Tyst som en inbrottstjuv i duntofflor smyger den sig på. Först diffust. Så diffust att den kan förväxlas med en air-condition-torr hals efter en längre bilresa sommartid. Vilket med lite flyt kunde varit fallet för undertecknad, då fyrhjulskosan i tisdags styrdes mot familjehäng ”hemma” i Jämtland. Av invand och reflexmässig noja slår jag genast på sökar-mode, och avvaktar aktsamt varje litet steg från kroppens sida. Vaknar mitt i natten mot onsdag. Sväljer. SKIT OCKSÅ. Nog är det någon som smusslat ner en bit sandpapper i halsjäkeln ändå? Och visst känns kroppen lite hängig? Lite som att den jobbar med ett hemligt sidoprojekt på sin egen kant. Ett projekt som slukar energi. Ett domedagsförkylningsprojekt.
Får man ingen fisk i Ånnsjön kan man njuta av utsikten över Jämtlandsfjällen.
Onsdag morgon, och jag börjar genast kalkylera över tidplanen. Få se nu - torsdag, fredag, lördag. Om jag vilar i dagarna tre, då borde chanserna vara goda att kroppen är på banan på söndag. Längre än så kan det ju rimligtvis inte behöva ta. Naiviteten flödar. Jag intygar mig själv om att Mörksuggejakten i Rättvik, till ryktet en favorit i Långloppscupen, icket står i riskzonen. Dock bör en liten men betydlig detalj föras upp till ytan. Begreppet vila kommer alltid förbli en definitionsfråga. Till Ånn, några mil utanför Åre, åker min familj (läs färäldrar och bröder) och ett gäng familjevänner varje år för att flugfiska sig igenom ljuvliga dagar och ljusa nätter. Det faktum att sommaren i sin vanliga innebörd råkar spänna över endast cirka en dag just i Jämtland medför dock att temperaturerna sällan är dubbelsiffriga. Så inte heller denna gång. I cirkus nio grader, duggregn och snålblåst placerar jag således mig själv medelst ett flugspö i en båt och inväntar hälsan. Samt en eventuell fisk.
När jag vaknar torsdag morgon känns kroppen betydligt mer i fas. Kanske var det falskt alarm? Jag är ju frisk för bövelen. Leve den helande fjäll-luften! Genast börjar ett överambitiöst dagsschema svetsas samman, och snart är eftermiddagens cykeltur planlagd. Jag och mina bröder, varav en delar passionen för cykling och den andra gärna hakar på det mesta som innehåller fart och natur, beger oss till Storulvån för att cykla fjällstig. Vi får en fin men utmanande tur mot Blåhammaren, en av tre hållpunkter i Jämtlands mest klassiska och stundtals överbefolkade vandringstur ”triangeln”. Lederna är inte anpassade för cykling, och utmanar med smala spänger och stenblock som aggressivt reser ragg (läs står med vassa sidan mot). Men cyklingen är både rolig och obotligt vacker, och jag njuter av att kunna göra en favoritaktivitet ihop med mina kära syskon. Tyst erkänner jag dock för mig själv att den här kroppen jag släpar runt på dagen till ära, den känns ovanligt ansträngd i sammanhanget. Kanske var den möjligen inte precis exakt frisk som en nötkärna ändå. Darn.
Vid Ulvåtjärn på väg mot Blåhammaren, med Snasahögarna i bakgrunden.
Ni har alla upplevt det någon gång. Fenomenet kallas bakslag, och infinner sig när planeterna ”Naivitet” och ”Otålighet” står i perfekt relation till varandra. Fredag morgon känns halsen sämre igen (högoddsare) och en lite mer övertygande krasslighetskänsla har flyttat in i kroppen. Hejdå Mörksuggan, vi hörs! Jag bestämmer mig för att ta beslut lördag morgon, men jag vet redan utgången. Besvikelsen slår till som kallvattnet från en underdimensionerad varmvattenberedare. Packningen är ju packad. Cykeln servad. Huvudet laddat. JAG VILL JU TÄVLA! Jag slår mig ned i ett light-depressivt tillstånd för att tycka synd om mig själv en stund. Men så plötsligt landar en liten figur på min högra axel. När jag tittar närmare ser jag att det är en liten mörksugga som sitter där och blänger på mig. Inte för att jag någonsin sett en sådan förut, men långlopps-Lasse (Strand, reds. anm) har samma morgon beskrivit dem för mig.
Mörksuggan är en mytologisk varelse från Dalarna som användes för att skrämma barn som ville ränna ute för länge på kvällarna. Enligt folktron äter Mörksuggan upp stigen man färdas på om man inte skyndar sig hem. I mitt fall åt den suggjäkeln upp stigen redan innan jag hunnit börja cykla.
Suggan: ”Du, Näslunds. Om du inte slutar lipa äter jag upp alla stigar du någonsin tänkt cykla på.”
Jag: ”AHH, PANIK! Sorry Suggan, jag lovar sluta. Tycker bara det känns så jävla trist att missa en tävling som ska vara bland de roligaste. Var liksom så förbannat pepp på denna!”
Suggan: ”Sluta svära Näslunds, annars äter jag upp dig också. Var istället glad över att du fått köra de fyra första loppen och gått i mål utan varken punktering, skador eller andra haverier. Dessutom med relativt goda resultat, du är ju för fan ingen elitidrottare.”
Jag: ”Mjo det har du rätt i, Suggan. Kroppen har ju egentligen ställt upp nåt djävulskt. Ibland med rätt taskiga förutsättningar. Kanske mår den bra av lite vila?”
Suggan: ”Vad sa vi om svordomarna, Näslunds? Häll nu upp en kopp te så ses vi nästa år.”
Sagt och gjort, vi går vidare. Eller snarare backar tillbaka till Eksjö förra helgen. Ränneslättsturen var enligt min bedömning den finaste banan såhär långt in i Långloppscupen. De på förhand utlovade ”50 % stig” kändes minst så mycket, och dessutom var stigen sådär skönt flowigt snabb, sådan stig vi kanske saknar lite av i Stockholmsområdet, till förmån för härdande klipphällar och rötter. Den här tävlingen var första gången vi åkare bjöds på spårval, och jag var barnsligt nöjd över att jag trots utebliver banrekande tog mig i kragen och valde de svårare men kortare partierna. Hur det såg ut när jag i styrfart tog mig an mitt livs första ”stenkista” eller med skräckblandad förtjusning guppade nerför ”droppen” i det svåraste partiet, det lämnar vi åt era fantasier. I Eksjö hade jag en bättre känsla än på Lida Loop, även om jag saknar det där extra sprättet jag hade på de första två deltävlingarna (då jag knep två andraplatser i D30). Men Eksjö resulterade i en fjärdeplats i min klass, och över målsnöret iförd en betydligt piggare kropp än vid de tidigare tre loppen. Dessutom blir återhämtningsperioden (åtminstone muskulärt) kortare för varje tävling. Någonting ska man ju ha för att man tävlar okristligt ofta.
Krampmode precis efter Ränneslättsturen. Egentligen var jag pigg och glad faktiskt.
I skrivande stund susar mina konkurrenter, varav ett flertal numera snarare känns som vänner (den lilla långloppscirkusen för med sig mer än bara tävlingsupplevelser), fram över stigarna kring Rättvik. Och det känns faktiskt helt okej. Om två veckor väntar Snorberg, eller jag menar förhoppningsvis Norberg. Fram till dess ska jag se till att ta hand om kroppen på bästa sätt. Efter två strödagar jobb kommande vecka styr jag kosan mot alperna med min vän Räkan aka Lina. Vi tänkte sysselsätta oss med en lagom dos kaffe, vandring och utförs-cykling. Efter att flygmaskinen nått Geneve rattar vi vår överprisade hyrbil mot Chamonix, och därefter vidare till Aosta Valley i norra Italien. Enligt rykten himmelriket för cykeltokiga. Eventuellt blir vi kvar där tills hyrbilsfirman måste hämta oss personligen.
So long!
/Hanna
Fångade en röding på fluga. Händer cirka var fjärde år, dvs så ofta jag fiskar. Säger mer om att Ånnsjön är ett av Sveriges mest tacksamma fiskevatten, än om mina fiskeskills. (OBS! Håller fram den för att den ska se större ut).