Hör nu på govänner så ska jag för er berätta…
Yrkesskada, inledning på Linas sång ur Emil i Lönneberga. Det är lördag, klockan är tidigt som attan och jag tror inte att jag riktigt är vaken fast jag rör på mig. Vi ska åka hemifrån klockan halv sju och jag har bestämt mig för att vara snabb och effektiv och inte kliva ur sängen förrän klockan sex. Just nu är livet bara för stressigt och jag är jättetrött mest hela tiden.
Planen lyckas ju inte precis och vi kommer iväg en kvart för sent. Min kära pappa kör bilen och vi ska tydligen gena över Badelunda – Hökåsen för att komma till Salavägen. Jag hade föredragit motorvägen men men, man kan ju inte alltid få som man vill.
Vilse i Tillberga!
Istället för att svänga till Hökåsen kör pappa rakt på mot Tillberga och jag tänker att ok han vet säkert någon smart väg för han åkte ju här i onsdags när mina killar skulle på Västmanlands cup i Sala. Men så kommer vi till ett vägskäl och jag måste ta ett beslut. Jag vet i och för sig att man kan komma ut på Salavägen om man åker till vänster mot Västerås men jag tror att man kan åka åt höger mot Sevalla eftersom det finns skyltar om det på Salavägen när man åker mot Västerås.
Sagt och gjort vi åker höger, aj aj … det skulle vi inte ha gjort. Vi åker och åker men vi kommer aldrig till någon Salaväg. Till slut hamnar vi på en liten grusväg och då börjar jag bli riktigt nevös. Vi kommer aldrig att hinna fram i tid nu. Vi är si sådär en halvtimma eller mer försenade. Vi måste vända, och vi måste vända nu. Klockan hinner bli 7.18 innan vi kommer ut på Salavägen strax norr om Hökåsen. Vi borde redan ha varit i Sala vid det här laget.
Jag säger till pappa att om vi ska köra för fort måste det bli från och med nu och fram till att vi svänger av i Hedemora mot Falun. När man har svängt där är det typ en miljard fartkameror. Sagt och gjort vi kör lite för fort hela tiden och jag tittar oroligt på klockan var femte minut. Jag börjar fundera på om jag ska ringa mina Västerås- vänner och be dem plocka ut nummerlappen men jag avvaktar. Tro det eller ej, men vi kommer fram innan man ens får lägga in cyklarna i fållan och jag hinner både hämta lapp, kissa och äta en smörgås. Ett nytt knep för att eventuellt få lite mer energi under loppet. I min koma hemma har jag dock glömt mina bars och andra gósaker som man kan ha med sig i bakfickan på en cykeltävling.
Annorlunda start på gott och ont.
Allting går väldigt fort och man hinner inte riktigt fatta att det drar ihop sig till start eftersom det inte finns några människor i fållorna. Vi är ett trettiotal damer som står där i fålla ett och det blir en ganska gemytlig stämning. Man hinner heja och prata med varandra och det är man ju inte van vid sedan tidigare då man står inklämd bland alla herrar. Fast jag har lite blandade känslor för att starta så här. På ett sätt känns det ju säkrare. Eliten står längst fram och de kör i väg som raketer, vi andra kommer efter och har gott om utrymme så man behöver ju inte vara orolig för några incidenter. På ett annat sätt är det ju det som är hela grejen med starten, pirret i magen, nervositeten över hur man ska komma i väg och den mäktiga känsla det är att stå där bland alla hundratals cyklister som är lika ivriga och angelägna att få komma iväg som jag själv är.
Startskottet går på utsatt tid och eliten försvinner som jag sa ur sikte innan första kröken. Det blir ganska snabbt klungor som tar sig fram och jag hamnar mitt emellan men kommer ikapp någon en bit bort i uppförsbackarna. Vi har sikte på en grupp med tre cyklister, två orangeklädda OK Tyrare och någon annan som jag inte uppfattar klubbtillhörighet på. Jag vet inte heller var ifrån den tjej som jag hakar på kommer. Avståndet till de där framme kan vara allt mellan 30 och 50 meter, det är irriterande att helatiden se dem men inte komma närmare så jag bestämmer mig för att göra ett försök men varje gång jag tycker att jag kommer närmare så dras det ut igen. Förmodligen sackar de i en backe så jag kommer närmare men så kommer även jag till backen, då är de uppe och drar på utför i nästa nerförsbacke och jag blir långsammare uppför. Så där håller det på tills vi egentligen kommer till dagens första ”off road” körning. Där blir jag fast i ett litet surhål, som är så litet att det nästan inte syns. Då kommer min tidigare cykelkumpan ikapp och åker om och så ser jag inte henne mer på hela loppet. Jag får i stort sett göra mitt eget lopp hela vägen runt alla looper. Fast det är klart att jag såsmåningom blir ikapp åkt av andra cyklister.
Innan loppet, med vetskapen om att herrar elit skulle flåsa en i nacken hade jag spekulerat i att jag nog skulle bli omåkt just innan första loopen. Jag har lite koll på min klocka och när det gått en timma så tänker jag att nu dröjer det inte länge innan de kommer. Dröm om min förvåning och förtjusning när jag efter en underbart härlig första loop kommer in för varvning och ingen ännu kommit ikapp.
Tre looper med många roliga inslag
Första loopen! Vilken skillnad det var. Mycket roligare och finare åkning än förra året. Det var väll inga större svårigheter och skogen var precis så där lagom stenig och rotig. Jag tyckte att jag flög fram. Som att det inte blev jättemycket lägre fart än ute på bredare stigar och vägar. Jag var lycklig och kände hur självförtroendet kom tillbaka och kanske till och med växte en smula. Åter till första varvningen där jag som sagt var helt säker på att jag redan skulle ha blivit omåkt av eliten. Jag cyklade med lätta tramp och tjoade till mina barn och pappa att wow jag är här före eliten, Jippi! Fyllde på dricka och käkade banan och så gav jag mig ut…
…på andra loopen. Jag trampar på och visst är det så att det inte kändes lika lätt trampat som i fjol men det rullar ändå på och jag kände att jag får upp flåset och kan ta i på lagom tunga växlar. Här finns många roliga partier att ta sig igenom och banan är förhållandevis torr och fin. Jag väntar fortfarande på att eliten ska susa förbi men då kommer istället de där två Ok Tyr tjejerna och den oidentifierade cyklisten och trampar om. Var kom de ifrån? undrar jag och tänker att de körde ifrån mig redan i starten och att jag inte åkt förbi dem någonstans under loppet, om de inte alla stannat och kompis kissat i skogen och därför inte synts till, men det är väll knappast troligt. Har jag åkt fel och kommit tillbaka? Har de åkt fel och kommit tillbaka? Förvirringen är total men loppet går vidare och jag hinner inte tänka så mycket på det. Så kommer även en Borlänge cyklist och susar förbi och nu är jag nog sista kvinna i min klass. Men det gör inget, mitt primära mål är inte att slå någon annan utan att nå mina egna mål som är mer tidsinriktade än placerings inriktade.
Eliten står ännu ej att finna och jag börjar fundera på om även de har susat förbi på något annat spår där jag inte varit för så här långt hade jag inte räknat med att komma. Men under sista halvan av andra loopen dyker de så upp. Det är ju inte någon risk att man missar det hela då det först ska dundra förbi några motorcyklar. Efter dem kommer en svartklädd cyklist och här är det ganska smal singel track med kraftigt blåbärs ris i kanterna så jag kliver åt sidan och lämnar plats. Så blir det sedan under en del av loppet och jag skulle nog vilja säga att alla elitåkare är bra på att göra sig hörda i god tid så att jag kan åka åt sidan och visa vart jag tar vägen innan de kör om. Bra för alla, för där det finns gott om plats att köra om försöker jag bara vara tydlig med på vilken sida jag tänker ligga när de kör om så att de lätt ska kunna ta sig förbi. Där det bara finns ett spår går jag ur vägen för att inte vara stoppkloss, man får säga vad man vill om det men för mig känns det som mest sportsligt då jag inte känner mig som en fullfjädrad tävlingscyklist. Andra loopen avslutas med fin åkning på lite bredare promenadstigar och singel track spår upp till hopptornet. Det är mäktigt att få åka under tornet och att rulla ner mot sista varvningen. Det är mycket folk här som står och hejar. Här får jag åter se mina kära supportrar, det blir ny energidryck och mera banan innan...
…tredje loopen börjar. Jag har nu ca en timme på mig att cykla de sista knappa två milen och det känns som att det inte borde vara så svårt, fast jag vet att jag ska upp för alla backarna och hur jobbigt det var förra året. Jag har goda förhoppningar om att jag ska kunna nå mitt mål.
Det blir dock inte som jag tänkt mig. Det börjar ganska snart att regna. Skidgatorna som består av grönt fluff, gräs och annat växtmaterial, har en liten, smal och lerig gång som suger när man kör i den. Åker man på det gröna suger det också men på ett annat sätt. Hur man än gör så blir låren bara för trötta för att orka trampa upp för backarna. Jag åker bara på lägsta lägsta nästan hela tiden och när man åker lägsta lägsta fast det inte är någon backe så förstår ni hur icke bra det går när man kommer in i backarna. Det finns ingen växel kvar i benen, ingen växel kvar på cykeln och inte heller har jag någon röst kvar att heja på mina kamrater från Västerås när de kommer susandes förbi.
Förra året när jag harvade i uppförsbackarna var jag lyckligt omedveten om den downhill bana som väntade när man kom upp. Nu längtar jag och hoppas och tror att jag ska kunna åka mer i dem än förra året då jag gick ner nästan hela vägen för att jag tyckte att det var så smalt, med så trånga och låga kurvor.
Men backarna bara kommer och kommer, de vill aldrig ta slut. Tiden rinner iväg och jag inser att mitt tidsmål kommer gå åt skogen den här gången också, men det är inte så mycket fokus på detta utan mer på att bara komma upp för att få åka ner och komma i mål. Det regnar ganska rejält nu. Jag är blöt och fryser. Armar och ben är röda av köld och handskarna är blöta rakt igenom och fingrarna som istappar. Så kommer de efterlängtade skyltarna om att det bara är tre backar och sen två backar kvar och till slut är jag uppe. Här bjuds man på energi på flera ställen och även om jag faktiskt inte äter godis så stannar jag och tar några bitar varje gång. Men jag vet inte om det hjälper så mycket, blir mest smetig i munnen av chokladen. Nu börjar det äntligen gå utför och så här i efterhand är det nog det jag är mest nöjd med att jag faktiskt tog mig fram och ner i alla de partier som det var downhill banor med doserade kurvor och uppbyggda spänger och annat. Jag cyklade ner hela vägen i den sista men jag var ju inte så snabb och därför stannade jag några gånger för att släppa förbi andra, men det gick också att planera körningen så att jag kunde släppa förbi utan att stanna. Regnet gjorde att den sista biten blev väldigt smetig och kletig och när jag gick i mål fanns inte en ren fläck på hela mig.
Vid det här laget var alla mina supportrar rejält blöta då vi inte tagit med ordentliga kläder, slarvigt av en som borde veta hur man packar för en utflykt. Ingen mäktade med att ta några kort på den skitiga mamman men vi tog en bild på kläderna när vi kom hem.
Mina barn transporterade mig snabbt förbi matkön och vidare till omklädningsrumen, de tyckte jag kunde stå där i värmen medan de hämtade min väska. Omtänksamt och uppskattat.
Tiden blev inte den bästa men jag är så himla nöjd med hur jag genomförde loppet ändå. Visst, klart jag ville kunna cykla runt hela sista loopen och komma i mål på en bättre tid än förra året, men det blev inte så den här gången. Det var ändå många saker som jag gjorde i år som jag inte kunde eller vågade göra förra året så det känns helt OK.
Och vet ni vad? Redan om några dagar får jag chans att ta revansch då det är dags att köra Lida Loop. Jag hoppas verkligen på fint väder och lite värme. Nästan 1000 anmälda och här är det bara dam elit som startar först så då blir det till att trängas med alla andra i slalombacken. Det ser jag verkligen fram emot, och att få köra på bergshällarna i det vackra landskapet kring Tullinge.
Hoppas att vi ses där!