Som förälder till barn som vill köra en cykeltävling kan jag tycka att man har en viss skyldighet och ansvar att se till att förutsättningarna för barnen blir så bra som möjligt, som till exempel

1. Se till att de käkat/druckit bra minst ett dygn innan. 

2. Se till att de fått sina 10 timmar sömn som växande barn bör ha. 

3. Se till att cykeln fungerar problemfritt. 

4. Ha koll på banan, finns det hinder som är ”svåra”. Har barnen haft möjlighet att träna på det som komma skall? 

5. Se till att komma i tid tävlingen så det finns tid till oförväntade trubbel som kan dyka upp. 

Den här gången levde jag inte upp till någon av ovanstående punkter och hur det får mig att känna mig som förälder är väl ganska underförstått. 

Vi låg på stranden heeela dagen igår och åt bara skit. På kvällen var mamma Malin på ”vuxen-grillning” med tillhörande drycker… (kan ha varit första gången på två år) jag kom inte hem jättesent men för sent för att få barnen att lägga sig i tid. Inga 10 timmar sömn där med andra ord. 

Så Terjes cykel... jag har haft en vecka på mig att kolla upp kedjan som hoppade av förra helgen, eller åtminstone provcykla deras cyklar och se över att allt funkar. Men nej, det har jag helt förträngt, gjort andra saker istället och jag vet inte ens vad jag gjort?  

Så kommer vi sent till Ludvika. Det var ett lathets-val vi gjorde igår när vi läste att det bara skulle finnas möjlighet att provköra banan fram till kl. 10, sen var Terjes start inte förrän 13:15, Sagas 14:07 För mycket dötid emellan helt enkelt så vi kom överens om att inte åka hemifrån förrän kl 10 och hoppas på att banan såg någorlunda ut som förra året. Det gjorde den inte. 

Men vi hade tur ändå, för när de skulle köra trehjulingsklassen inne på mål/start-området blev det en liten paus och barnen fick en chans att köra ett varv på sin bana som Terje skulle avverka 4 varv på, och Saga 5. Tiden tickar på och jag tar för givet att allt bara ska funka. Det börjar med att Terje besviket rullar mot mig och säger att hans kedja hoppat av. In mot ekrarna. Jag fattar att den växelföraren tar den för långt in och pustar ut lite över att en eker inte rykt i alla fall. Han beklagar sig också över handbromsen, den tar för långt in och han klämmer de andra fingrarna när han bromsar. Växelörat ser rakt ut och jag vågar inte hålla på dra i växelföraren. Jag behöver en skruvmejsel, för verktyg det tar man väl bara med för att det ska se bra ut liksom,.. kommer i stressen inte ens ihåg vilken av de två skruvarna som får föraren att åka åt vilket håll… Det är 10 minuter till de ska börja ropa in Terjes klass i fållan. Jag ger upp planen att ens försöka. En insexnyckel är med och det enda jag skruvar på är skruven till sadeln på Sagas cykel, för det är den han får cykla på idag. Så komma ihåg att byta nummerlappen på styret också… flyt att de INTE använde buntband på just denna tävling. 

Terje är inte glad. Han gillar inte hur växlarna beter sig på Sagas cykel och han tycker att han sitter som på en gammal damcykel (för upprätt). Jag säger att han inte behöver köra, att jag förstår honom och att allt är mitt fel som gjort felprioriteringar i veckan. Men han vill. 

När Saga kommer tillbaka från sitt varv har hon lite smått panik. Hennes varv (som inte var samma som Terjes) är det svåraste hon cyklat (enligt hon själv. Det hade funnits A- och B-linjer men hon tyckte att även B-linjerna kändes för svåra. Hon hade fått hoppa av cykeln och gått flera gånger och kände sig värdelös. Jag förklarar återigen att det inte finns några som helst krav på att hon måste köra, att det är mammas fel som inte tagit med henne ut och tränat på tillräckligt svåra hinder. Att det garanterat kommer vara fler som hoppar av och går på vissa partier. Hon bestämmer sig för att köra. 

Terje hinner ganska precis in i mål innan jag bokstavligt rycker Sagas cykel ifrån honom, byter nummerlapp på styret och höjer sadeln. Typ 30 sekunder senare ropar de in Saga i fållan. YES!!! Vi hann! 

Båda barnen kom i mål och båda barnen var mycket nöjda med sin prestation idag oavsett placering. Det gör mig glad. Precis som på Mörksuggan så fanns priser till alla barn och Terje fick med sig ett par riktigt schyssta handskar, Saga nöjde sig med en vattenflaska. 

Så vad har jag gett mig själv för förutsättningar att få en bekväm 81 kilometerstur i morgon? Mat? Ja, hittills har jag ätit en tallrik gröt för 12 timmar sen. 50 cl Dr Pepper Zero, en skiva lingongrova med ost. En Trocadero isglass. Så ett par koppar kaffe och nån flaska vatten…. men jag hoppas att jag hinner få i mig lite middag nu, OCH komma i säng i hyfsad tid. Jag tror jag har rätt bra koll på vart grejerna är för i morgon också. Klockan 07:00 planerar jag att bilen måste rulla mot Ludvika. 

Verkar vara ett stort startfält med tjejer i tävlingsklasserna. Riktigt kul, för då ökar ju chanserna att man hittar någon att åka med. Hoppas vi ses!