Inga skrivna ord jag kommit över kan ge en rättvis bild om hur det verkligen är att cykla där i Skövdes skogar, inga bilder heller för den delen. Det behövs helt enkelt upplevas, man måste känna alla lukter, höra alla ljud, känna vinden i ansiktet och svettdroppen rinnande efter tinningen. Det känns jobbigt att det är en så där 12 månader tills det går att få en liknande upplevelse igen, även om varje lopp i cupen har sin egen charm förstås. Vad som fick vädergudarna att ändra sig från den förutspådda prognosen regn, till strålande solsken och perfekt temperatur har jag ingen aning om men tacksamheten jag känner är stor. Väldigt stor, för allt blir så mycket roligare med fint väder.
Det är så lustigt hur man (jag) fungerar. På de lopp där jag inte har några som helst förväntningar på mig själv, där jag redan innan gjort upp med mig själv att jag inte ska jaga någon eller något (tid, snitthastighet), blir mina bästa lopp. På min klockdisplay har jag, sedan Lidingöloppet, satt så att jag endast ser mina pulszoner (för jag skiter i mina tider från och med förra veckan). Jag tänker nämligen att jag ska undvika zon fem så gott det går. Jag lärde mig förra året att jag inte tjänar nånting på att pressa mig in i den zonen. Jag är inte tillräckligt stark för det (ännu). Det enda som händer är att jag bränner ut mina muskler och sen inte orkar köra på resten av loppet. Det är ändå ganska många timmar vi är ute på långloppen.
Till vänster, så här får jag disponera min puls om jag ska orka köra i flera timmar i dagsläget. Till höger, så här kan jag ligga i puls om jag bara ska springa en mil och knappt vara ute en timme, på lopp alltså.
Sååå… Starten på Billingeracet. Första backen av fyra ordentliga pulshöjare. Jag fick nästan blunda när jag körde upp för den, säga åt mig själv gång på gång “du kör ditt eget race, haka inte på någon”. Benen var tacksamma för min försiktiga start och när jag svängde in på stigen kände jag bara ren och skär lycka. Jag ville ge ifrån mig ett redigt Tarzan-vrål då jag hade känslan av att vara en av världens topp tre enduro cyklister. Ingen sten var för stor. Ingen rot för uppstickande eller hal efter nattens regn. Där och då hade jag kunnat klara vilket hinder som helst… (men, nån förankring till verkligheten hade jag förstås, för när jag kom till banans “hinder” där man fick välja svår eller lätt linje, valde jag lätt, men det hör inte hit). Samma känsla när jag åkte igenom den omtalade vitsippeskogen. Jag ville bara skrika ut min glädje efter den stigen, sjunga en sång eller vad som helst… Men jag lät bli, för feg,.. trots att jag vet att varenda människa som cyklat efter den stigen skulle ha full förståelse. Upplevelsen är oslagbar, som en enda lång syn-lukt-hörsel-natur-orgasm. Alltså, jag hade kunnat åka ner till Billingen bara för att köra den sträckan. Om och om igen. Även om den enda vägen dit hade varit att cykla uppför den omtalade “strupen”. Den sista backen alltså, den som är så brant att man måste bita fast med tänderna i styret för att inte tippa baklänges med cykeln. Ja, shit vilken dag, och vilken otrolig bana, och arrangörerna, top of the line om vi säger så. Jag utnyttjade depåerna både till dryck och bananer, high fiveade massa roliga barn i publiken livet lekte. Hela dagen.
Den här bilden säger allt! Mitt äkta glada leende berättar om lyckan jag kände från det att jag satte mig i bilen och åkte mot Skövde till... ja, jag ler fan fortfarande. Bild från cykelkanalen.se
Dagen innan racet kollade vi på stigen där det fanns möjlighet att välja mellan lätt och svår linje. Jag kom fram till att jag skulle ta den lätta linjen. Utan att ens behöva provköra.
Hur fungerar Allebiken då?
Grejen är, min Allebike har inte riktigt fått chansen att visa vad den går för sen jag hämtade den från Alingsås för några månader sen. Jag menar, det ligger fortfarande snö kvar här på vissa ställen i skogen i Mora, och även på de stigar som är snöfria, är det så ovanligt med rötter och stenar att en nästan får en chock och ramlar av blotta synen.
Det är en omställning att gå ifrån en knappt 9-kilos 27,5” hard tail till en 12-kilos 29” FS. Känslan har varit “TUNGT” och “STORT” (att jag själv gått upp nästan 5kg sen jag slutade snusa har såklart inget med saken att göra). Jag har varit tveksam till om det här verkligen har varit det rätta valet av cykel för min del. Jag var fortfarande tveksam efter Lidingöloppet, (där en verkligen inte har behov av heldämpat) trots en bättre tid än året innan, trots en lägre puls än året innan, trots färre mil och mindre träning än året innan… allt det där kan ju bero på så många andra faktorer.. Meeen.. Efter helgens race i Billingen där jag verkligen fick prova cykeln i sån terräng som jag tycker är sjukt rolig att cykla i, råder inga tveksamheter i mitt huvud längre. JAG. VILL. ALDRIG. HA. EN. ANNAN. CYKEL. Resan över stock och sten var som en dröm. De stora hjulen tog sig med lätthet över rötter jag med min gamla cykel kanske fått lov att lyfta framhjulet för att komma över utan tvärstopp. Inte en gång jag hade behov av att kliva av cykeln. Hela turen,... så mycket behagligare för en stel gammal dam när dämparna liksom tog de största smällarna. Jag tyckte att jag tagit det så lugnt och coolt hela loppet, jag hade ju inte alls samma jag-dör-snart-känsla som jag haft året innan därför blev jag ordentligt förvånad när det visade sig att jag kört in 26 minuter snabbare i år än året innan. Jag är ganska säker på att det är cykelns förtjänst, och möjligtvis nån minut eller två för att banan var torrare i år.
Jag hade lite blandade känslor över att barnen inte följde med i år. Det här är ju “våran” grej liksom, det är ju vi som ska fara runt och upptäcka Sverige. Å andra sidan fick jag istället chansen att fara iväg på tävling med Sveriges kanske roligaste klubb (inklusive min kärlek) Perbellum SS. Bo på hotell, käka lyxig frukost, skratta åt omogna skämt så att käkarna nästan for ur led. Vilket jäkla härligt gäng alltså!
