Tävlingspremiären gav blandade känslor. Lite bitter kände jag mig när jag gick i mål.
Strax efter klockan sju rullade bilen iväg mot Kolmårdsbiken med fyra förväntansfulla cyklister.
Mulet och lite fuktig ruggig känsla i luften, men ju närmare vi kom desto blåare blev himlen.
Efter nummerlappsutdelningen var det dags för en stående snabblunch innan vi försökte sprinta igång kroppen lite inför starten. Som vanligt pillade jag lite på cykeln. Växelreglaget satt lite löst, däcktrycket justerades. 1,5 bar fram och 1,7 bak är kanske i lägsta laget för mina 77 kilo, men jag vet att banan kan vara ganska våt och hal så hellre lite lägre däcktryck och bättre fäste.
– Vill du att jag ska låta säkerhetsnålen gå genom fickorna också? frågar Micke när han hjälper Martin med nummerlappen.
Kroppen kändes väldigt tung och svårväckt under uppvärmningen. Jag vet vilken jäkla puls jag drog på mig förra året jag körde loppet. 15 kilometer grusväg i ett ursinnigt tempo direkt från start är inte vad den här gubbkroppen gillar.
Men det var bara att gilla läget. Starten gick och det kändes som att jag kom iväg nästan sist av alla i tävlingsledet. Vad är det med pedalerna? Jag har haft problem att klicka i på sistone.
Det gick ändå förvånansvärt lätt att jaga ikapp huvudklungan. Min klubbkompis Micke låg på mitt hjul. Kanske kunde vi få till ett samarbete?
Klungan sprack upp och vi blev några som jagade tillsammans. En gammal klubbkamrat från Fredrikshof låg först och jag sa till honom att vi var flera som kunde hjälpas åt.
Tre stycken var dragvilliga och vi närmade oss hela tiden gruppen framför oss. Jag tyckte det gick lätt. Pulsen var under kontroll.
Men när vi kom in på det första tekniska partiet rusade den direkt. Det blev 10 meters lucka mellan oss alla tre men jag släppte inte mer än så.
Ute på grusvägen bildade vi en kedja igen men jag hann inte få ur mjölksyran ur benen innan det gick uppför. Tvingades släppa Hofvaren och den andre cyklisten.
Sedan skulle det visa sig att de låg ett par hundra meter framför mig under större delen av loppet.
Vi blev ett nytt gäng som samarbetade rätt bra. En kille från Norberg körde riktigt bra på småstigarna. Det var en fröjd att ligga bakom honom och studera hans spårval, och jag pressade mig lite mer än jag brukar för att ligga bakom hans hjul även på de lite mer kluriga partierna. Det är intressant att se att yngre cyklister satsar mycket hårdare än vi äldre i nedförsbackarna. Vad beror det på? Kanske har de inte något försörjningsansvar ännu?
Norbergkillen körde rätt hårt i en nedförslöpa efter första varvningen och fick genomslagspunka.
Jag slog följe med en orangeklädd ung cyklist som verkade sur på sig själv. Han slog sig ideligen på benen. Antingen för att straffa dem eller väcka dem antar jag.
En åskådare ropade glatt:
– Det här går bra!
– Nej! vrålade den oranga cyklisten.
– Nu är det inte så långt kvar! svarade åskådaren uppmuntrande.
– Jo det är det! replikerade cyklisten surt.
Jag fnissade lite för mig själv.
Vi körde tillsammans hela andra loopen, men sedan gick ridån ned för mig. Jösses vad trött jag blev. Tryckte i mig en hel del av min hemmagjorda gel men det gav inget resultat. Pulsen sjönk då jag inte orkade hålla samma intensitet längre, och farten sjönk betydligt.
Sista 20 kilometerna är ganska fostrande också. Vacker lummig granskog med massor av rötter. En hel del spännande utförskörningar bland stenar, och framför allt en otroligt massa branta uppförsbackar.
Jag tänker framför allt på en ”trestegsbacke”. Först en rejäl stigning, sedan en liten platå där man kan pusta ut innan det svänger uppför igen, och när man tror man nått toppen så kommer den värsta av de tre stigningarna.
34 tänder fram och 40 bak räckte med nöd och näppe för att jag skulle orka upp. Det var knappt styrfart de sista meterna kan jag erkänna.
Någon kilometer senare var det dags igen. Jag hade just blivit omkörd av en kille som satsade rätt friskt i blöthålen vi passerade. Det resulterade i två OTB:s (over the bar). Han dök fint i gyttjan med huvudet först. Jag försökte muntra upp honom lite med orden:
– Friskt vågat hälften vunnet.
Men han verkade inte uppskatta min putslustighet för han blängde bara på mig.
När jag tvingades kliva av och springa uppför backen – nåväl lunka då – tog han chansen och drog ifrån mig. Skönt för honom att slippa en sådan retsticka antar jag.
Fan heller! Jag ville hänga på honom fram till mål. Bara 10 kilometer kvar. Det fanns en slags teoretisk chans att jag skulle komma in under 2:30.
I en av alla nedförsbackar med massor av stenbumlingar satsade jag rätt friskt för att komma ikapp honom. Cykeln började bete sig märkligt. Lite sladdrigt liksom. En snabb blick ned på framhjulet mitt i allt skakande nedför backen och jag såg att framdäcket var helt platt.
Satan! Genomslag just som jag hade en bra chans att ta ett snabbt hjul den sista biten.
Jag kör slanglöst just för att slippa genomslagspunktering. Men tätningsvätskan sipprade inte ur något hål. Inte heller verkade fälgen skadad. Förmodligen hade mitt framhjul stött emot en sten så hårt att däcket släppt från fälgen och all luft rapat ut ur glipan.
Fram med en patron och fort i med ny luft. Det pös rejält från ventilen. Aha, det var där problemet satt.
Även om det ser lite löjligt och o-rejsigt ut att köra med vätskeryggsäck var jag glad att jag hade den just i dag så jag fått i extra verktyg.
Med hjälp av en tång drog jag åt ventilen så gott det gick och hoppades att det skulle hålla fram till mål.
Däcket höll sitt tryck och jag tog mig i mål till slut. Helt slut i benen. Några 2:30 blev det inte. Men 2:40 och tolv minuter bättre än förra året.
Om det beror på mig eller min nya cykel låter jag vara osagt. Förra året körde jag på en hardtail och i år rullar jag på en heldämpad.
Kolmårdsbiken är väldigt mycket skönare att köra på en heldämpad cykel. För att vara ett så pass långt lopp – 55 km – är det ganska tekniskt. Förutom de 15 kilometerna grusväg i början är det mest stig med en hel del blöta parter, mycket rötter och stenar.
Ett väldigt roligt lopp med en skön stämning både bland publik, funktionärer och deltagare.
Efter ett tufft lopp behöver ju även cykeln en liten kram. (Nej jag lyssnar om det fortfarande läcker luft or ventlilen)
Lärdom:
Mer backintervaller behövs. Det är i de lite tyngre backarna jag tappar gentemot de andra.
Det kommer att bli tufft att hamna på poängplats i Långloppscupen med den form jag är i nu. 53:e snabbaste tiden av 226 deltagare.
Jag behöver bli bättre på att hålla en hög fart i de tekniska partierna när jag är ensam. När jag inte hade andra cyklister att hänga på hamnade jag lätt i en slags komfortzon.
Visst har jag blivit bättre än förra året. Trist att andra också blir det. Även Martin förbättrade sin tid. Dock inte lika mycket som jag så nu har jag knappat in fyra minuter på honom.
Men en bra genomkörare två veckor innan Billingeracet var det!