Saga i full fart genom diagonalen. Bild från Cykelkanalen.se
Ni vet hur de flesta filmer är uppbyggda, det är någon slags hård kamp, ett avgörande strax innan filmen är slut som de ”goda” alltid vinner och sen lever lyckliga resten av livet… Det känns i skrivande stund, som att jag befinner mig mitt i den där kampen och det lyckliga slutet kommer när jag går på sommarlov. Min hjärna känns lika seg som en gammal dator vars alla program är startade OCH har 53 öppna fönster på browsern. Samma reaktionsförmåga som en daggmask. Ungefär. Jag är glad att jag inte tog livet av något när vi körde ner till Stockholm på fredagskvällen. Burkar av Red Bull hjälpte föga.
Vi tar helgen i sin helhet.
Lördag
Jag vaknade och kände mig nästan groggy. Jag hade fått sömn. Första natten på hela veckan med fler timmar än fem (jag har lagt mig tidigt, men ni vet, för många program startade). Den här helgen valde jag av säkerhetsskäl att lämna husvagnen i Mora och istället sova i Kista, i min pappas arbetslägenhet. Hunden lämnade jag också bort för att göra livet lite enklare.
Barnen och jag hade kommit överens om att ta det lite chill på morgonkvisten innan vi skulle fara ut mot Lida och provköra banan. Vi åt vår gröt vid 9 och kom till Lida ungefär vid 12. Jag kliver ut bilen och sträcker mig efter cyklarna på taket. >>PLOFFFS<< En deciliter mens, rakt ut i brallorna! Och jag som trodde, efter nattens frånvaro att den var typ över. Asså, uppsugningsförmågan i rumpkudden ska absolut inte underskattas och tack gode Gud för att byxorna var svarta eftersom vi skulle möta upp med Pauli från 8848 Altitude och ta lite bilder på oss i våra snygga cykelkläder från deras märke. Vi sprang på honom nästan direkt och började fota en bit bort. Det var kul. Trots det lilla missödet som inte gick att göra något åt just där och då.
Vid halv två hade vi letat upp den andra loopen och börjat cykla. Jag var svinhungrig redan då och hade inget med mig. Barnen hade åtminstone käkat på sitt lördagsgodis i bilen och klagade inte. Jag försökte mana på barnen att cykla på lite fortare men den loopen innehöll en hel del tekniska partier så fort framåt gick det knappast. Terje började dessutom bli ordentligt hängig, snoret rann och halsen gjorde ont. Saga däremot har numera fattat tycke för ”det tekniska” och tyckte att det var jättekul att kämpa sig fram mellan rötter och stenhällar. Drygt två timmar senare hade vi rullat igenom den bana som jag tog förgivet att de skulle köra på söndagen.
Framme vid målområdet stötte jag på Linda och Henrik. Linda pratade nånting om ändrade starttider, men jag var så hungrig och hade sån huvudvärk att jag knappt hörde vad hon sa, allt jag tänkte på var att få komma till lägenheten och ta av mig de nerkladdade äckelbrallorna. Tänkte att jag fick läsa PM:et vid senare tillfälle. Så skulle vi ju hinna med att springa in i Kista galleria också, examenskläder liksom…
När man är så där jätte-jätte hungrig, tänker man inte särskilt smart. Det är som att man automatiskt dras till det mest kaloritäta skit man kan hitta, i det här fallet kebabtallrik extra allt. Man blir förvisso mätt så man mår illa, men att ladda med sån mat dagen innan ett race, alltså, jag tror inte det är särskilt lyckat. Det gav mig i alla fall tillräckligt med energi att läsa igenom PM:et. Jag kunde inte tro mina ögon. BARNEN SKULLE CYKLA LOOP 1! Hur hade jag kunnat missat det? Alltså det fanns inte i min vildaste fantasi att de skulle cykla samma loop som mig när vi nu dessutom skulle starta samtidigt. Hur tänkte arrangörerna där? Dameliten skulle alltså starta samtidigt som ungdomsklassen (från 10 år) OCH köra samma sträckning, till skillnad mot Falun där ungdomarna startade först och dessutom på loop två så de hade gott om tid att ta sig i mål innan någon elit skulle komma ifatt. Några minuter senare skulle dessutom motionsklassen starta (läs, massor av folk som ska köra förbi ungdomarna). Jaha, tänkte jag, somnade och fick ännu en natt med massor av sömn.
Söndag
Söndagsmorgonen flöt på bra, vi fick i oss frukost och kom iväg i bra tid. Terje hade ännu ondare i halsen och snoret rann, men kunde inte riktigt bestämma sig om han skulle köra eller inte. Vi hämtade ut alla nummerlappar i fall det skulle bli något sista minuten beslut. Det slutade dock med att vi inte behövde ta något beslut. Ödet tog det liksom åt oss när Terje cyklade runt lite i målområdet på en smal stig och det kom ett gäng äldre ungdomar som absolut skulle cykla förbi honom (på den smala stigen). Han ramlade nerför en liten slänt, kvaddade växelföraren inklusive växelörat och så var det med den saken. Cykloteket hjälpte till med att fixa så att kedjan stannade vid näst sista växeln istället för att hoppa över in till ekrarna. Men tro mig, Terje cyklar med singelklinga fram och 10-delat bak, han behöver sin sista växel även om han är stark.
Saga var taggad men nervös över att få lov att cykla utan lillebrorsan. De höll ihop på Långa lugnet och tyckte det var ett roligt upplägg när loppet var så pass långt. Själv tyckte jag bara att det kändes konstigt att lämna Terje ensam.
Starten gick och jag kom iväg bra, hade inga problem att ta mig uppför slalombacken och hade ett skönt flow även efter den. Ända tills 8,8 km in på banan. Där stog en kille från ungdomsklassen vid sidan av spåret och vrålkräktes, helt likblek. Jag stannar såklart och frågar hur det är med honom och om han har någon telefon. Han skakar och kan knappt prata. Jag gissar att han försökt hänga med kvinnoeliten och gått ut lite för hårt. Han har ingen telefon men tillhör tack och lov den här lilla skaran av barn som kan sin förälders telefonnummer utantill. Vi ringde till hans mamma och talade om positionen. Under tiden drar, vad som känns som 100 ungdomar förbi. Så när jag väl börjar cykla igen går allt ut på att ta sig förbi. Vid stigpartierna blir det tvärstopp med få möjligheter till att köra om. Jag tappar liksom suget, tappar motivationen och allt känns bara helt plötsligt väldigt tråkigt. Jag känner inte alls igen mina egna tankar och när jag kommer till målområdet efter första loopen går jag bara av banan, som styrd av nån hemlig kraft!? Där springer jag på min pappas gamla jobbarkompis, han som är den egentliga anledningen till att jag cyklar idag, för det var han som fick in min pappa på cykling som i sin tur fick in mig på cykling, märkligt vilken spridningseffekt denna sport har? Hur som helst, när vi står där och småpratar hör jag plötsligt hur de ropar upp SAGA JONES i högtalarna, de säger att hon är på väg in på en andraplacering i sin klass. Jag tror knappt mina öron! Några minuter senare ser jag en flicka med jordens största flin cykla in mot mål. Min Saga! Hon är överlycklig och jag ser på henne att hon verkligen har gett allt under dessa 22 kilometer.
Alltså, någonstans inombords vill jag vara arg och besviken på mig själv som bröt loppet i princip helt utan anledning. Men jag kan inte. För om jag inte hade gjort det, så hade jag aldrig fått vara med min dotter i just den här lyckliga stunden som rådde där och då. Inte heller hade jag fått se henne gå upp och ta i mot sin första pokal i sporten MTB. Hon har ju bara en närvarande förälder och det känns jävligt bra att jag var närvarande på riktigt i det ögonblicket. Jag ångrar ingenting!
Att Terje var krasslig hindrade knappast honom att ta sig ett svalkande dopp!