Är vi framme snart? Nacken värker. Men det har den ju gjort i ett par timmar nu. Värre är det med tåjäkeln, eller snarare klumpen som stortån sitter fast i. Håller den på att sprängas en gång för alla? Kanske lika bra ändå. En långt gången Hallux Jäkla Valgus är bristfälligt kompatibelt med trycket från ett par aningen för hårda landsvägsskor, som ej testats ordentligt innan. Briljant av mig. Smärtan börjar spränga igenom de två värktabletter jag fått tag i längs vägen. Skynda, skynda in i mål, tänker jag desperat. Jag växlar med knuten näve nu. Det funkar ju i riktning nedåt på klingan, men att komma åt den lilla spaken för att växla upp är nästintill omöjligt när fingrarnas motorik lagt ner. Vad gör jag? Jag kan ju inte bryta pga. att jag inte kan växla. Eller? Varje gång jag tar upp en gel eller motsvarande hälsofrämjande föda känns det som att jag har en funktionalitet motsvarande två klumpar istället för händer, och när pappret ska ner i ryggfickan tar det cirka en halvtimme att träffa rätt. Personen bakom måste undra vad tusan jag håller på med. Eller har hen också tappat både känseln och all värdighet vid det här laget? Förmodligen.
Välkommen till Vätternrundan – 30 mil i en statisk position iförd en landsvägsovan kropp. Varav de första 12 milen med Team Mustasch i ett snitt av 44 km/h, krampaktigt hållandes i styret för att inte flyga av cykeln av bara farten. I skrivande stund, en dryg vecka efter tävlingen, fungerar min högerhand fortfarande bara cirka 80 % bra. Det var den som tog mest stryk, kanske för att den fick fortsätta växla och krångla med gelpapper även efter sin sorti. Jag knappar i vanliga fall på relativt snabbt på tangentbordet (tack till MSN/ICQ för 10 000 träningstimmar som 15-17-åring), och nu uppskattar jag hastigheten till typ hälften av normalt. Naprapaten hade väl sett liknande förut, men ”kanske inte riktigt såhär mycket”. Tydligen har nerverna klämts vid handleden av förklarliga skäl, och det kan ta ett par veckor till oklart antal månader för kroppen att återställa samtliga nervkopplingar och full funktionalitet. Låt oss hoppas på det tidigare alternativet. Det positiva i det hela är att vänsterhanden får bekänna färg, och träna på saker den brukar avrådas från. Kul för den! Så ja, därav uteblivet bloggande.
Benrullarstund kvällen innan start. Följande dygn körde ca 30 000 cyklister här.
Vätternrundan var en bonusgrej. Landsvägscykling var inte det jag skulle pyssla med just i år, men jag är den första att erkänna att jag på kort tid börjat gilla det skarpt. Dessutom är jag kass på att säga nej till utmaningar. Min samarbetspartner Bianchi är en av krafterna bakom Team Mustasch, och bjöd in till en ”wild card”-plats i ett gäng på cirka 40 svinsnabba cyklister, varav ett tiotal från proffslaget Team Tre Berg Postnord (som senast igår tog en trippel i landsvägs-SM på linjelopp). Laget skulle åka runt Vättern på tiden 7.15 till förmån för forskningen om prostatacancer – den vanligaste cancerformen i Sverige, och jag skulle få åka med. Så länge jag orkade. Men hur långt var det? 5 kilometer? 15? 50? Mina cirka fem landsvägspass i år, och typ 15 totalt i livet, gav inte riktigt känslan av att ”nu har jag förberett mig så gott det går”. Några timmar innan start är jag mer nervös än vad jag sammanlagt varit för de tre långloppen jag kört hittills. När lagets ”coach” Erik Abrahamsson börjar surra om hur viktigt det är att jag inte åker av i starten, då den är stökigast, börjar jag tvivla på riktigt. Vad har jag gett mig in på? Jag förses nu med en slags personlig assistent, en briljant person vid namn Mattias Carlsson som ska säkerställa att jag inte trillar av klungan av misstag.
Före start. Det man inte vet mår man inte dåligt av etc.
Starten går fint. Jag ska inte säga lugnt och fint. Bara fint. Att dra iväg med ett gäng proffscyklister med ett gemensamt mål för dagen ger en susande känsla i magen. Även kring öronen susar det friskt. De befarat ryckiga första kilometrarna med rondeller och dylikt känns oväntat okej, kanske tack att jag åtminstone fått ett fåtal träningsvändor med snabba Le Peloton i Stockholm. När motorcykeln ”släpper” tänker jag att tempot ska dras upp rejält, men när jag kollar ner på cykeldatorn inser jag att vi redan håller 45 km/h. Och aldrig tidigare har så relativt hög fart på en cykel känts så ”långsamt”. De 39 personerna jag omger mig av är så skillade att det aldrig upplevs varken ryckigt eller obehagligt. Allting går liksom smooth, och jag kan snart släppa ner axlarna från öronen och börja njuta av upplevelsen. Vädret är fläckfritt, och även om prognosen lovat än mindre vind så är den absolut överkomlig. Nog för att jag inte direkt hanterade själva vindmotståndet i det här läget. Istället ligger jag för tillfället tryggt och lugnt bakom Annie Thoréns hjul, som i sin tur åker bakom en väldigt reslig man (bra vindläge för oss mao) som även agerar ”grindvakt”. Fick lära mig att det kallas så, han som sitter i mitten av klungan och avgränsar de som ”bara rullar med” (läs jag och de flesta som ansökt om platser i laget) från de som gör grovjobbet (läs Team Tre Berg plus ett fåtal dödliga). Samt ropar kompetenta saker åt olika håll. Det där verkade han göra med bravur. Samtidigt sitter killarna i Tre Berg och göra Instastories eller dylikt, som om att vi är på random söndagsutflykt. Det här verkar stabilt. So far so good.
Bildbevis på att jag var med en stund. Foto: Stefan Bodin
Vi bränner över kullerstenen i Gränna (ca 7 mil in i loppet), och vidare mot Jönköping. Jag tackar mina ben för att jag fortsatt sitter kvar. Även om jag inte tränat cykling särskilt länge har jag fått höra att jag har en ”bra tröskel ändå” (265 watt, för den som bryr sig om sånt), den nivå av ansträngning där man börjar producera mjölksyra. Bra för att vara tjej och icke-elitidrottare åtminstone. Att cykla förhållandevis platt utan inslag av teknisk stig eller höjdmeter blir ju förstås mer fördelaktigt för mig som är stor (181 cm/72 kg). När min personlige assistent Mattias oberört glider upp och kollar läget med mig känner jag mig så förbaskat stolt över att han fortfarande har någon att kolla läget med 2,5 timme in i loppet. Men som i alla solskenshistorier (?) lurar molnen i horisonten, och de sista två milen före depån vid 12 mil-nånting blir riktigt slitiga. Kombinationen av ”lite för lite energi och vätska kvar” (hur det är möjligt frågar jag mig fortfarande, men jag hets-åt tydligen i ren glädje) och vid det här laget ändå en begynnande trötthet i benen blir det allt svårare att täppa till luckan till Annie på platten. Uppför däremot har lagkaptenerna bestämt sedan tidigare att det ska hållas igen rejält, vilket visade sig vara en framgångsrik strategi för att senare få med sig hela 30 cyklister under 7 h 15 min.
Genom Jönköping, strax innan jag börjar krokna. Foto: Henrik Aronsson
Det är först i depån jag märker att fingrarna sagt upp sig, då jag i panik får be en stackars tjej vid vägkanten om assistans med att lägga i min energi i ramväskan. Jag är trött nu. Och mycket riktigt. Väl igång igen höjs farten aningen som följd av nytankad energi i laget, och jag börjar åter glappa. Efter några otroligt tappra och välvilliga försök med händer i ryggen från lagkamraterna får jag frågan om jag är helt tom? Yes. Ingen tvekan. Jag får släppa nu. Besvikelsen lamslår mig för en liten stund. Jag ser gänget försvinna bort i horisonten (läs över ett krön). Det blir tyst. Knäpptyst. Det svischande ljudet av 39 par högprofilshjul i karbon (gissa vem som inte hade såna?) är nu ett minne blott. Nu är det du och jag, cykeln. Min fina, fina Bianchi Oltre XR1, som låtit mig svischa med i ett gäng jag nog aldrig trott jag skulle få cykla en ynka kilometer med. Men hur fin cykel jag än har går det inte att undkomma att farten avtar väsentligt. Jag mår dessutom lite illa nu, i nån slags kombo av hög ansträngning, anspänning och socker. ”Hm, undrar om jag behöver…”. Jag svänger av vid nån slags vägkrog, stöttar mig på knäna och avvaktar eventuell spya. Precis exakt då svänger en bil in, och det visar sig vara en av lagets servicebilar. De lyckas övertala mig att jag ska dricka lite vanligt vatten, äta en banan och sen ge mig på’t igen. Även om jag hatar dem lite i smyg just då (jag skulle ju bryta!?) så är jag evig tacksam i efterhand.
Jag cyklar läääänge innan jag blir omkörd av ett lagom snabbt gäng. Förmodligen drygt fyra mil. Då jag fått tipset att hålla huvudet kallt när jag kör solo lägger jag mig i knappa 30 på platten, och bara matar på i nån slags jämn fart. Diverse sub-7 grupper hinner dra om, och deras fart känns totalt orimlig när den dyker upp bakifrån på det där sättet. Men så kommer som kör aningen mindre toksnabbt, kanske i 40 km/h eller strax under. De är snälla och låter mig haka på utan knussel, och jag sitter med längst bak i full fokus för att inte tappa dem. Illamåendet går snart över och jag lyckas börja äta igen. Livet återvänder. Jag kan till och med njuta lite bitvis, innan nästa utmaning uppenbarar sig. Det är min Hallux Valgus-knöl som hör av sig. Den som till vardags är rätt from men i ett par cykelskor gärna sparkar bakut efter en timme eller två (och därför ska opereras i höst, reds. anm). Jag inser snabbt att den här smärtan nu kommer accelerera i jämn fart de kommande 12 milen. Och de där värktabletterna jag skulle ta med, de ligger i min plånbok. Där gör de ju en jäkla fin nytta, tänker jag ganska bittert. Och tycker lite synd om mig själv.
Team Mustasch körde vidare utan mig och det gick nog fint ändå. Foto: Johan Linhart
Mina nyfunna vänner är även de av kött och blod, och stannar med 8 mil kvar vid sin depå för att uträtta behov och fylla på energi. Själv lyckas jag ofattbart nog missa Mustaschdepå 2 som jag noga räknat ner till i cirka två timmar, och åker istället in på Vätterns ordinarie depå strax efter. Jag åker fram till tältet och börjar ropa desperat runt efter valfri smärtlindring. INGEN har. Hur är det möjligt? Nog för att depån redan stängt (pga att vi startar bland de sista och sub-grupperna har egen langning), men ändå. Jag ser mig själv utifrån där jag haltar runt och snörvlar och kvider. Kanske är det inte inte årets mest värdiga framträdande, men just nu skiter jag i vilket för jag har SÅ JÄVLA ONT. Tillslut hittar jag en snäll man som med stressat skakiga händer skramlar fram två Ipren. ”DU ÄR EN HJÄLTE!” hinner jag ropa när jag glider iväg på cykeln, tillsammans med en lagkamrat Oscar från Mustasch-gänget, som även han trillat av klungan. Hoppet om att ta sig i mål lever, och när jag med grötigt huvud försöker räkna lite på tiden så börjar jag inse att det kanske inte behöver bli så fasligt dåligt ändå. Om vi bara hittar en ny klunga nu.
Jag och Oscar växeldrar i ett par mil innan vi blir ikapp-cyklade av ett nytt gäng. Den här gången väntar en lite mer ryckig resa, då de är fler ”outsiders” i klungan och många är trötta. Jag ligger längst bak och slirar, och får kämpa för att orka hålla hjulet framför. Men på något sätt är det skönt med ett tydligt fokus just nu. Vi knaprar några mil till, men då mina händer inte längre är att lita på vår jag tillslut släppa dem av ren överlevnadsinstinkt. Med bortfallen känsel/motorik är det svårt att styra bromsarna med precision, och de sista fyra milen blir en kombo av ensamcykling och random gästspel i klungor. Däribland skidåkaren Johan Olssons gäng från Motala CK, där det bjuds på livesändning från medåkande motorcykel. Han är ju ändå en kändis. Med en mil kvar får jag släppa även dem, och cykla den sista biten själv. Den går på en fantastiskt vacker och smal landsväg, som slingrar sig fram över ängarna med Vättern som utsikt. Jag roar mig med att peppa och heja på de jag kör om, och på vissa nummerlappar läser jag ”02.00”. Den här personen startade alltså 10 timmar före mig, och är fortfarande igång. Vilken hjälte! Vissa håller knappt styrfart. Någon går med cykeln på platten, medan andra verkar kliva av när det är uppför. En och annan har satt sig i diket. Jag börjar förstå vad de menar med ”Vättern är Klassikerns tuffaste lopp”. Tro faan det om du åker cykel i 18-20 timmar utan vana.
Trött men glad. Här fungerade fingrarna sådär, men en selfie klarar man även utan händer.
I mål kommer jag tillslut, på tiden 8.14, som ändå får betraktas som en bra tid för en premiärrunda runt Vättern. Stina Sjöberg som brukar köra Långloppen kommer förbi i målfållan och grattar, och utlöser en känsloreaktion utan dess like. ”Jahapp, här står jag och hulkar inför en halvt främmande stackars person”. Väl framme vid Mustasch-tältet är fokus att få av skorna och avlägsna den intensiva tåsmärtan, och det blir en härlig andra omgång på gråtkalaset. Nåväl. Känslor ska ju kännas. Några av lagkompisarna har hängt kvar, och jag får veta att 26 st av dem lyckades köra in på tiden 6.52. En fantasitid! Och bäst av allt. Lagets andra tjej tillika en av Sveriges främsta triathleter, Annie Thorén, var med hela vägen fram. Vi lärde känna varandra för några år sedan genom hennes gästspel i multisporten, och jag kan helt och fullt glädjas med hennes helt makalösa prestation, då jag vet hur mycket hårt jobb hon lägger ner på idrotten. Hon har just tangerat det kvinnliga tidsrekordet på Vättern. Har sällan varit så imponerad. Respekt!
I efterhand kan jag känna mig både glad, nöjd och stolt över att jag forcerade mig själv in i mål trots diverse kroppsliga haverier. Jag tackar mitt pannben för att jag matade vidare istället för att skita i allt, köpa en glass och ringa en vän. För mig är det vad som betyder något i det långa loppet. För varje gång jag vägrar ge upp så stärker jag det där benet i huvudet ännu mer. Och dessutom blir de vanliga benen starkare på kuppen. Win-win tror jag det kallas. Om jag kommer köra Vättern igen? Absolut (svaret efter målgång var förstås ”Absolut INTE. Aldrig mer”. För om ett år kommer tvivlen längs banan vara ett minne blott, händerna kommer vara läkta, och jag kommer vara mer motiverad än någonsin att slå min första Vättern-tid. Det är så det funkar med oss nummerlapps-knarkare. Och just nu känns det som världens härligaste beroende.
So long,
Hanna
PS. Nu undrar du om jag tappat det helt, och glömt Långloppscupen? Absolut INTE. Jag är mer MTB-peppad än någonsin efter gästspel i landsvägsvärlden. På söndag väntar Ränneslättsturen i Eksjö, tävling numero 4 av 9 i cupen. Ett inför-inlägg dyker in senare i veckan, och då kommer också en sen men kort resumé av senaste cuptävlingen Lida Loop, där jag blev 6:a i D30 och hade en ganska tung dag i cykelskorna. Mer om det inom kort-kort. DS.
Min fina morfar Sven, som gick bort i prostatacancer år 2000.