Jag har under de senaste åren levt efter devisen att inte cykla i regn, om det går att undvika. Tydligen vill Långloppscupen att jag ska gå utanför min “comfort zone” och utsätta mig för detta vecka efter vecka (eller i alla fall två helger på rad). Mina avslutande rader i min förra blogg efter Ränneslättsturen, var ju att jag hoppades på uppehåll under Mörksuggejakten men det sket sig. Det känns inte längre som att jag är en “solskenscyklist”.

 Mörksuggejakten blev glädjande nog inte alls lika regnigt som befarat. Det blev mest skurar till och från under hela loppet och ska man tänka positivt, så var det faktiskt lite för varmt förra året.

Jag får också vara tacksam över att jag är frisk och skadefri (förutom diverse ålderskrämpor) så att jag har förmånen att kunna få vara med på Långloppscupens tävlingar, trots bistert väder.

Dalarnas landskap är så otroligt vackert och Rättvik är en pärla i sig. När man kommer åkandes in mot Rättvik och Siljan breder ut sig framför, då njuter man över landskapets underbara natur, som är som ett högklassigt konstverk.

Rättvik har också en speciell plats i mitt hjärta, på grund av att jag tillbringade en sommar där efter 9:an, sommarjobbandes på Stiftsgården i Rättvik.

Varenda gång som vi passerar Rättvik, till och från olika skidtävlingar, cykeltävlingar eller skidsemestrar uppåt landet,  har jag under alla år alltid redogjort för min kära familj om mitt trevliga sommarjobb på Rättviks stiftsgård sommaren 1987.

Japp, de är helt uttjatade och faktiskt inte så vidare värst intresserade av detta, om någon undrar. Det hör dock till att varje gång skylten till stiftsgården passeras, så ska jag fälla någon kommentar om sommarjobbet, det har liksom blivit en grej. 

Min titel sommaren 1987 var piga / tvätterska och lönen var nog i stort sett bara mat och husrum tror jag. Det var dock ett mycket roligt sommarjobb och vi ”pigor” och ”drängar” hade mycket skoj tillsammans. Det kändes nog nästan som att vi befann oss på läger, samtidigt som vi diskade, tvättade och fixade med diverse annat jobb. 

Jag brukar också alltid berätta om Nobels Fredspristagaren och Sydafrikas ärkebiskop Desmond Tutus, hemliga Sverigebesök till stiftsgården, tillsammans med sin fru. Vi hade blivit tillsagda att detta topphemliga besök inte fick läcka ut, just då var Desmod Tutu lite av en världskändis på grund av sitt arbete mot apartheid och att han ett par år tidigare erhållit Nobels fredspris. 

Jag och min ”tvättkollega” fick ge oss ut och plocka blommor för att göra stora blomsterkransar, som skulle hängas runt de långväga gästernas halsar när de anlände till stiftsgården. Det skulle vara som någon slags välkomstceremoni. 

Det känns inte riktigt som en speciellt svensk tradition att hänga blomsterkransar om gäster men vi pigor lydde bara order. 

När bilen svängde upp framför stiftsgårdens pampiga huvudentré, stod alla konfirmanderna samt stiftsgårdens personal uppställda på den stora trappan, för att sjunga någon afrikansk sång, som vi hade övat in. Jag hade fått det stora ärofyllda uppdraget att gå fram och hänga en blomsterkrans om Desmond Tutu och ge honom en välkomstkram. 

Som tvätterska på stiftsgården tvättade jag förutom stiftsgårdens lakan, handdukar och dukar även kläder till konfirmanderna, som bodde där på läger under flera veckor.

När Herr och Fru Tutu var på besök, fick vi även tvätta deras kläder.

Varje gång som jag sedan såg Desmond Tutu på TV eller i tidningar, ofta tillsammans med Nelson Mandela, så påpekade jag alltid att hans lila ärkebiskopsskjortor de hade minsann jag tvättat . ”Dä ni”..

Dagen innan Mörksuggejakten fick det allt bli en liten cykeltur bort till stiftsgården. I seriösa cykelkretsar kanske detta skulle ha benämnts “väckningsrull”, det är väl det som sker dagen innan tävlingsrace. 

Nu till Mörksuggejakten, det ska väl inte vara en lika lång inledning som förra veckan, innan vi kommer in på själva tävlingsrapporten.

Namnet Mörksuggan har förbryllat mig. Jag som faktiskt innehar en jägarexamen (den används dock aldrig) och bor i en skogsbygd med en hel del vildsvin, trodde att Mörksuggan helt enkelt var en sugga som var väldigt mörk. Så var tydligen inte fallet utan Mörksuggan var ett slags väsen, som föräldrarna förr i tiden skrämde upp sina barn med. Det var för att barnen inte skulle vara ute och ränna så sent på kvällen, utan att de skulle komma hem i tid. 

Om man vill se vackra Dalarna från cykelsadeln är Mörksuggejakten ett riktigt hett tips och hett var det verkligen förra året men det var inte lika varmt i år, tvärtom.

Jag har alltid det där dilemmat över vilka kläder som ska användas på tävlingarna. Förra året var det inget problem, då det var soligt och varmt. I år hade de spått regn samt att det nog inte skulle bli mycket varmare än runt 12 grader. För att toppa det lite extra, så skulle det också blåsa en kraftig vind, med en vindstyrka i byar på upp mot 19 m/s.

Under Ränneslättsturen veckan innan, hade jag både regnjacka och skoöverdrag men det hjälpte föga efter 4 ½ timmar i ösregn. Till Mörksuggan tuffade jag till mig och hade endast en superunderställströja under min kortärmade cykeltröja. På benen var det korta cykelbyxor men långa cykelhandskar och givetvis varma ullstrumpor i cykelskorna.

Natten innan vaknade jag av att regnet trummade mot fönsterblecket, i boendet som vi hade hyrt. Eftersom jag har en man som varje natt har en CPAP-maskin inkopplad, för att motverka sin sömnapné, har jag alltid ett par öronproppar liggandes bredvid min säng. Denna natt användes inte öronpropparna för att stänga ute ljudet av CPAP-maskinen utan ljudet av dånande ösregn.

På morgonen fortsatte regnet att falla och givetvis spelades ett scenario upp för mitt inre, att cykelstigarna skulle bli en repris på lervällingen veckan innan. När vi började att städa ur nattens härbärge, tittade jag upp mot himlen och såg klarblå himmel skymta mellan de tunga regnmolnen. Detta måste väl ändå vara ett tecken på att det skulle bli en fin cykeldag. 

Vi damer startade 09:45 och när jag ställde mig i startfållan tillsammans med andra tävlande damer, så kom nummer 1602, Christina Östlund och jag i samspråk. Vi pratade om hur sega vi båda hade varit efter Ränneslättsturen, då det loppet var så tufft på grund av vädret. Det konstanta ösregnet gjorde rötterna extremt hala och de annars så trevliga stigarna nere i Eksjö, omvandlades till någon bottenlös chokladpuddingsliknande konsistens, där det var omöjligt att kunna cykla normalt.Är man över 50 år så tar det lite längre tid för kroppen att återhämta sig, kunde vi konstatera.

Hon frågade sedan om det var jag som var Anna, vilket jag inte kunde dementera och sa då att hon läste min blogg och uppskattade den. Efter avklarat lopp, stod Christina och pratade med en annan "dam" i min tävlingsklass, Damer 50, Theresa Tham, som också verkade att läsa min blogg. Det kändes fantastiskt roligt att ni faktiskt är ett gäng som läser mina nedplitade rader, då jag fortfarande inte har fått de närmaste i min familj att göra detta.

Loppet inleddes  med att cykla genom Rättvik och sedan i en 2.5 km lång uppförsbacke till utsiktspunkten Vidablick, där det bjöds på en helt magisk utsikt över Siljan, om nu de tävlande hade tid att vända sig om att njuta. . Jag hade tid….

Just då hade molnen skingrats och solen tittade fram, långa cykelhandskar, ullstrumpor  samt superunderställströja, kändes inte som det smartaste klädvalet just då.

En man i början av backen hade dock helt rätt klädval, då han stod finklädd iförd sin högklassiga folkdräkt och hejade fram oss cyklister. Givetvis ska man klä upp sig, när det är cykelfest i Rättvik. 

Nu har jag förvisso aldrig cyklat Tour de France (väldigt märkligt vid närmare eftertanke) men nog kan väl stämningen i backen upp till Vidablick påminna lite om det. En rejäl stigning med hejande publik, kantade båda sidorna av vägen under hela sträckan. Förra året när det var klarblå himmel istället för regnskurar, så var det nog dubbelt så mycket folk och desto mer musik som pumpade ut över nejden.

När jag nästan hade nått toppen av backen stod delar av familjen Elofsson hemifrån från Boxholm. De lyckades att få igång publiken som stod bredvid dom med att unison heja fram den där Anna, mäktigt värre. Även delar av familjen Risberg från Vikarbyn hejade glatt på mig. Tänk vad lite hejarop kan pigga upp och ge lite extra kraft, vilket kunde behövas efter drygt 2 kilometers uppförsbacke. 

Lagom tills vi nådde toppen kom regnet och mitt klädval kändes plötsligt helt genialiskt. 

Efter uppförsbackar kommer nedförsbackar och så gör det även på Mörksuggejakten. Nedförsbacken efter Vidablick, var lite extra stökig i år, på grund av det blöta underlaget. Regn, fartvind samt vanlig vind kylde verkligen av kroppen och jag tänkte bävande på att jag klätt mig för dåligt. Ständigt detta ältande över klädseln. 

Långloppscupen leder också till möten och samspråk med nya bekantskaper, vilket är väldigt trevligt. I början av loppet hade jag sällskap med en trevlig medtävlande i D50, Katarina Karlsson en så kallad “Albertina”, nerifrån Skåne. Vi hann prata om lite allt möjligt innan vi kom ifrån varandra i vätskedepån. 

Trots att vädret inte var med oss denna dag, kan inte regnet ta ifrån skönheten från Dalarna. Jag pratade med Lasse Strand, mannen bakom både Mörksuggejakten samt Långloppscupen. Han sa att stigarna som vi cyklade på, var hans gamla “moppestigar”, som han åkte på när han i sin ungdom var ute och fiskade. Jag kan förstå att detta var bra transportvägar till fiskeplatser, då vi passerade förbi många fina sjöar, som var belägna i den glesa och otroligt vackra tallskogen. På ett ställe cyklar man på en ås med sjöar på båda sidorna av åsen, helt magiskt vackert. 

Vi  susade sedan fram mellan gamla fina fäbodar och pittoreska små byar. Banan är som jag tidigare skrivit enastående fin, man njuter verkligen av omgivningen under cyklingen.

Trots många regnskurar under mina, enligt resultatlistan, 4 timmar 4 minuter och 14 sekunder, så höll stigarna och grusvägarna väldigt hög standard. Visst var det stora vattenpölar och bitvis var stigarna leriga och rötterna hala men det känns som att vi befann oss på väldränerad mark. Det är som på de gamla medeltida ridstigarna här i Östergötland, de lades ofta högt upp på rullstensåsarna, så vattnet lätt försvann. 

Förra årets lopp var en riktig folkfest med enormt många människor, som var utmed den 74 km långa banan och hejade fram oss cyklister med hejarop, musik och avsvalkande  duschar från trädgårdsslangar. I år behövdes inga trädgårdsslangar för att blöta ner oss cyklister och behovet av att bli avsvalkad var minimalt. Hejarklacken fanns på plats även i år, kanske inte riktigt i samma omfattning som ifjol men många hade trotsat regnet och begett sig ut i skogen. 

Mannen, som även i år stod med vattenslangen, hävdade dock att det faktiskt var cyklister som ville bli avsvalkade, när de passerade förbi honom, vilket var ytterst märkligt enligt mig. 

Jag undrar om alla i Dalarna är släkt med Gunde Svan eller i alla fall om alla som kantade banan i söndags är det, då den positiva och energiska energi, som han brukar ge på sitt sjungande dalmål, var likt den som muntrade upp oss cyklister." Heja, heja, ingenting är omöjligt och vila det får vi göra sen. "

Mitt i skogen låg en lång uppförsbacke och utmed den stod det många människor som hade med sig högljudda bjällror och klockor som lät, medan hejaropen ekade mellan träden.

I slutet av banan fanns ytterligare en tuff klättring inne i skogen och där pumpade hårdrocksmusiken högt, för att locka fram de sista krafterna efter nästan 7 mils cykling. Man kan verkligen inte säga annat än att det var bra tryck och stämning under loppet.

På Cykelkanalens kort så ser jag ju riktigt glad ut, när jag sliter i dessa uppförsbackar och det skulle jag verkligen inte ha gjort om inte alla dessa energiska och glada människor stått bredvid för att peppa och hejat på.

Vätskedepåerna och funktionärerna vid depåerna på Mörksuggan ska ha “med beröm godkänt”. Dels är depåerna så “lång-sträckta” med mellanrum mellan borden, så man kan lätt ta en mugg sportdryck från langarna vid första bordet, lite vatten från langarna vid det andra bordet och en gurka eller banan från langarna vid det sista bordet, om man cyklar tillräckligt sakta förstås. Förutom att serva med energi delger de även så mycket energi med sina positiva och uppmuntrande tillrop. En stor eloge till helgens pigga funktionärer som spred så mycket härlig energi och glädje.

När mina elever har gjort något arbete eller en muntlig redovisning, så brukar de ge varandra kamratrespons i form av konceptet “Two stars and a wish”. De ska ge kritik på ett positivt sätt om två bra saker samt konstruktiv kritik på en sak som kan förbättras.

Mörksuggan är ett av mina favoritlopp i Långloppscupen. Stigarna är tillräckligt lätta för mig som inte är så tekniskt kunnig, visst finns det trixiga och utmanande partier men jag behöver inte gå av och leda min cykel.  Den fantastiska miljön med omgivningarna i Dalarna är helt oslagbar.

Hejaropen och servicen från funktionärerna är verkligen helt  tipp-topp.

MEN min önskan alltså min wish och det var det även förra året, är att ni byter på startordningen på dam- och herrstarten. Jag vet att det finns fördelar och nackdelar med olika sorters starter och att varje deltävling i cupen själva får bestämma över startförfarandet. På de lopp som har varit hittills har det varierat. Både Billingeracet och Ränneslättsturen släppte oss damer först men då var det över en timme innan herreliten gav sig iväg. På Lida loop startade herrarnas tävlingsklasser först och sedan släppte de iväg oss damer i tävlingsklass och ytterligare något senare släpptes motionsklasserna.

Jag vet att Mörksuggan vill hålla starterna något samlade, då vägarna som vi cyklar på i början ska stängas av från biltrafik under starten och då är väl inte spannet mer än 20 minuter. Kan man då inte göra som Lida Loop, som också håller ihop sin startprocedur? Släpp iväg herrarnas tävlingsklass 09:45, damernas tävlingsklass 09:55 och alla motionärer 10:05.

Varför tycker jag då så?

Jag som inte är så supersnabb som dameliten är, kommer att bli omåkt av herreliten även om vi startar 75 minuter före, som vi gör på Ränneslättsturen. Fördelen är att tätklungan hinner att splittras upp, så att cyklisterna tar sig smidigare förbi. Det känns inte riktigt som att bli jagad av en stor här av mongoliska riddare under ledare av Djingis Kahn, när herrelitens stora klunga kommer dundrande .  

Förra året hade jag tur, då många av elitklungorna hann att passera mig på grusvägarna, i år fick jag förflytta mig från stigen men det gick bra. 

Det som hände förra året var att herrtäten lyckades att krångla till damtätens uppgörelse när de skulle passera förbi. Ifjol precis som i söndags gick diskussionen i damernas omklädningsrum angående detta och hur herrarnas omkörningar blir ett störande moment i samtliga av damers tävlingsklasser. 

I och med att jag har söner som kör i herrelitklassen, vet jag också att de inte heller är positivt inställda till att de måste cykla om alla damer, då det kan vara trixigt att passera förbi på vissa ställen. Nu är ju de förvisso otroligt duktiga tekniskt sätt men det kan ju ändå bli lite bökigt på sina ställen. 

Jag förstår faktiskt inte alls anledningen till att inte byta plats på herr- och damstarten, så att vi damer inte behöver titta bakåt jämt och ständigt och ställa oss bredvid stigen för att släppa om herrarna. Det kanske finns en viss logik och vits med att dameliten får sin egen tävling i stora tävlingen när de släpps 60-75 minuter före herrarna. I det fallet förstår jag resonemanget men 20 minuters försprång skapar bara irritation hos många samt leder till dumma omkörningar, då samtliga damer i tävlingsklassen kommer att bli omkörda, i alla fall de första gängen bland herrarna . I förra årets segerintervju belyste även fjolårssegrarinnan Amanda Bohlin problemet, så även vissa elitdamerna verkar vara av samma åsikt som en simpel cyklist i D50.

Nu kan det ju bli så att vissa i dameliten kommer att behöva passera förbi några långsamt cyklandes herrar i tävlingsklassen, om man byter startordning men jag tror absolut inte att det kommer att ske lika många omkörningar, som det gör i dagsläget med nuvarande startordning.

Sedan har vi ju det där gänget med motionärer som inte vill köra tävlingsklass men ändå vill tävla. De får väl helt enkelt stå sitt kast med att de faktiskt har anmält sig till motionsklass och därmed behöver köra om några långsammare damer i tävlingsklass, till exempel mig. Jag måste dock påpeka att det för det mesta bara är trevliga cyklister som kör om och gärna påpekar att man kämpar på bra. Bara man ropar i god tid “kommer höger” eller “kommer vänster” (vilket är vanligast) så är det inga problem.

Jag som sitter i tävlingsledningen till Stenbocksturen har fått min vilja igenom med startproceduren där, vi kommer att släppa herreliten först precis som Lida Loop och Bockstensturen också gör, vilket innebär att det inte blir massor av onödiga omkörningar utan cyklisterna kan förhoppningsvis köra sitt eget race, till stora delar av loppet. 

Nu är det väl tillräckligt tjatat om min “wish” gällande startordningen och bloggen bör nog avslutas för denna gång.

Den stora frågan kvarstår, blev det någon jaktlycka i Mörksuggejakten? Trots innehav av jägarexamen, så hjälpte det föga i söndagens intensiva jakt på den mörka suggan. Jag kan dock se att det har bökats av vildsin i hagen utanför vårt hus, så det går nog lättare att jaga rätt på en vildsvinssugga än en mörksugga. 

Jag vet inte om jag vågar avsluta denna blogg med att skriva att jag hoppas att vi får uppehåll på Långloppscupens nästa deltävling i Norberg, det gick ju inte så bra sist med den slutraden. Vi kanske kan få hjälp från högre makter, om det avslutande kortet blir från stiftsgården i Rättvik. Hur eller hur, så lär det i alla fall bli en trevlig cykelrunda i Engelbrektsturen den 28 juli (får vi hoppas).