Den extremt kylslagna våren tvärvände och högsommarvärmen anlände hit lagom till Billingeracet inledde månaden maj och därmed även Långloppscupen. Vårblommorna exploderade både på marken och även i träden där ljuvligt blommande träd i form av hägg, körsbärsträd och senaste tiden även äppelträd har kantat cykelvägarna.

Just nu är åkrarna nere på östgötaslätten gyllengula av alla rapsfält. Under rapsblomningen prioriteras helst träningspassen nere på slätten på landsvägscykeln.

Med tanke på hur det ser ut just nu, kan man lätt förstå första strofen i Östgötasången:

“Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt,

och skördarna de gyllene de bölja.”

En del landsvägscykling och brist på MTB-cykling gjorde att det fick bli ett extra teknikträningspass hos en av mina vänner, den välmeriterade MTB-cyklisten Therese Lindqvist. Det var i samband med hennes uppstart av  “Grundkurs för tjejer i MTB”, som allting en gång började för mig 2022.

Första året hon arrangerade denna kurs så vågade jag inte anmäla mig, då jag trodde att jag troligtvis skulle sakta ner tempot i gruppen, på grund av min skräck för stenar och rötter ute på stigarna i skogen. Till kursens andra år så tog jag mod till mig och fick iväg en anmälan. 

Jag tänkte att kursens syfte var ju faktiskt att sådana där försiktiga personer som jag, skulle bli säkrare i skogen och våga mera. Jag har ju trots allt en viss självbevarelsedrift och ett konsekvenstänk, vilket gör att det där med MTB känns lite läskigt när det är tekniska partier ute i skogen.

MTB-cykling är fantastiskt genom att man hela tiden kan utvecklas på den nivå där man befinner sig.  För min del finns det en kopiöst stor utvecklingspotential, med tanke på den låga nivå som jag befinner mig på tekniskt.

Vi var tre “tjejer” från Boxholm-Ekeby Skidklubb som bokade in Therese för en PT-kväll, genom hennes företag “Tränings-Thea”. Skogen häromkring översvämmas med enormt mycket myggor just nu, så det gick inte att stå still några längre stunder, utan att bli omsvärmad av mygg men man ska ju cykla och inte stå still när det är cykelkurs. 

Det var ett ständigt tjatade från Therese om att trampa trampa trampa, när jag helst vill bromsa, bromsa, bromsa. Jag är farträdd i nedförsbackar och håller gärna på bromsen, likaså när det är stenigt. Nu är det väl så att det faktiskt är bättre att komma med lite fart över hindren, annars så tar det lätt stopp vid en rot eller sten. 

Innan vi cyklade iväg på vårt träningspass så diskuterades det om lagningsgrejerna skulle medföras, nja man punkar ju sällan eller aldrig, så det skulle vi väl inte behöva släpa på, trodde vi ja. Vi cyklade några kilometer och körde ett gäng rundbanor, för att träna på olika moment. Ett par minuter efter att jag hade ifrågasatt de något vassa stenarna på stigen och Therese lugnat mig med att vi tjejer inte kör så aggressivt, så jag behövde inte vara så orolig för en punktering, så small mitt däck. Tydligen så kör jag extremt aggressivt för att vara tjej! 

Efter tre gånger så kan man väl kalla det en tradition eller är det måhända tre generationer som det gäller? Hur eller hur, så var det min tredje Morsdag som jag firade genom att cykla omkring uppe på stigarna i Lida Friluftsområde, i utkanten av vår kungliga hufvudstad Stockholm.

Det passar dock bra att fira morsdag cyklandes, då större delen av min familj brukar vara på plats. Äldste och yngste sonen är med och tävlar, mellansonen och maken är med som servicepersonal/langare till de tävlande killarna. Förr var även “mellanpöjken” med och tävlade men numera brukar han vara med som langare, dock hade han förhinder till årets lopp.

Första gången som jag cyklade i Lida var 2022, då äldste sonen blev förkyld någon dag innan start och då jag som den omsorgsfulla modern tyckte synd om sonen, som är en fattig student, erbjöd jag mig att köpa hans startplats, som han inte kunde utnyttja. Första kurstillfället i nybörjarkursen i MTB var avklarad, så det passade ju bra att praktisera sina nya kunskaper genom att ge sig ut och tävla.  Jag namnändrade samt bytte distans till Singelloopen, för den skulle enligt informationen i PM vara tillräckligt lätt för samtliga cyklister. Jag hade också tittat på Youtube, där någon lagt upp en gopro-film från loppet och loop 1 verkade inte vara allför avancerad. Detta stämde bra tills det var ett par kilometer kvar och banan gick över riktigt tekniska berghällar, då fick jag helt enkelt hoppa av och leda min cykel.

Andra gången var förra året och då cyklade jag hela sträckan på 63 km. Helt ärligt så bävade jag faktiskt lite inför Lida Loop, nu när jag har cyklat hela distansen och visste vad som väntade. Hela loppet börjar med att ta sig uppför en slalombacke och avslutningen på loop 1 och början av loop 3 är tekniskt krävande. 

Inte blev det bättre när jag tittade på Stefans Eks senaste Vlogg, på Långloppscupens hemsida och därmed påmindes om hur stökig banan är. När till och med han, som är rutinerad cyklist, uttrycker att vissa partier är lite väl bökiga, då är det bökigt och väldigt tekniskt för en relativ nybörjare inom MTB-cykling. 

Kvällen innan Lida Loop tittade vi på Eurosport och världscupstävlingarna från Nove Mesto, där U23 tävlade i XCO. Sönerna har kompisar som var nere i Tjeckien och körde tävlingen.

I de värsta stenpartierna syntes även världseliten springandes med sina cyklar, vilket kan vara tröstande, då jag troligtvis skulle göra det exakt samma bitvis på Lida Loop. Nu vill jag ju varken jämföra mig med världseliten i XCO eller Lida Loop med banorna i Nove Mesto men ändå…

Jag har fått en hint från en av mina vänner som börjar på M och slutar på “ikael”, att han inte orkade att läsa hela min blogg, då den var lite väl lång. Det är förvisso glädjande att några ändå läser mina nedplitade rader, då inte ens mina närmaste familjemedlemmar orkar bemöda sig med detta. Nog svamlat för idag, nu till tävlingsrapporten, så att ni orkar läsa ända till slutet.

Jag är enormt tacksam över att vi fick så fint väder i söndags. Ett år när vi var uppe och sönerna cyklade, så vräkte regnet ner och när jag skulle langa vätska, så gick det inte att urskilja klubbkläderna,då alla cyklisterna var så leriga. 

Långloppen är för mig en riktig naturupplevelse och på Lida Loop fick många sinnen sitt tillgodo. 

Solen strålade från en klarblå himmel och solens strålar glittrade i sjön Getaren, som ligger precis vid startplatsen, innan vi begav oss ut på loop 1.

Under loop 2 fick vi en fin doftupplevelse i form av en underbar liljekonvaljdoft som spreds bredvid stigarna.

Under loop 3 var majstämningen på topp, då gökens galande ackompanjerade cykeln och hejade fram oss cyklister.

Jag uppskattar Lida Loops startordning, då de släpper herreliten samt herrarnas övriga tävlingsklasser först och damernas tävlingklasser efteråt.

Ett orosmoment för mig på loppen är om man inte ska hinna bort från banan, utan vara i vägen för de tävlande herrarna, när de kommer farande och kör om, på de tävlingarna där vi startar före.

I söndags blev jag ifattåkt av herrarna i motionsklassen som startade 10 minuter efter oss damer men ställer man upp i motionsklassen är inte placeringen så livsviktig. Måhända var det så för de första cyklisterna som kom susande förbi men då kan de köra tävlingsklass nästa gång. 

Starten på Lida Loop är verkligen tuff, då det första som händer är att vi ska cykla uppför en slalombacke och det kan trötta ut vem som helst.

Sedan följer det lättåkt grusade motionsleder och fina stigar. Korna som stod omtalade i banbeskrivningen fick jag aldrig se på nära håll, det fick däremot sönerna göra som startade i elitklassen. Efter att de snabba herrcyklisterna dundrat genom kohagen, skrämdes de stackars korna nog bort tills dess att vi damer anlände. 

Det krävdes bra med fart för att ta sig uppför en brant uppförsbacke vid namnet “Karlssons klister”,  i övrigt är loop 1 inget att bekymra sig över förrän sista kilometern, då man ska över stenhällarna, vilket är ganska så trixigt.

På Loop 2 ska man uppför och nedför Lidaberget. I den uppförsbacken var det inga problem, jag vet inte om det var backen “Kickis lilla fina” eller någon annan av uppförsbackarna under loopen, som tvingade mig att lägga i lättaste växeln på min cykel. I samband med detta hördes ett oroväckande rassel och kedjan hoppade och lade sig innanför vevpartiet. Detta åtgärdades dock ganska så smidigt men det medförde att jag inte vågade växla ner så mycket under resterande del av loppets uppförsbackar, om kedjehoppet skulle upprepas.

Det sägs att det tar 10 000 träningstimmar för att bli bra på någonting och så många träningstimmar har jag verkligen inte spenderat ännu på att cykla MTB. Innan loop 3 ropade många funktionärer samt diverse löst folk ute i skogen klämkäckt att “Nu börjar det roliga”. Även i banbeskrivningen står det att loop 3 är den bästa och roligaste loopen. För min del krävs det ganska många fler timmar på min MTB-cykel, för att tycka att loop 3 är så rolig men det är ju bra med utmaningar och att det finns mål att kämpa mot.

Loop 3 inleds med något som kallas “Diagonalen” och enligt banbeskrivningen, så står det att den är tekniskt svår med stenar, rötter och hällar. Om det står så uttryckligen, så kan ni ju förstå att även jag tycker det. En stig kallades “Glader” men den sinnesstämningen kände jag inte riktigt där. Som sagt, övning ger färdighet (förhoppningsvis) och det behöver sannerligen övas mer MTB-cykling, så att även jag kan känna den glädjen, som övriga cyklister uttrycker efter loop 3.

Onsdagens punktering stressade upp mig, så till tävlingen tog jag med extrahjul, som kunde ligga i teknisk zon, om nu någonting skulle inträffa. Den käre maken ifrågasatte detta, då det var ganska fullt i bilens bagageutrymme. Han sa att på loop 3 då går jag ju så mycket ändå, så förmodligen spelar det nog inte någon roll om jag får punktering och får leda min cykel, vilket kanske förvisso är sant.

När speakers röst hördes i slutet av loop 3 och Getarens badgästers prat och skratt blandades med ljudet från plaskande och lekande barn, då kunde jag äntligen pusta ut. Cykeln hade fungerat, trots lite strul med växeln och ingen krasch hade inträffat. Precis som Therese sa, så är det sällan att vi tjejer kör så aggressivt att vi får punktering, så däcken hade hållit ända till mål. Aggressiv cykling kan nog ingen någonsin beskylla mig för. 

En bild säger mer än tusen ord.

Cykelkanalens fotograf har verkligen lyckats att fånga mina känslor av tacksamhet, glädje och lättnad över att målet hägrar 100 meter längre fram, vilket symboliseras i ett stort leende och tummen upp.

Efter målgången vankades otroligt god efterloppsmat i form av ris, pulled pork, syltad rödlök och sallad. Det där med efterloppsmat är ett bra påfund som Långloppscupen har, dels slipper man själv släpa med sig återhämtningsmat till loppen samt att man kan sitta i lugn och ro och njuta av både maten och sin genomförda prestation. 

Mina avslutande ord denna gång blir från stenen vid Tranås Orienteringsklubbs klubbstuga, där vi hade vår MTB-teknikträning med Therese förra veckan. 

“Kamp över stock och sten

ger styrka i kropp och ben.

Ger sinnet större friskhet,

kamratskap, lek och enighet.”