Ladda dagen före långlopp med alldeles för lite vätska, 110 mil i bil och för sent i säng. Vakna därför på tävlingsdagen med huvudvärk, stela ben, otvättad cykel och dåligt humör (läs klent psyke). I bilen ner till Norberg kände jag mig dessutom frusen, darrig och kallsvettig. Insåg också precis innan start att jag glömt pumpa däcken vilket inte riktigt bidrog till att cykeln kändes rapp och snabb. Perfekt uppladdning. Mentalt var jag också någon annanstans. 

Imorgon startar O-Ringen efter två års uppehåll på grund av pandemin. Efter två års väntan skall jag äntligen få köra MTBO i D40. Det var mitt stora mål för två år sedan och det är en tävling som betyder mycket och där jag vill prestera bra. Jag tog tre silver på SM i år och en etappseger på ett O-Ringen är nog en dröm för många orienterare. Nu har jag fem dagar/försök på mig. Dagen efter O-Ringen körs sedan SM/Finnmarksturen vilket konkret innebär att jag skall prestera bra på 7 tävlingar på 8 dagar. O-Ringen avgörs med tre långdistanser, en medeldistans och en sprint. Maxtiden på långdistansen är 4 timmar så de kommande dagarna kommer innebära långa och hårda dagar på cykeln och jag försöker planera som om jag skall köra ett etapplopp. Spara lite på krutet varje dag och se till att få i mig tillräckligt med vätska och energi för att orka prestera även nästa dag. Jag har tränat bra de sista tre veckorna och fått ihop mellan 15-20 timmar per vecka så jag vet att tåligheten finns där. Är det något jag brukar vara bra på så är det att cykla mycket. 

Väl framme i Norberg idag kändes det ändå lite bättre rent mentalt. Långlopp är fantastiskt roligt och stämningen och energin i startfållan smittar. När starten gick rullade vid ut ur Norberg mot Klackberg i långsam fart. Om starten på Ränneslätt gick hiskeligt fort så gick det snarare ganska långsamt idag. Det gjorde inte så mycket utan jag hann snarare rulla igång mina ben lite grann. 

Efter fem kilometer kommer backen och direkt splittrades fältet i smågrupper. Jag hamnar i en grupp med fyra andra tjejer, bland annat Theresa Tham som kör D50. Tempot känns kontrollerat och vi hjälps åt med förningarna. Samtidigt har jag en jäkla huvudvärk och jag har ett par inre dialoger med mig själv om att inte bryta. Målet i Långloppscupen i år är ett bra resultat i totalen och då krävs kontinuitet och fullföljda lopp. Jag biter helt enkelt ihop. 

Återigen är detta en tävling där jag känner att jag är snabbare på stig. Här har det verkligen hänt något jämfört med föregående år. På den andra längre stigen säger jag till att jag kan gå in först. Jag viker in på stigen och släpper på. På nästa grusväg kommer jag ut ensam och har Theresa en bit efter. De två andra tjejerna har släppt helt. Jag och Theresa får till en riktigt bra parkörning och kilometrarna försvinner bakom oss. Vi växeldrar på grusvägarna och på stig går jag oftast först. Efter knappt fyra mil så skymtar jag en tjej i min klass framför mig. Jag vill gärna plocka en placering och när vi passerar höjer jag tempot. Går på rött ett tag och ser att även Theresa släpper. Strax därefter viker vi in mot bergspriset och jag suckar. Jag körde banan med Jennie Stenerhag förra veckan och vet ju egentligen att backen ska komma nu, men det har jag förträngt. Går in i backen bara ett par slag från maxpuls och det känns som om jag krypkör uppför. Ett parti med lite mer stig tar vid och nu är det inte långt kvar. Det börjar komma ganska många herrar bakifrån och det drar ner tempot på stigarna. För min del hade det gjort mycket om startdjupet bara varit 10-15 minuter längre då farten blivit högre på slutet. Nu blir det mycket gasa och bromsa och lite stökigt på ett par ställen. Plötsligt ser jag Theresa igen bakom mig samtidigt som vi blir ifattkörda av ett gäng herrar till. Sista milen är snabb och plötsligt är det målgång. Jag gav vad jag hade för dagen och efter målgång är jag evigt tacksam för de två Alvedon jag fick. Vid det laget hade huvudvärken nästan ätit upp mig inifrån. 

Jag slutar femma idag och är nästan en kvart efter min bästa tid på banan. Men då startade vi med herrarna tidigare år och låg på hjul på grusvägarna. Det gör skillnad. Jag föredrar detta. En mer säker och rättvis tävling på många sätt. Dagens femteplats innebär också att jag nu ligger tvåa i totalen i Långloppscupen. Två deltävlingar återstår och målet är att köra båda. Finnmarksturen kan bli en kamp med en sliten kropp, men alla poäng räknas och även en sistaplats kommer ge poäng till totalen. I värsta fall får jag väl kolla om det finns en maxtid att förhålla sig till. 

Bra energi i startfållan! 

Strax efter backen vid 5 km. 

Klackberg. Foto: Malin Jones.

Jag tog ett par kort på Theresa under loppet och ett på oss efter målgång. Jag något mosig.