Som vanligt så blir det att väderapparna spanas in många gånger inför de stundande cykeltävlingarna och givetvis blev det så även till den sista helgen i augusti och Bockstensturen. 

De två senaste åren har Bockstensturen erbjudit lerfester utan dess like. För två år sedan langade jag vätska till sönerna och trots gummistövlar och rejäla regnkläder, blev jag både blöt och kall, innan loppet var klart. Sönernas lerinpackningar var extrema vid målgången.

Förra året bjöds vi på fint väder men kraftigt regn veckan innan, gjorde att vi även då fick kämpa på i leran.

Hur blev det då på 2024 års upplaga av cykelturen i Åkullas bokskogar?

Innan det blir en tävlingsrapport måste givetvis den obligatoriska “lilla historielektionen" komma med i min blogg .

Under min uppväxt med en far som mjölkbonde, åkte vi sällan iväg på några semesterresor. Fick vi någon som kunde ta över mjölkningen under ett par dagar, så blev det oftast en trip ner till västkusten, mellan höskörden och spannmålsskörden.

Tyvärr var det inte säkert att vädret var lika bra tajmat men fick pappa väl en avbytare i ladugården, gavs det inget alternativ gällande datum till semesterresan.

Ett år åkte vi till Varbergs fästning för att undvika regnskurarna på stranden.

Där inne tittade vi på kulan, som enligt sägen var den som mördade Karl XII. Kungens karoliner var extremt trötta på allt krigande runt om i Europa och det sägs att en kungens egna män var den som avlossade det dödande skottet. Det fanns myter om att Karl XII var odödlig, eftersom han på något onaturligt vis underligt nog, hade lyckats att överleva många olika strider under sina fälttåg. Han sades vara immun,  ”hård mot skott” och skyddad av gudomliga krafter. För att fälla kungen krävdes alltså något unikt, till exempel en silverkula eller något som var från hans egna föremål,som en uniformsknapp, omgjord till en kula.

Den 30 november 1718 sköts Karl XII till döds vid den norska fästningen Fredriksten.  Soldaten Mårten Nordenstierna vaktade i en skyttegrav alldeles i närheten. Han blev vittne till kungamordet och såg hur kulan sedan studsade mot en sten och Nordenstierna plockade upp den. Han upptäckte då att kulan var en omgjord knapp, från en av Karl XII:s egna uniformer.

Nordenstierna var en av de soldaterna som överlevde den hemska snöstormen i Jämtland, på väg hem från Norge, då 3 000 kämpar i armén frös ihjäl. Han sägs ha tagit hem kulknappen till Västergötland. Efter en tid började han dock vara rädd för att en förbannelse vilade över kulan. Han valde därför att kasta den i ett grustag, där den återfanns av en slump och sedan hamnade på museet i Varbergs fästning.

Uniformen som Karl XII hade på sig när han blev dödad finns på Livrustkammaren i Stockholm. På kappan finns det fortfarande kvar leran från skyttegravarna, som Karl XII gick och inspekterade, när kulan kom vinande genom luften och gick rakt genom hans huvud.

Nuförtiden har väl modernare forskning visat att det kanske faktiskt var så att kulan ändå kom from fiendehåll, 200 meter bort i Fredrikstens fästning. Det är ju lite roligare och lite mer spännande att tänka att han blev lönnmördad av sina egna soldater, tycker jag allt.

Förutom en kula gjord av en uniformsknapp, som enligt sägen skulle ha dödat Karl XII, så finns det ett mycket spännande skelett på Varbergs museum inne i fästningen. 

Hur kommer det sig att skelettet hamnade där inne i en monter och vad har ett skelett egentligen med Bockstensturen att göra? 

Det var dagen före midsommarafton, den 22 juni 1936, som den 11-årige Thure Johansson och hans pappa Albert skulle hämta torvströ i en mosse, i närheten av sitt torp Bocksten. Det började att bli kväll och det var dags att bege sig hemåt. Pappa Albert körde in ett lass i torvladan medan Thure passade på att harva mossen ytterligare en gång. Hans femåriga lillasyster Gulli var också med nere vid mossen. Plötsligt ser Thure att någonting har fastnat i harven och han stannade hästen, som drog harven. 

Thure och lillasyster Gulli såg förvånade på de tygbitar och ben som harven rivit upp ur marken. Thure hämtade snabbt sin pappa och när de grävde lite med händerna i mossen, hittade de mer tyg och fler ben. De insåg till sin förskräckelse att det som de hade hittat var en död människa, men eftersom det var för sent för att tillkalla polis, täckte de över kroppen och gick hem.

Tidigt nästa morgon, på självaste midsommarafton, cyklade Thures äldre bror Harry ner till fjärdingsman Axel Johansson och anmälde att de hade hittat ett lik i mossen. Fjärdingsmannen tog då kontakt med landsfiskal Viktor Olsson i Varberg, som i sin tur kontaktade stadsläkaren Lars Söhrman. På midsommaraftonens eftermiddag kom de tre herrarna upp till mossen i bil. De hittade mycket riktigt en död människa, som låg där framstupa i mossen, precis som familjen Johansson hade sagt.

Landsfiskalen och stadsläkaren kunde konstatera att den döde mannen hade utsatts för ett brott men de preskriberade det eventuella mordet på plats, eftersom de såg att mannen hade dött för väldigt länge sedan. De ringde istället till kyrkoherden i pastoratet för att boka in en begravning, som bestämdes till nästa söndag. Efter att ha plockat med sig Bockstensmannens högra fot som souvenir, så lämnade de platsen.

Även för 100 år sedan var det partaj på midsommarafton, precis som det är nu för tiden. På den midsommarfesten som stadsläkaren Söhrman var, befann sig även museichefen Sandklef.  Läkaren berättade då om dagens något speciella händelser. Sandklef avbröt då helt enkelt genast sitt partajande och insåg att han måste undersöka detta spännande fynd, så han gick hem för att organisera en expedition.

På midsommardagens morgon rullade en karavan bestående av 10 bilar fram till Bockstens mosse, vilket var väldigt speciellt, då det kunde gå flera dagar utan att man såg en enda bil i trakten, så att se så många på samma gång, måste ha varit en märklig upplevelse.

Ingen känner till hur Bockstensmannen hamnade i mossen, men vi vet att han lämnade den i en tvåsitsig amerikansk bil av märket Nash. 

Efter att liket körts till museet tillkallades all tänkbar expertis för att ta hand om fyndet, som man nu förstod var riktigt gammalt, troligtvis medeltida. Redan dagen därpå ringde chefen för museet i Varberg och ställde in den planerade begravningen. Liket hade visat sig vara mycket äldre än man först trott och Bockstensmannen skulle därför läggas i en museimonter istället för i en kista nere i jorden.

Det som är så häftigt med detta fynd är att Bockstensmannen är av ett så stort vetenskapligt och kulturhistoriskt värde. Den medeltida dräkten som han bar är helt unik och tillsammans med skelettet ger det oss massor av intressant information om en människa från medeltiden.

Denne stackars man hade det inte så värst trevligt under den sista stunden i sitt liv, då han fick utstå en dödande misshandel som bestod av ett första slag på underkäken, sedan ett på höger öra och sist ett slag längre bak på skallen.

Bockstensmannen var pålad ner i mossen med tre pålar: en ekpåle och två björkpålar. Ekpålen som var slagen genom hjärtat är helt bevarad, men av de två björkpålarna som var slagna genom kroppen, är det endast några mindre delar kvar av. 

Syftet med pålningen var att hindra den döde från att ”gå igen”, det vill säga att bli ett spöke. Om den döde inte dött en naturlig död utan bragts om livet, trodde man att risken var stor att den döde skulle uppstå och ta hämnd på förövaren. Det var därför bra att man såg till att den döde förankrades lite extra i jorden, genom att pålar slogs genom kroppen. Om nu den avlidne personen var avskydd, hatad och fruktad, så var man ju givetvis superrädd att han skulle gå igen, så då var ju pålning ett lysande sätt att hålla kvar honom i marken.

Ekpålen har man sett var från början en del av en medeltida takkonstruktion. Den som pålade Bockstensmannen har alltså haft med sig pålen från en gård, vilket skulle kunna tyda på att han dödats av bönder från gårdar i närheten av mossen. Enligt sägnerna var de som pålades grymma och onda personer, människor med makt som de missbrukade, trolldomskunniga, brottslingar eller de som tagit självmord. Jag undrar i vilken kategori som Bockstensmannen befann sig i. 

Bockstensmannen var placerad med ryggsidan upp och ansiktet vänt nedåt i mossen. Vid jordbegravning har människor sedan urminnes tider begravts med ansiktet uppåt. Att placera honom med ansiktet vänt nedåt visar att man förnedrade honom, så man kan ju misstänka att han inte var så speciellt omtyckt. Mordet i sig tyder ju förvisso också på det. 

På grund av syrornas sammansättning och pH-värdet i mossarna har allt bevarats så bra och  humussyrorna har gett en rödbrun nyans på hans hår, hud och textilier. Bockstensmannen är faktiskt en världsattraktion, eftersom hans kläder utgör den enda fullständigt bevarade mansdräkten från medeltiden.

Dräkten är från mitten av 1300-talet och detaljerna i dräkten berättar en hel del om Bockstensmannens sociala ställning. Hans kläder är av vävt ylletyg och det som är mest känt är väl hans 90 centimeter långa struthätta, som fungerade både som mössa och halsduk, lite som en föregångare till nutida buffar kanske. Denna struthätta var ett franskt modeplagg i slutet av 1200-talet.  Strutens längd varierade beroende på tidens mode. Hans mantel hade en praktisk öppning på höger sida, för att högerarmen lättast skulle användas, väldigt genialiskt.

Medeltidens basplagg var en lång skjorta, som kallas kjortel och detta basplagg bar även Bockstensmannen. Ett kraftigt läderbälte bars utanpå kjorteln, där han hade två knivar och ett mindre läderföremål. Istället för byxor användes hosor, som var som långa strumpor. Runt foten virades fotlappar, lite som tofflor. Hans skor var läderskor med en platt sula. Troligen har det även funnits plagg av linne, vilka dock inte hade bevarats efter tiden i mossen.

Kläderna visar på att Bockstensmannen tillhörde samhällets övre sociala klass. Däremot var han inte allra högst upp i makthierarkin, eftersom kungar och adelsmän till skillnad från honom, hade kläder av importerade tyger av högre kvalitet. 

Hans plagg var ofodrade och har få lager, vilket tyder på att han inte dog under vintern. Kläderna är inte speciellt slitna, så man kan dra slutsatsen att Bockstensmannen inte var en vanlig bonde, utan kanske arbetare i nära kontakt med herremännen. 

Bockstensmannen var ungefär 172 cm lång.  Han var högerhänt,vilket man kan se då muskelfästena är större på höger sida. Det finns även tecken på lårbenet som tyder på att han ridit en hel del. Bockstensmannen var spensligt byggd och man kan se på de små muskelfästena att han inte var van vid hårt kroppsarbete. Med hjälp av tändernas skick tror vissa forskare att han var mellan 25-35 år och andra 35-40 år.

Hans lockiga hår var klippt i en trendig 1300-tals frisyr, där håret var ungefär 10–14 cm långt. Forskare trodde länge att han från början hade blont hår, eftersom mossen lätt kan färga av sig på det. Hans DNA tycks dock tyda på att hårfärgen var mörk och ögonfärgen var blå.

Det är så spännande att man kan få reda på så mycket bara genom att analysera hans hår. Man kan nämligen se från vilken berggrund det han har ätit kommer. Det verkar som att han bodde i Varbergstrakten åtminstone under sitt sista år i livet.

Varför dog han då denne mannen? Det sanna svaret lär vi ju aldrig få veta men visst finns det olika teorier.

Digerdöden drabbade hela Europa och Halland hårt omkring 1350. Många dog, befolkningen minskade kraftigt och ett stort antal bondgårdar lades öde. I Åkulla finns spår från detta. 

Bockstensmannen var troligen en tjänsteman hos en högt uppsatt person på mitten av 1300-talet. Han var inte direkt någon cyklist med massa muskler utan hade en klen kroppsbyggnad, som visar att han haft en ganska hög befattning. Området kring Bockstens mosse beboddes främst av bönder, vilket betyder att han troligen bara var där på besök. Med tanke på att Halland på 1300-talet var ett oroligt landskap där det var kamp om både jord och makt är det möjligt att han var utsänd någonstans ifrån för att ta upp skatt eller beslagta böndernas jord. Om det var krigstider kanske han var på väg att värva soldater.

Under 1300-talet  pågick det krig i Halland mellan de skandinaviska rikena. För befolkningen var det här en tid av oro och fattigdom. Under första hälften av 1300-talet tillhörde Halland omväxlande Sverige och Danmark. Därför tror vissa att Bockstensmannen fallit offer för en politisk konspiration under de här oroliga tider.

En del tror att struthättan var en del av en katolsk klädsel, så kanske var han någon slags präst, som människorna i byn inte var så värst förtjust i?

Eller var det bara så att denne man helt enkelt var någon slags avskydd storbonde, som folket ville bli av med? Spännande är det i alla fall, det är ett som är säkert.

Med sin lite högre ställning i samhället är det möjligt att han besökte Varbergs borg. Han kan alltså kanske ha varit i just det rum i museet där utställningen om honom står och han ligger där i sin monter.

Efter mitt första besök på Varbergs fästning som barn var fascinationen över Bockstensmannen stor och skräcken för Kullamannen (som var en TV-serie som visades då) enorm. För min generation som växte upp på 70-talet, så var det mycket kulla. Det var inte bara Kullamannen, vi lekte kull och min favoritbokserie handlade om Kulla-Gulla. 

Nu är det hög tid att byta fokus till bloggens verkliga huvudsyfte, nämligen Bockstensturen. 

Nu kommer här min RR (=”Race Report” trendigt värre).

I år bodde vi precis vid starten i Åkulla och eftersom det var en sen start hann jag med en morgonpromenad i lövskogarna bort mot Bockstensmosse, där Bockstensmannen en gång hittades. 

Morgonsolens strålar reflekterades i den spegelblanka Yasjön och morgondiset lättade så sakteliga, det var helt magiskt vackert. Det var verkligen så rofyllt, lugnet före stormen kan man säga (i detta fall skriva)  utan att överdriva.

Flaggvakterna stod plikttroget på plats redan vid 7-tiden på morgonen men då var det lugnt. Nästa gång när jag cyklade förbi dom vid 10:50, var det däremot nästan ett trafikkaos hos de stackars flaggvakterna, med bilar som kom körande från tre olika håll samtidigt.

Som alla andra mornar intogs de två helt lagom kokta äggen och havregrynsgröten till frukost, tillsammans med de andra som bodde i huset i Carls cykelteam. 

Sportdryck blandades och bakfickorna på cykeltröjan fylldes med sötsaker. En av mina snickers lades dock i cykelväskan, då jag befarade att den skulle bli något varm och kladdigt efter några timmar på cykeln. 

Erfarenheterna från förra årets lopp innebar att jag visste att Bockstensturen är ett tufft lopp med alla sina höjdmeter men det var inte det som jag tyckte var jobbigast 2023, utan det var den otroliga lervälling som vi bjöds på och hur jag fick leda min cykel förbi lerhål efter lerhål efter lerhål…….

I år bjöds vi på några surhål men det var ingenting jämfört med förra årets lerbad. Vi bjöds också på ett helt underbart härligt cykelväder. En strålande sol lyste på oss från en klarblå himmel under hela loppet, så det gick åt en hel del vätska.

Däremot var jag helt tömd på all ork, styrka och fart från första till sista tramptaget. Jag har nog aldrig varit så tokslut, helt dränerad på kraft och energi från starten till målgången på ett lopp. Hade det varit ett träningspass hemma, så hade jag väl helt enkelt avbrutit det. Det gick så otroligt tungt, hur lätta växlar som jag än hade petat i på min cykel. 

Ni vet hur det är innan lopp, man känner efter ett antal gånger så att man verkligen inte är sjuk och utan att man kan starta. Det gjorde jag innan Cykelvasan och tanken gick då genom huvudet om jag verkligen kände mig OK men det var nog bara psykiskt. I bilen på väg hem från Mora kom dock förkylningssymtomen och veckan efter kände jag mig inte helt i form. 

Så här i efterhand så kanske det inte bara var en vanlig förkylning utan en mildare form av av det där viruset som började att cirkulera runt för sisådär fyra år sedan, med en bokstavskombination som börjar på C men vem vet? Jag hörde i alla fall på nyheterna att det viruset hade fått en ökning här i Sverige, runt den tiden då Cykelvasan gick av stapeln, så helt orimligt är det ju inte. 

Det som jag med säkerhet vet är att lördagens cykeltur i skogarna runt Åkulla var väldigt jobbig för mig. 

De där riktiga idrottsmännen brukar ibland säga efter sina lopp, om det har gått dåligt, att “kroppen svarade inte”. Min kropp svarade dock kraftfullt, den skrek ut att jag skulle sluta att cykla. Varenda cell i mina muskler ville stanna och när det kom ett tekniskt parti, där jag hade svårigheter att cykla, hoppade jag raskt av och ledde min cykeln, för då blev det ju en chans till lite vila för mig.

Jag stannade till vid varenda vätskedepå utmed banan och vid den sista depån fyllde de trevliga funktionärerna upp min flaska med sportdryck, vilket behövdes denna varma dag.

Det fanns en hel del uppförsbackar och det stod skyltar vad de hette, om jag inte missminner mig helt hette någon“Väggen” och en annan backe “Björkdiket” eller något i stil med det. Det växte i alla fall björkar bredvid ett dike, som rann bredvid grusvägen med uppförsbacken. Det stod också peppande och uppmuntrande skyltar att man ägde backen och liknande, tragiskt nog delade jag inte de tankarna. Tyvärr bidrog inte skyltarna till att det kändes piggare i kroppen men de lättade i alla fall upp humöret något.

De där stundtals oändliga uppförsbackarna innebar i sin tur att vi fick lön för mödan genom att vi fick njuta av en enormt fin utsikt. När vi väl kom upp fick vi se otroliga vyerna över Halland, som var helt fantastiska.

Likaså bjöds vi på magiskt vackra stigar mellan mossbeklädda stenar genom de luftiga bokskogarna, där solljuset sipprade igenom så där fantastiskt vackert. Vi erbjöds också tekniska partier, som var alldeles för svåra för mig. I omklädningsrummet efteråt pratade jag med en tjej som var XCO-cyklist och hon tyckte banan var superrolig men lite väl lång, för de distanser som hon vanligtvis brukar tävla på. 

Jag vet att det är ett XCM-lopp och inget gravellopp men bitvis var det lite väl trixigt, på två ställen låg det till exempel stockar över stigen och de nybyggda stigarna var alldeles för luriga, i alla fall för mig.

Jag har nog aldrig tittat på min klocka så många gånger under ett lopp som jag gjorde i lördags. När vi cyklade någonstans mellan 20 -30 km in på banan, kändes det som att kilometrarna inte ens tickade framåt på min träningsklocka, det var inte tiden som stod still utan antal kilometer. 

När det var 5 kilometer kvar på loop 1 blev jag omåkt av en man, som uppmuntrnade sa att nu är det bara 5 kilometer kvar innan vi är i mål. Tyvärr hade jag ju hela loop 2 kvar också, så för min del var det faktiskt 20 kilomter kvar, innan jag kunde glädja mig över en stundande målgång. 

I slutet av loop 1 började jag att befara att jag kanske inte ens skulle få chansen att ge mig ut på loop 2 utan att jag skulle bli avplockad. Den tanken hade aldrig slagit mig innan, vilket också gjorde att jag hade ingen aning om vilken som var reptiden, vilket var ännu mer oroande. 

När loop 2 äntligen var avklarad och det var dags för målgång, kände jag som alltid en enorm tacksamhet att cykeln hade hållit, vilket alltid är mitt största orosmoment innan start. Denna gång var det också en otrolig lättnad över att arrangörerna hade valt att förkorta loppet för oss damer i tävlingsklass, till 75 km istället för 90 kilometer, som vi cyklade förra året. För den där 53 år gamla tantkroppen var helt sluttömd på all kraft och energi, det fanns inget krut kvar alls.

Efter avslutat lopp fick vi mycket god efterloppsmat, i form av en pastabolgonese. Vi fick också en superhäftig trämedalj, som kommer att hängas upp i min medaljsamling i vår tvättstuga, vilket var svårigheter med fjolårets “tygmedalj”. 

Jag vill passa på att ge en stor eloge till alla som har suttit och knutit ihop snöret med medaljbandet. Jag var med och satt på medaljbandet på våra medaljer till Stenbocksturen och det tog allt sin lilla tid, utan att vi var tvungna att knyta dit ett snöre också. 

Förra året kunde jag skämtsamt säga att jag kom i alla fall 4 på mitt livs första SM, där jag inte var sist, vilket förvisso var sant då vi var hela 5 deltagare i D50 2023.

I år var jag toksist med min 9:e plats, visserligen var 10 anmälda men bara 9 kom till start i D50. Jag är dock ofantligt tacksam att jag överhuvudtaget tog mig runt i år.

En topp 10 placering på ett SM är inte så illa det om man tänker efter….

Nu hoppas jag på att min kropp ska fyllas på med enormt mycket styrka, kraft och energi till Grand finale i Långloppscupen hemma hos oss på Stenbocksturen. Är ni inte anmälda så se till att få iväg er anmälan pronto, ni kommer inte bli besvikna på vad vi har att erbjuda (hoppas jag i alla fall….) Jag hoppas att vi ses i Boxholm på söndag.

Näe ni gott folk, nu har jag inte tid att sitta här och blogga. Om man sitter man med i ledningsgruppen för ett MTB-lopp, så har man lite annat att styra med än att skriva blogg såhär veckan innan arrangemanget.

See you in Boxholm!