Träning som njutning
Finns det någon slags mur mellan att tävla och att njuta? Är det skillnad mellan mig som motionär och de som väljer att skaffa sig en tävlingslicens?
Det är klart att tävlingsklasserna alltid får starta några minuter före oss andra – men i övrigt?
Jag har haft mycket tid att fundera på sådana frågor se senaste månaderna. I princip har jag ju tränat nästan lika mycket som många elitidrottare sedan fem månader tillbaka. Om jag räknar ihop timmarna, sex dagar i veckan och 8-10 pass, fattas det inte mycket till ett halvtidsjobb. Det borde varit skitjobbigt! Det var i vart fall den uppfattning jag hade om hård träning innan jag själv började med det.
Tungt slit?
Lyssna på intervjuer eller läs reportage om elitidrottare inom konditionsidrotter. Som jag lyssnar/läser är det tydligt att månader av tungt slit betalar sig först när resultatet blir en pallplacering. Månader räcker ofta inte. Under årets skidsäsong har många pratat om åratals slit innan det blir tal om lön för mödan.
Ord som ”pannben, smärta, plåga sig, slit” och liknande faller tätt som ett åskregn i juli i journalisternas citat från intervjuerna.
När jag var ung hörde jag folk påstå att det var sant för att det stått i tidningen eller att de hört det på radio.
Är det sant?
I ärlighetens namn har jag inte hört någon elitidrottare säga emot, men det behöver inte betyda någonting. Jag är journalist själv och är medveten om att det är jag och mina kollegor som själva väljer vilka citat vi vill använda. Vår övertygelse om vilken berättelse läsarna vill ha formar också den bild vi förmedlar. Den behöver inte vara fel – men inte heller helt sann…
Timma efter timma i skidspår eller på cykel, stundtals i dåligt väder, har som sagt fått mig att fundera:
Det är klart att det kan kännas lite jobbigt att ge sig iväg på ett långt träningspass, framför allt när hustru och kompisar tänker göra andra roligare saker den tiden, men redan några minuter bort från ytterdörren är sådana känslor som bortblåsta.
Ta gårdagen, när det stod tre timmar distansträning på cykel på programmet. (Jag följer, som jag tidigare nämnt, ett upplägg från Fredrik Eriksson, Toppfysik.)
Utlovat uppehåll
Väderprognoserna lovar att det ska vara uppehåll från lunch till cirka 18. När jag rullar iväg börjar jag fundera på några olika vägval och bestämmer mig efter en stund för en slinga som består av flera mil skogsbilväg. Allt talar för att tjälen börjar släppa sitt grepp om frosten, så det kan bli riktigt tungt. Bra träningseffekt!
Det enda som känns knepigt med Fredriks träningsupplägg är att hela tiden hålla koll på effektuttag och puls. På ett utepass handlar det i princip bara om pulsen eftersom pedaler som registrerar watt inte ligger inom min budget. Watt-mätare finns på spinningcyklarna på mitt gym så jag har lärt mig hur 700 watt känns i benen och hur få sekunder jag orkar prestera det.
Men distanspassen har inget annat fokus än att cykla länge och på en kontrollerad nivå, det vill säga en bra bit under vad jag skulle kunna prestera. Så blicken pendlar oavbrutet mellan omgivningen och datorn där pulsen hela tiden ska ligga på rätt nivå.
Det låter kanske inte så kul, men för mig öppnar ett helt nytt sätt att förhålla mig till upplevelsen av det här timmarna. När målet inte hela tiden är att prestera så bra/mycket som möjligt hinner jag både uppleva omgivningarna och tänka.
Sällskap av tranor
I går fick jag en stund sällskap av tranor som spankulerade vid sidan av mig, bara ett par meter från vägen. Tidigare har rävar, rådjur och stora skogsfåglar passerat alldeles framför mig. Som ensam cyklist är man ju inte speciellt skrämmande så djuren reagerar sällan förrän jag är alldeles inpå dem.
För ett par dagar sedan hittade jag farbara stiga i mina hemmaskogar. Då stod femminuters intervaller på schemat. ”Helst i backe”, skrev Fredrik.
Också det var en njutning. Redan där fick jag betalt för vinterns många intervallpass på spinningcykel. Under en timmas tid pendlade jag upp- och nerför ett av alla de små berg som finns några hundra meter hemifrån. Jag medger att första resan var lite kämpig, men sedan log jag hela vägen!
Efter 30 60-sekunders intervaller är allting indränkt av svett,
men själen mår väldigt bra. Efter första passet i skogen känns
det ännu bättre!
Det är klart att det är skönt att komma hem, äta lite gott och duscha. Men, ärligt, cykla i skogen är ännu roligare!
Ska jag nu försöka besvara min egen fråga, om det finns en skillnad mellan att tävla och att njuta, så tror jag faktiskt inte det.
Lönen för mödan
Träningen ger lön för mödan vare sig du siktar högt eller bara cyklar för din egen skull. Och om du tävlar vältränad blir upplevelsen bara ännu större! Det gäller säkert lika för både eliten och oss motionärer.
Nu längtar jag till Billingeracet!