Tänk vad kroppen är fantastiskt ändå. Här sitter jag nu, dagen före Finnmarksturen, och är glad över att ha en kropp som levererar nästan oavsett vad jag utsätter den för. Den är måhända inte snabbast, inte starkast och inte heller smalast eller snyggast. Men den håller ihop och låter mig göra det jag vill.
Jag åkte till O-Ringen i söndags förra veckan för att se och lära. I höst kliver jag på som projektledare för O-Ringen Smålandskusten 2022. Ett jättearrangemang med över 80000 starter under fem dagar. Samtidigt som jag jobbade lite så körde jag också MTB-O i damernas tävlingsklass, D21. Roligt och väldigt mycket mer intensivt än våra långlopp. Har skrapat ihop nästan 10h tävlingstid på fem dagar. Jag är nog mer cyklist än orienterare och det har blivit några bommar i veckan, men jag slutade ändå på en 10:e plats i klassen. Något jag är nöjd med så här med lite distans till tävlandet - även om det blev 3h i skogen idag. Förutom själva tävlandet så cyklas det en hel del till på ett O-Ringen. Från parkeringen till arenan, till start, till boendet....så det har blivit en hel del tid till på cykeln.
En glad orienterare.
Rent krasst så är jag så sjukt sliten. Alltså inte lite långloppssliten, utan snarare överkörd. Men ändå så känner jag mig så levande. Kom hem till Falun för ett par timmar sedan och fick då i mig min första måltid efter frukosten imorse. Har fortfarande inte duschat och har skav i rumpan efter många timmar i våta cykelbyxor. Myggorna har festat på mig och benen ser ut som om jag torktumlat dem med sten. Huvudvärken ligger som en våt filt då jag druckit rent för lite. Men ändå är jag taggad på mer.
Jag kommer inte vinna Finnmarksturen imorgon. Det hade jag inte haft en chans på med pigga ben heller. Men jag kommer ta mig runt. Testa mina gränser, att få hålla på länge och se vad kroppen tål. Fokus imorgon är alltså att ta mig runt. Är jag topp 10 i min klass är jag extremt nöjd, med tanke på känslan i kroppen i nuläget. Det är ett ruggigt bra startfält på damsidan. 75 damer i tävlingsklass är helt fantastiskt och det kommer kännas magiskt i startfållan imorgon.
För alla nyfikna så har jag varit nere i Ludvika och provkört banan. Den är fin. Jag gillar banan på Finnmarksturen och resultatmässigt är det en tävling som passat mig bra. Har två femteplatser i bagaget, en placering jag inte klarar med tanke på årets tuffa startfält.
Jag provkörde banan i förra veckan och det var blött. Blött i luften, blött på marken och själv var jag också dyngsur när jag var klar. Trots detta höll underlaget ihop bra. Imorgon är det snarare hettan som är ett bekymmer. De första 10 km av banan är snabba. Grusväg och låst dämpare hela inledningen. Därefter når man skidstugan och här väntar 3 km skidspår. Lättcyklade med några kurvor och ett par små backar. När man viker ut från skidstadion efter 14 km och passerar över träbron börjar det första stigpartiet. Snabbt lätt utför och sedan vänster längs ett hygge. En kort grusväg och sedan vänster uppför på nästa stig. Här börjar en klättring och man viker in på de partier som är nya på loop 1. Fina, snabba och ganska breda stigar. Vid 17 km passerar man en sjö med näckrosor till vänster. När du ser den så ta en gel för därefter kommer energin behövas. Därefter börjar en seg klättring på grusväg. På toppen viker man vänster på en lite mindre grusväg. Farten höjs när det börjar gå utför och precis när farten blivit hög kommer en skarp vänstersväng. Här kan säkert tävlingen avgöras för en del. Här väntar nämligen 3 km smal stig - en stig med några partier med spång. Här kommer fältet sträckas ut och ligger man i klunga vill man vara först in på stigen. Passa ändå på att njuta lite här. Stigen slingrar sig längs först en skogsbäck och sedan längs en sjö. Vackert!
När man kommer ut på grusvägen sen väntar en hel mil i princip bara utför. Det går fort och det gäller att hålla tungan rätt i mun i ett par lite sliriga kurvor med rullgrus.
Efter 30 km når ni Norrvik och kanten av sjön Väsman. Här väntar en ganska platt mil med både grusväg och stig tillbaka mot Ludvika. Passa på att ta någons rulle på cykelvägen. Spara lite kraft och få i dig lite energi.
I Ludvika skall den beryktade trappan under riksvägen klaras av efter 42 km. Visst vågar vi cykla både upp och ner i år? Jag har övat sen Borlänge Tour så är det inte för mycket folk så tänkte jag stanna på cykeln. Efter passagen börjar klättringen upp på Högberget där några snabba löpspår ska klara av. Sen snabbt utför och därefter uppför igen och in på de nya stigpartierna. Dessa stigar är mer tekniska än de nya delarna av loop 1. Från kilometer 55 till vi passerar Hagge efter 66 km är den del av banan jag brukar tycka är jobbigast. Distansen börjar ta ut som rätt, stigarna är ganska krävande och det känns som om det är småkuperat hela tiden.
Efter Hagge väntar en rejäl backe uppför på grus. Här gäller det att hitta sitt tempo och hålla blicken högt. På toppen går vi en skarp vänster sväng och därefter går det snabbt utför på grus. Ta det lugnt i kurvorna i slutet av backen. När vi viker ut på asfalten här gäller det att pusta ut och få i sig energi igen. För nu väntar ett par kilometer grusväg innan vi viker upp för Leos backe. Jag brukar överleva denna backen genom att fokusera på bandet som spelar på toppen. Lite välförtjänt pepp. Vet att jag mentalt ställt in mig på att tävlingen är slut här. Att jag härifrån, oavsett hur trött jag är, alltid kommer i mål. Efter backen är det utför in mot målet.
Lätt som en plätt!
Ny stig på loop 1.
Spången innan sjön på loop 1.
Fin stig längs sjön.