Igår när vi trampade uppför Vidablick så kände jag mig starkast i startfältet. Starkast för att jag på förhand bestämt och gjort en plan för exakt hur jag skulle köra och sedan höll mig till den. Målbilden var att njuta, uppleva Sveriges vackraste långlopp och samtidigt spara arm och axel, men ändå ta i lite. Sitta och cykla, inte riskera något på stig och sedan kunna gå upp och trycka lite mer på de lättåkta grusvägarna. Komma i mål pigg och glad och med energi över och förhoppningsvis med ett nytt PR på banan. Ett VARFÖR som var helt glasklart och frikopplat från placeringar och resultat.
Det där tänket har hängt med länge, ända sedan min svenskalärare i gymnasiet tryckte Willi Railos böcker i min hand och sa att det här är nåt för dig Linda. Det var på 90-talet och jag hann läsa ”Bäst när det gäller” så många gånger så jag kunde delar av den utantill. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och både forskningen och litteraturen på området har utvecklats, men den boken la nog en grund för den jag är idag och för det där pannbenet som ibland kan ta mig nästan hur långt som helst. Som hjälper att se det positiva i ett misslyckande och som ger kraft att inte ge upp utan försöka igen. Tankesätt så viktiga även utanför idrottsarenorna. Insikter som också hjälpt när jag undervisar i hållbarhet, ledarskap och beteendeförändring.
Nog om det och tillbaka till Rättvik och startbacken. Jag tar mig upp i min fart helt och hållet. Tittar på utsikten och hälsar på publiken. När vi viker in på stig har jag en tjej i samma klass med mig. Det första stigpartiet utför på Mörksuggan är lite halt och jag håller mig till planen och släpper. Inga risker. Trampar på utför på grus men blir ifattrullad av Ida och Matilda längs med riksvägen. När vi viker höger upp på asfaltsvägen låter jag Matilda gå upp i front. Tar en gel och sträcker ut armen. Vi tre hittar bra tempo och hjälps åt med farthållningen. Killarna kommer ifatt lite väl snabbt, men alla omkörningar flyter på snyggt. Detta upplägg är så otroligt mycket bättre än det kaos som var när vi startade samlat 2019. Varenda en som passerar signalerar, tackar och är trevlig. Well done boys!
Efter Nedre Gärdsjö viker vi av en grusväg, över ett hygge och in på stig uppe på några åsar. Plötsligt får Matilda ett kast med framhjulet, och snurrar runt. Vi stannar till, samlar ihop oss och rullar vidare. Härifrån är det mest jag som drar. Jag har mycket kraft kvar i benen och märker att jag skulle kunna gasa betydligt mer. Pulsen är låg och känslan är bra. Jag vet att jag skulle kunna dra ifrån. Med 17 km kvar så tar jag en gel. In på en stig höjer jag farten. Det gör rejält ont i armen men jag kör på hela stigen och ut på nästa grusväg. Tar hjul på några killar som passerat. Vid det här laget har det passerat så många herrar så farten på de som passerar är inte så hög och ligga med är inga problem. Innan nästa stig släpper jag och tittar bak och ser att det är helt tomt. Slår av lite men håller ändå lite tryck sista milen in mot mål. Passerar mållinjen med en riktigt go känsla. Nästan PR på banan och en tid som räckte till plats 7:e plats i D40 och hade gett en 9:e plats i Damer elit.
Tar med mig att jag på tre långlopp den här säsongen har haft ganska lätt att gå ifrån på stig. Det är något nytt då det annars är grusvägarna som är min starka sida. Tar också med en känsla av att det finns en riktigt bra grund - jag har cyklat mycket sista året och grundkapaciteten finns där. Nu ska bara armskrälet skärpa sig…
Stort tack för en superfin bana. Epitetet Sveriges vackraste långlopp är helt korrekt. Skönt också med egen damstart och härligt med alla trevliga killar som passerar snyggt. Här har det skett otroligt mycket de sista åren. Vet inte om det är allt tjat om dåliga omkörningar och okvädningsord men det är otroligt stor skillnad.
Äntligen damstart också på Mörksuggan!
Ett tydligt VARFÖR och världens bästa känsla upp mot Vidablick.
Jag på den plats i klungan där jag trivs allra bäst. Kanske inte det bästa om man skall prestera resultatmässigt, men så himla roligt.
Ja, jag drar igen. My happy place.
Jag fotograferad av Malin på slutet. Skrek något om att jag redan kört i från de andra eller nåt.