Orsabajken, det enda rätta på midsommarafton.

Hejsan hoppsan, här njuts det minsann av sommarlov och ledighet att en knappt funderat över att det är race om sex dagar. En dags framförhållning ungefär.

Ränneslättsturen. Eksjö. Småland. Nästan 50 mil resväg. Det är inte konstigt att jag inte har hört så mycket om det här loppet. Få i min bekantskapskrets åker så långt för ett MTB-lopp. Men desto större överraskning väntar oss och jag tror det kan bli en toppentripp neröver. Husvagnen är besiktigad och godkänd och campingplats bokad. Vi ska även dra med oss förtältet denna gång för att få känslan av lite ”space”.  Vilket nog kan behövas då min syrra och hennes dotter följer med. Det kommer att bli lite trångt, så trångt att jag överväger att lämna hunden hemma, det är ju inte precis en chihuahua som behöver någonstans att sova (läs sängplats).

Loppet känns långt i jämförelse med de två sista loppen som varit under 70km, men det kallas ju långloppscupen av en anledning. 78km varav 50% stig. Men å andra sidan så är det inte lika många höjdmeter som i de tidigare loppen och jag föredrar ju faktiskt att åka på stig, så jag tror det här kan bli roligt. Jag kommer inte lägga några förväntningar på mig själv men tänker att det borde ta mig runt fyra timmar innan jag når målet. Det ska även denna gång bli kanonväder med värme och sol så förutsättningarna finns där helt klart. Jag har dessutom fått in några bra träningspass sista veckorna och haft alla möjligheter till att sova de sista dagarna. Det finns inga ursäkter nu.

Saga gick det ju riktigt bra för på Lida loop och kanske ännu bättre på midsommarens 15km race, Orsabajken. Där fick hon också stå på prispallen med en andraplacering, inte ens en minut efter ettan. Det har helt klart hänt något med hennes cyklande de sista veckorna vilket gjort att jag fått ändra inställning till mitt eget tränande. Det handlar inte längre om att ”jag” ska försöka sätta personliga rekord, nu handlar det om att komma i sån pass bra form att jag kan hänga på mina barn även fortsättningsvis. Det är bara en tidsfråga innan de cyklar ifrån mig. Saga kör som en galning. Jag vill liksom skrika åt henne när hon kör ifrån mig i nedförsbackarna att hon måste ta det lite lugnare, att det är farligt och att hon kan ramla och slå sig. Men jag låter bli. Hittills har hon ju inte ramlat och jag kan ju faktiskt inte bestämma över var hennes ”comfort zone” ska sluta. Jag hade inte väntat mig att något sånt här skulle skapa oro i en mammas hjärta. Jag får blunda helt enkelt, titta åt ett annat håll, ha bandage i packningen…

Terje har också gjort framsteg, han var inte ens två minuter efter storasyster på Orsabajken och jag har även hört yttringar om att han tycker det är roligt med cykel nu. Kanske är det så med vissa barn att man måste pusha dem över en tröskel som man behöver komma över för att kunna känna glädjen i det hela. Missförstå mig inte, Terje skulle alla dagar i veckan hellre sitta och spela vid sin dator än att ut och cykla. Men som förälder är det ju ens förbannade plikt att se till att så inte sker. I mitt jobb ser jag alldeles för många dåliga exempel gällande det här och jag fullkomligen kokar av irritation inombords. ”Men mitt barn gillar inte att sporta”. Nä hä! Mina barn gillar inte att borsta tänderna, men jag ser till att de gör det ändå för att jag inte vill att de ska få några framtida munhälsoproblem. Så verkar det finnas föräldrar som tror att deras barn, helt av sig själva ska ut och jogga, cykla, simma, rida, åka pulka, skridskor, vandra… eller vad det nu kan vara. Visst! Det finns såna barn, det gör det verkligen. Men de tillhör inte majoriteten. Vissa barn får man helt enkelt ut och ”rasta” (typ såna som Terje). Sen får man hoppas att det slutligen blir en rutin som de själva känner att de mår bra av. Man kan inte som förälder sitta och vänta på att ens barn ska hitta en träningsform de gillar, då får man hitta på andra pulshöjande aktiviteter att göra så länge och framför allt VARA MED DEM och ge överdrivet mycket positiv feedback. Nog om detta.

I Mora finns det två cykelklubbar; det är Mora CK, som jag kör för och som är mest fokuserad på landsväg och Cykelvasan. Så finns det Perbellum sportsällskap som har väldigt många MTB-åkare. Duktiga och starka såna alltså, såna som åker på flera av Mitsubishi MTB callenge´s tävlingar. Faktum är att de är så snabba så en vanlig trött morsa fattar av sig själv att hon inte har något på deras träningspass att göra. Men igår skulle de köra ett lugnare pass och då vågade jag faktiskt följa med. Det blev såklart inte lugnt i min definition, men det viste jag ju redan innan. Men så sjukt roligt det var att få köra i en grupp så där, otroligt bra träning för min del, bara av att ligga bakom och ”se” hur de körde och hur de valde väg genom rötter och sten gav mig en hel del ny erfarenhet jag hoppas jag kan ha användning av i kommande lopp. Jag hoppas de ska ut på flera ”lugna” turer, men det hände inte så ofta enligt utsago så jag får väl fortsätta köra för mig själv eller i mindre sällskap, alternativ flytta till ort med större cykelklubb och flera klungor.

Starka, glada och roliga människor från Perbellum sportsällskap.