Det började med en sexåring som ville ha en ny cykel.

Året var 1989 och det var inte många i Sverige som visste att det väntade en cykelrevolution runt hörnet.

Sexåringen fyllde visserligen i februari, men vi väntade in barmark innan han och jag gav oss iväg till den enda cykelbutiken i Falun som sålde något annat än standardcyklar. Ägaren var en legendarisk racercyklist med näsa för nyheter så i butiken fanns redan mountainbikes för både stora och små. Där hittade vi en minikopia av en bergscykel, precis lagom stor för sonen. 

Sonen, så nöjd med sin nya mountainbike att han lånade ut
sin BMX till grannen.

Längst in i butiken stod dessutom en fullstor cykel med feta däck, en Nishiki, nedsatt från 12 000 kr till fortfarande ofattbara 7 500 kr. Den dyraste cykel jag sett då! 

– Testa den, sa chefen när jag uttryckte mitt tvivel på hjärnkapaciteten hos folk som betalade sådana pengar för en tvåhjuling.

Såld på slagg

Några minuter senare rullade sonen och jag i väg mot närmaste slagghög (det är aldrig långt till dem i Falun). När vi rullat runt några varv på en improviserad bana var jag helt såld!

Sedan dess – i 35 år – har mountainbike varit mitt allra största fritidsintresse.

Och det har smittat!

Från början var det sonen och jag. Min fru tände också, liksom båda döttrarna. Hela familjen brann för skogscykling.

Undrar om den lever än, min första mountainbike? Halogen-
lampan gör det inte. De blev skrot när jag gick över styret. 

Jag gjorde mountainbike till mitt jobb. Startade en mountainbike-tidning och besökte massor av mountainbike-tävlingar. Hela familjen var med. Alltid! Baslägret hade vi i en gammal, ombyggd Scania-buss med plats för 52 cyklar på taket. Det fanns alltid plats för en till när vi drog iväg och många av den tidens elitcyklister liftade med oss till olika arrangemang runt om i landet.

Lite som orientering

Tidigt såg jag parallellerna med den tidens stora familjesport; orientering. Tävlingarna bestod sällan av ett enda arrangemang. Det fanns tävlingsklasser för alla, från de minsta till motionärer och veteraner. 

Väldigt snart insåg allt större skaror mountainbikesportens fördelar, framför allt för de yngre deltagarna. Det både var och är befriande att släppa ut barnen för att cykla i skogen. Det är klart att det händer att de ramlar, men det är fritt från både asfalt och farliga bilar.

Framför allt kunde vi dela samma passion, hela familjen. Alla träffade nya kompisar och pratade hela tiden om när vi skulle åka på nästa race.

Jag antar att det fortfarande är så för väldigt många familjer.

Flera av de största mountainbiketävlingarna pågår i två dagar. Första dagen fokuserar på tävlingar för de yngre medan dag två ofta är vikt för eliten och längre distanser.

I min familj händer det fortfarande att sonen och hustrun vill vara med när det är dags för de mest natursköna långloppen, som Mörksuggejakten och Ränneslättsturen. Döttrarna cyklar också gärna i skogen, men tävlingarna får vara – än så länge.

Nu spanar morfar

Nu kommer nästa generation: Barnbarnet har just fyllt ett år och morfar har börjat spana efter en lämplig springcykel att börja med. Jag har hittat flera med feta däck och mountainbikekänsla. 

Och jag ser fram mot att få sällskap på mina stigar av en tuff femårig tjej.

Så det gäller att hålla sig i form. Snart är det dags för Billingeracet!