toppbilder_2023.jpg

Eksjö på sitt bästa humör

IMG_7341.JPG

Med ny tröja och fickorna laddade med energi
är jag redo att ge mig iväg.

Ännu en tävling ska läggas till handlingarna. Eksjös Ränneslättsturen blev en riktig höjdartävling i en annars så tveksam start både vad det gäller den egna formen och vädret.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag gruvat mig lite för att åka ett av dessa längre lopp igen. Eftersom Billingen blev en plågsam historia med sina nästan åtta mil och eftersom de kortare tävlingarna också känts jobbigare än i fjol och tagit längre tid, så kände jag mig inte helt god till mods när jag styrde kosan mot alla delresmål som jag hade under helgen.

Hem till mamma och pappa i Tibro på fredag kväll där vi skulle lämna barnen för att på lördagen först prova SWE-cup banan i Tibro som föresten kommer bli kanon för er som kör gula spåret och gillar smala stigar, upp och ner, och mycket tekniska partier. Själv är jag glad att jag får åka den lite mindre tekniska banan (röd). Efter provkörning bar det av mot Kalmar och 60-års fest för att sedan på söndagen landa i Eksjö. Där mötte mor, far och barn upp och jag hade ett laddat team som skulle hjälpa mig med dricka och bananer under resans gång.

De negativa tankarna och känslorna försöker man ju hålla ifrån sig. Ingenting blir ju bättre av att tänka negativt. Och det är inte heller allt detta jobbiga som jag velat förmedla till er här på bloggen. Som jag sa till Lasse, som jag hade förmånen att träffa innan starten, det har tagit några dagar att smälta allt och plocka fram de där stunderna under loppen som man har uppskattat, all vacker natur, alla trevliga människor, alla roliga delar som man faktiskt klarade när man väl tänker efter lite. När man lägger tävlingsdelen och resultaten åt sidan och bara tänker på hur härligt det faktiskt kan vara att cykla runt i naturen.

Under lördagens färd till Kalmar hade jag och Anders stannat till i Eksjö, eftersom det ligger utmed vägen och där hämtat ut nummerlappar och laddat upp med energi i form av Gel och Liquid samt en liten andra frukost som man enligt mannen som sålde grejerna skulle ta en halvtimma före start för att vara superladdad när starten gick. Nu skulle jag se till att med jämna mellanrum få i mig dessa saker så att jag inte riskerar att bli helt energilös som jag blivit under de tidigare tävlingarna.

Jag hade en plan att stoppa i mig gelen först efter 1.5 mil och 3.0 mil. Sedan Liquid efter 4.5 mil och 6.5 mil för att klara mig hela vägen in i mål. Förra året åket jag på energidryck och bananer samt en energibar i bakfickan på tröjan. Det gick hur bra som helst, kunde få en svacka där jag kände mig lite energilös men den varade inte så länge och jag kunde sedan trampa vidare. I år har svackorna kommit tidigare och aldrig riktigt gått över. Det har varit frustrerande och det har också varit jobbigare från början än vad jag upplevde att det var förra året.

Laddad med energi upp till tänderna var det så dags att ge sig ut i den småländska naturen. Pirret i magen släppte så fort startskottet gick och alla börjat rulla iväg. Jag hade bestämt mig för att försöka att inte dras med i tempot utan att försöka hålla mitt eget och därmed ett jämnare tempo för att orken skulle räcka jämt över hela loppet. Jag hade också försökt att tänka att jag inte skulle köra så resultatinriktat, utan bara ha en trevlig stund ute i spåret. Allt för att få en mer avslappnad åkning.

Många kör förbi mig i starten men jag blir inte helt ensam och när vi börjar ge oss ut på grusvägarna syns en lång rad av cyklister som ringlar sig fram i landskapet. Tyvärr dröjer det inte länge förrän händer höjs i luften som en signal att sakta ner. Några cyklister har tydligen gått i backen, en haltar bort från strömmen av cyklister, en annan hoppar upp på cykeln och cyklar iväg. Jag hoppas att det gick bra för alla er som var inblandade. Talade innan loppet med Karin som leder Damer 40 och fick veta att hon skadat sig så illa under en av tävlingarna i början av förra säsongen att hon inte kunde åka mer på hela året. Nu är hon tillbaka och kör så det ryker, det känns ju skönt. Hoppas att inget sådant hände de som kraschade i början på detta lopp.

Det är verkligen härligt att komma iväg och första delen av loppet (2.1 mil) består till största delen av cykelvänliga grusvägar och bredare skogsvägar. Det går hyfsat snabbt och jag är jättenöjd med att ha avverkat denna första del på under timmen. Inne på publikplats Ränneslätt får jag massor av energi av alla människor som står och hejar. Mina supportrar hejar på mig och här får jag ny energidryck och även välbehövlig banan. Men även de som hejar på helt andra cyklister ger mig en massa energi, bara det att höra och se hur människor runt omkring är glada och upprymda, sitter och har picknick i gräset och har det hur bra som helst på ett cykelevent.

IMG_7345.JPG
Bananer med och utan skal. Vissa är bra på ölhävning,
men jag skulle nog bli bra på bananslukning.

Jag känner mig verkligen redo för den andra delen av loppet som visar sig gå till stor del på fina lagom tekniskt svåra single-track stigar som ibland avlöses av bara vägar med singel utan track. De partierna blir inga favoriter men så är de inte så många och långa att man inte kan stå ut. Jag cyklar förbi SM-gölen och undrar hur man någonsin kunnat cykla över där, har helt glömt historien om SM-finalen i bandy som jag läste om innan jag gav mig av hemifrån.

När jag sedan cyklar utmed bäcken är det magiskt och plötsligt dyker en krokodil upp i vattnet, då kan jag inte låta bli att le. Tänker att någon borde tipsa Skövde om detta då de till och med har en slinga under Billingeracet som heter Krokodilstigen. Kort efter detta åker jag över en liten spång, vi är flera på stigen här och när jag kommit över och bort några meter hör jag någon tjoa, trillade någon tänker jag och halkar själv omkull på en rot. Dagens enda vurpa ger inga större skavanker, det är bara egot som får sig en törn.

Allt flyter på fint, jag känner mig pigg och stark och låren har ännu inte gett sig till känna. Det verkar som hela organisationen har tänkt på att folk ska stoppa i sig energi under vägen med ungefär de mellanrum jag själv tänkt mig för där dyker skräpzonerna upp som en påminnelse om att det är dags att fylla på med energi. Jag är också mer noga med att dricka regelbundet då det är en varm och fin dag och jag vill inte riskera att bli uttorkad. Svetten lackar och tramporna går.

Även om jag försökt tona ner tävlingsmomentet för mig själv är jag naturligtvis sugen på att slå min tid från förra året och med den fina starten på första sträckan tänker jag att jag ska försöka hålla i det. Innan tävlingen startade hade jag räknat ut att jag skulle kunna använda ca 1.15h per två mil och i så fall hålla samma tid som i fjol. Nu tog andra delen knappt 1.30 så det jag tjänade in på första delen hade jag nu förlorat på den andra. Men vad gjorde det, jag hade under denna del cyklat förbi en av mina konkurrenter och kände vittringen av att inte komma sist i min klass. Men resan var ju bara halvvägs och mycket kan ju hända under andra halvan av loppet så jag drar inte några jättestora växlar på detta. Man kan undra hur man ska göra för att få in en extra växel och lite högre tempo. En del kan kanske vara inställningen och uttrycket. Anders tog några bra kort som ev. kan visa skillnaden på en som är stenfokuserad och tävlingsinriktad och en som tror att hon är tävlingsinriktad men som i och för sig försökt tona ner den delen för att blir mer avslappnad i åkningen.

IMG_7376.JPGIMG_7425.JPG
Viss skillnad i fokus här, kan man säga. Karin helt fokuserad på
uppgiften. Jag, mest lycklig över att allt känns så bra.

Dags att ge sig ut på den tredje delen av banan. På vägen ut vid en lada ser jag hur en man stannar för att titta hur det gått för någon med punktering. Gud va gulligt tänker jag och trampar vidare. Just den här delen av loppet minns jag att jag tyckte var lite jobbig förra året. Arrangerade banor med sand och doserade kurvor, känns inte som naturlig skogscykling, det är det ju inte heller men jag vet att många tycker att det är trevliga inslag i långloppen att åka på denna typ av banor om det så må vara endurobanor eller banor som ordnats till för cross eller BMX.

Men i år känns det bara roligt hela vägen och jag tar mig fram så gott som smärtfritt, tills det säger ”klong” på väg upp över en liten kulle, där jag trampar till ordentligt för att få ny fart till nästa lilla kulle. Jag hinner inte fatta vad som händer, förrän någon ropar, ”nu gick din kedja av” Va, svarar jag, gick den av?” jag stannar och tittar ner och mycket riktigt där finns inte längre någon kedja. PANIK!!! Jag vänder mig om för att, ja jag vet egentligen inte för vad. Jag ska väll kliva av cykeln och gå tillbaka för att hämta kedjan, eller bara kliva av för att man faktiskt inte kan cykla utan kedja, för att loppet nu är kört för min del. Jag varken kan eller har grejer med mig för att fixa en kedja.  Men när jag vänder mig om är den som ropat bakom redan på väg mot mig med kedjan i högsta hugg.

Det visar sig att det är Ingvar som kommer bakom mig på stigen. Han som var den där gulliga mannen som stannade och hjälpte någon med punkteringen där borta vid ladan. Om Ingvar inte stannat där hade han inte varit bakom mig i spåret utan framför mig och då hade han inte kommit gående med min kedja i handen och dragit i gång värsta räddningsoperationen nu, ska man börja tro på ödet eller?

Barnen på förskolan har gått omkring och sjungit ”Du vet väll om att änglarna finns, att de är där fast du inte kan se dem…” Nu vet jag att de finns och att de tydligen ibland befinner sig på cykeltävling i Eksjö. Ingvar blir en räddare i nöden, en ängel och naturligtvis också min hjälte. När jag tittar på pulsklockan efter tävlingen för att se hur långt stoppet blev så lägger jag märke till att min puls ser ut som jag fortfarande cyklar fast min rörelsekurva är lika med noll. Inte förrän kedjan är lagad går pulsen ner till vilopuls och jag tror också att det är här som jag har min maxpuls, precis när jag inser att kedjan faktiskt är av och i den sekunden också tänker och tror att loppet är över för min del.

Allting verkar hända i den del, som i banbeskrivningen kallas för Skyttevärnet för efter det skriver man om Boaormen och den anländer jag till strax efter att jag börjar cykla igen. Det knakar till i cykeln igen och jag slutar genast att trampa, kliver av och kollar så att allt är Ok, det är det och sedan cyklar jag vidare utan några större betänkligheter. Efter alla tillrättalagda kurvor och banor blir det först lite stig utmed en väg och över en väg. Här dyker Anders och barnen upp med kameran och jag skriker till Anders att han ska fota min hjälte som nu ligger ett tiotal meter framför mig. Så här ser han ut…

IMG_7545.JPG
Ingvar: En räddare i nöden, en ängel, min hjälte!

Loppet går vidare och jag känner mig fortfarande stark. Vägen går genom en härlig terräng med flera lite kraftigare uppförslut. Inget som inte låren orkar med. Det är bara de lite kortare väldigt branta som jag måste stanna och springa uppför. Några påminner om backarna på sista delen av Långa Lugnet, de där som är en bred gräsgång med en liten brun platt stig i mitten. Det är slalombackar och skidstugor som ska passeras, mera dricka och bananer ska levereras. När jag åker förbi skidstugan en andra gång känns det som att jag snart ska vara i mål.

Det känns häftigt när jag under de sista delarna på loppet faktiskt kan köra om cyklister, känns inte som jag gjort det på hela säsongen ännu, jag kör till och med om någon i en uppförsbacke. Kör iväg och blir aldrig ikappåkt igen fast jag säger när jag är på väg förbi att ”du kommer att komma ikap och köra om när vi är uppe”. Även i nerförsbackarna går det undan. Jag brukar inte vara så förtjust i att åka snabbt nerför, men nu släpper jag på och hoppas på det bästa. Nu vill jag bara flyga fram den sista milen för att komma in på en bra tid i mål.

Har ni märkt att jag inte nämnt ordet geggamoja en enda gång än så länge. Det beror på att det nästan inte fanns någon, ingen som gjorde att man fick stanna i alla fall. Jo, vid något tillfälle men på knappa 8 mil var det i alla fall så lite att jag han att glömma bort det innan jag var i mål. Jag var ju nyfiken på hur det skulle se ut där det förra året var döda granar och ett hav av geggamoja. När jag kom dit visste jag att jag inte hade långt kvar och i år stod granarna lika torra och taggiga som i fjol. Det fanns nu spår som jag tänker kanske blev till förra året när vi körde. När leran torkade blev det väll i alla fall något underlag att arbeta med och här hade arrangörerna lagt ut grus och ordnat så att det faktiskt fanns ett spår att köra i. Det var inte alls så rakt som jag hade fått för mig utan lite kurvigt men när jag var ute från det partiet så uppenbarade sig den lilla porten som man ska igenom för att köra de sista kilometrarna innan mål. Hette den inte Koporten? Jo, men man kan ju undra hur en ko ska kunna komma igenom den smala porten, kändes ju som man inte kan komma igenom själv.

Efter porten går det uppför igen, nu på vanlig promenadstig så det är bara att trampa på. På vägen upp åker vi förbi en vacker trädgård, eller är det kollonilotter? Det är väldigt vackert i alla fall. Det ska bli mer vackert när vi kommer ytterligare en bit. Efter att ha kört utmed ett långt staket, cyklar vi uppe på en kam. Där är vegetationen ganska tät, plötsligt känner jag hur det doftar underbart och ser att det står nyponbuskar i full blom utmed stigen. Nu är det inte långt till mål. Över vägen, upp för grässlänten som jag tyckte var jättebrant i fjol men som går lätt att cykla uppför i år. Sedan runt knuten på ett plåthus och in i stadsparken för att åka ärevarvet upp mot mål. Väl i mål trycker jag av klockan och jublar i högan sky.

Äntligen en bättre tid än i fjol, inte med mycket (6min) men ändå bättre. Jag undrar hur bra den hade kunnat bli om kedjan inte gått av och tänker att då hade jag inte fått en kvarts vila och det hade kanske betytt att jag blivit tröttare på slutet. Detta får vi aldrig veta men det gör ju inte någonting. Jag är bara så sjukt nöjd med hela loppet, känslan i kroppen, känslan i knoppen och den enorma glädje det är att cykla när man inte känner sig helt utschasad från början till slut.

Så kommer det bästa av allt, jag får dricka det underbart goda Eksjö-vattnet. Känns som de hämtat det direkt ur en fjällbäck, mums! Sen kommer ytterligare en sak som också är bäst och det är de fortfarande rena och inte minst VARMA duscharna, det är inte överallt man hittar sådana när man varit ute och cyklat i nästan fem timmar.

Eksjo_02.JPG
Kallt dricksvatten och varmt duschvatten - i Eksjö har man
förstått precis hur det ska vara.

Nu har det varit en vecka med vila och lättare träning. Försöker ladda upp så bra som möjligt inför söndagens Mörksugga. Vem vet kanske blir det nya förbättrade tider. Det är i alla fall min förhoppning och med tanke på att banan är förhållandevis lätt och solen nu lyser som om man vore vid ekvatorn så finns väll goda förutsättningar för en torr och fin färd på söndag. Upp för Vida Blick och sedan är det bara att tuta och köra. Jag ser att vi är tio damer i +40 klassen och det är ju mycket glädjande då det tidigare på säsongen varit lite få som åkt. Nu hoppas jag alla har vaknat till och att vi blir fler och fler ända fram till sista tävlingen i höst.

Vi ses
Catina