kommer i de flacka partierna utan spara det till de delar av backen som är allra brantast. Man vill också gärna ha lite motstånd när det blir flackt. Men nu i sista delen av backen är det bara lätta, lätta som gäller och jag segar mig uppför i takt med musiken. Det går nästan hela vägen upp. Jag kommer till masten men då har jag varken styrfart eller ens något tryck på pedalerna som gör att jag kommer någonstans alls, man kan ju trampa tills man faller omkull men jag är inte säker på att jag kan komma upp om jag trillar omkull så jag kliver av istället. Nu dunkar musiken ännu värre och det är zebrabilen som bjuder på super skön musik. Utan den hade jag aldrig tagit mig så långt upp i backen som jag gjorde så tack för det Zebrabilen. Jag går runt svängen och sedan hoppar jag på cykeln och börjar min färd mot målet. Nu har man verkligen vittring på målgång.
Jag mins att jag tyckte att tunnlarna på slutet var läskiga. Den första är ju helt ok men så ska man genast in i en till som är super liten och man måste verkligen böja sig ordentligt för att inte slå i huvud. Innan tunnlarna får jag sakta in farten då två funktionärer går och leder en cyklist vid banan. Det är Åsa, hon som stannat för att hjälpa mig upp när jag for omkull. ”Är det du Åsa ” säger jag och hon svara ”ja, nu var det min tur” Jag frågar om hon vill att jag stannar och hjälper henne men funktionärerna säger att de hjälper henne och att jag sak fortsätta cykla. Så jag cyklar på för glatta livet. Jag vet nu att jag inte kommer att fixa tiden från förra året men jag har vant mig under säsongen och försöker bara göra så bra det går. Lite märkligt är det när man får cykla en bit på stora vägen. Bilarna susar förbi men vägrenen är bred så det är inte värre än att cykla på någon annan bilväg som man cyklat på i sina dagar.
Här genom den sista trånga tunneln. Man får ducka ordentligt. Inte nog med att det är trångt, det blir ju helt kolsvart när man kör in i den, känns som om man blir helt blind.
När jag gått i mål träffar jag cyklist nr 7024 Lina Österberg från Norrbärke SK. Här är vi på en av de tre vätskestationerna, samtidigt. Hon hade tydligen koll på mig under loppet och var glad över att till slut ha kunnat rulla in över mållinjen före mig. Tur att man kan glädja någon med att inte vara i form. Nu hoppas jag att hon blev sugen på att cykla mer och att vi ses i Varberg. Det är förövrigt glädjande att det var 13 deltagare i klass D40, det bevisar ju ännu en gång att jag hade helt fel när jag sa att detta var den minst roliga tävlingen. Många tycker ju om att cykla i Ludvika och från och med nu är också jag en av dem. Jag tror inte, utan att vara helt säker, att det har varit flera deltagare i min klass på någon annan tävling i år. Det finns ju dock andra tävlingar under säsongen som haft ett större totalt antal deltagare. Men nu hoppas jag att alla ni som var i Ludvika också kommer till Varberg och kör de 10 milen där i bokskog och med havsutsikt. Det är lite som att cykla runt i kulturhistoria.
Roligt att någon har koll på just mig i banan och går in för att
slå just mig.
Ses i spåret eller här på bloggen: Catina