Vad hände egentligen? Hjälper det verkligen att gnälla? 

I min förra blogg inför Billingeracet klagade jag över kylan och behovet av att använda mina tjocka ullstrumpor, skoöverdrag och dubbla superunderställ under mina träningspass.

Jag var och inhandlade nya benvärmare till Billingeracet men temperaturen ökade nästan sisådär 20 grader till helgen efter och de nyinköpta benvärmarna behövdes verkligen inte användas. 

Nu såg det kanske förvisso ut som om jag hade benvärmare, med den blekvita kulören som bara ben har, om de inte vistats ute i solljus sedan september.

Det som alltid är ett orosmoment innan starten är just detta kläddilemma. Jag hatar att frysa men när man tävlar är det verkligen ingen höjdare att bli för varm och drypa av svett, vilket också innebär att man måste fylla på med massor av vätska. 

En vecka innan tävlingen visade SMHI:s väderprognos att solen skulle skina från en molnfri himmel och temperaturen nog skulle komma upp i över 20 grader.

På torsdagseftermiddagen, när jag skulle börja att packa inför helgen, hade tragiskt nog prognosen ändrats till att det skulle bli kraftigt regn efter lunch på lördagen.

Det fick helt enkelt packas inför båda dessa scenarion. Ullstrumpor, skoskydd, regnjacka, superunderställströja och dubbla handskar skulle kanske behövas.  I lördags morse behövde man dock inte älta över vad man ska ha på sig överhuvudtaget, valet var enkelt, korta cykelbyxor och kortärmad cykeltröja, då det var riktigt varmt.

Som alltid är det massor av frågor som snurrar runt i huvudet innan start;

Är jag tillräckligt tränad för att överhuvudtaget vara här?

Det är väl inte dåligt med luft i däcken?Pyspunka?

Smorde jag kedjan eller tog jag för mycket olja kanske??

Har jag tillräckligt med energi med mig i cykelfickorna och kommer chokladen att smälta?

Ska jag springa till toaletten en gång till, nog är jag väl lite kissnödig med tanke på allt vatten som jag har pimplat i mig under morgonen?

Som lärare är jag ständigt utsatt för elever som hostar och snörvlar, speciellt så här års med alla allergiska barn. Är de förkylda eller är det allergi? Barnens föräldrar brukar alltid hävda att det är allergin, som gör att snoret rinner, själv befarar jag alltid det värsta och tänker tvärtom. Rätt som det är hörs en nysning i klassrummet och bacillerna kommer farande, ingen höjdare för en person som mig, som har bacillskräck. Detta innebär att man ibland inbillar sig att det gör lite ont i halsen, om man känner efter extra noga innan start.

Förr när jag tävlade lite mer var man ofta nervös innan loppet över hur man skulle prestera och sin placering. Nu är inte största anledningen till nervositet om man kan "slå sina konkurrenter", det finns nämligen inte på kartan gällande MTB:n, då jag är nybörjare i denna sport. Den största farhågan och nervositeten är hur jag ska klara de tekniska partierna och framför allt så att jag kan flytta mig från banan, när de vältränade och supersnabba elitherrarna kommer dundrande fram genom skogen. Jag vill givetvis inte vara i vägen när de fightas över pallplatserna, utan att de smidigt ska kunna cykla förbi mig.

Några minuter före  starten 10:30, på Billingeracets 69 km, gick jag och ställde mig i startfålla 2, där alla tävlande i D30, D40, D50 och D60 står. Jag stod bredvid en annan cyklist,även hon av den fina årsmodellen 1971, Jenny Eliasson, tävlingsledare för Engelbrektsturen. Vi började att prata om hur skoj det är att så många damer ställer upp och kör tävlingsklass nu förtiden. För två år sedan fanns inte ens klassen D60 och i år var det i alla fall 3 anmälda. Ser man historiskt på resultaten i Långloppscupen, så var det inte längesedan som inte heller D50 fanns och nu är vi ett ganska stort gäng med “damer” som cyklar i den klassen.

När startskottet gick och vi cyklister begav sig ut på startloopen, yrde dammet efter elitdamerna i startled 1, som trampat iväg med högsta kadens. Jag hängde på några “tanter” i min ålder till en början men så fort vi lämnade de lite större stigarna försvann de raskt ur min åsyn. Jag känner mig inte så säker när det är tekniska partier och vågar inte köra på alls i samma fart som de andra erfarna MTB-cyklisterna gör. 

Skövde CK verkar vara en cykelklubb med många eldsjälar, som har lagt ner ett enormt arbete med att bygga en fin cykelpark på Billingen, det har hänt väldigt mycket sedan vi var där 2023. Förra året fanns det några velodromer i loop 1. Jag minns att mina tre söner skrattade åt mig, när jag berättade att jag hade bromsat mig fram i velodromerna och skapat en kö av cyklister bakom mig. Själv tyckte jag att det var riktigt pinsamt.  I år slet jag ännu mer på mina bromsbelägg, då både loop 1 och 2 bestod av flera av dessa nybyggda velodromer samt några hopp i en pumptrack. Till nästa års Billingerace borde jag åka på en träningshelg på Billingen, för att få in flytet i deras velodromer.

Precis lagom när jag skulle varva inne på stadion, för att ge mig ut på loop 2, räknade speakern Oscar Ekstam ner inför herrarnas start. Både min äldsta son Oskar och min yngsta son Carl, var med och tävlade i Herrar Elit, så förhoppningen var att man kanske skulle kunna få se en skymt av dem, när jag passerade förbi starten. Det enda som jag såg var dock ett rejält moln av damm, när horden av cyklister gav sig iväg.

Loop 1 och 2 cyklade jag 2023, när jag ställde upp i motionsklassen på 33 km. Jag klurade lite på hur lång tid det skulle ta för mig att addera till Loop 3, så man visste ungefär vilken sluttiden skulle bli. Det borde ju ta ungefär den dubbla tiden och lite till tänkte jag men ack så fel jag hade, då loop 3 mestadels bestod av stigar där det fanns rötter och stenar blandat med en hel del leriga kärr, inte alls så lättcyklat faktiskt enligt mig.  

Jag gick in och tittade på resultaten från förra året och såg att jag hade cyklat på 1:53 och kommit 3:a. Lite komiskt var att i resultatlistan såg jag att 4:an i damklassen på 33 km, också hette Anna Petterson. Nu är ju förvisso varken förnamnet Anna eller efternamnet Pettersson så vidare originellt men ändå, lite roligt är det ju faktiskt med två stycken Anna Pettersson på placeringarna efter varandra i resultatlista.  

Som vanligt lyste vitsipporna i all sin prakt på Billingen. Den skira grönskan från nyutspruckna björklöv, ramade vackert in blomsterängarna. 

När man cyklar ner mot Ryds ängar på loop 3, så är den slingrande stigen kantad med ett blomsterhav av vitsippor. Det går inte att beskriva med ord, det är så otroligt vackert. Just då ska man inte tänka på att nedförsbackar i sin tur innebär uppförsbackar så småningom, utan då ska det bara njutas av den härliga våren.

På vägen nerför Billingen mötte jag flera vandrare, som slet genomsvetta för att ta sig uppför vandringsleden, jag hoppas att även de orkade att njuta av blomsterprakten. 

Östgötasonen Lars Winnerbäcks låt “Söndermarkens” textrad “Nyponbuskar, nyponbuskar hela vägen nyponbuskar”, börjar spelas upp i mitt huvud, dock med en annan mer passande textrad. Tur att man bara är en simpel motionär, så att man hinner att njuta av allt det vackra.

Ute på loop tre var det brötigare stigar och en hel del rötter, stenar och lera. En stig hade  det märkliga namnet “Krokodilstigen”, undra vad det namnet kommer ifrån? En annan gick under namnet "Rekordstigen" men där bidrog i alla fall inte jag till några rekordtider. 

Vid ett lerhål slant däcket till över en rot, jag och cykeln föll handlöst åt sidan, som tur var inte i ett annat lerhål utan i en bädd av ljung. Medan jag låg där, så fick jag inte loss cykelskorna ur pedalerna. Desperationen steg men tillslut fick jag loss fötterna och jag kunde konstatera att jag var inte i vägen för en endaste liten cyklist. Jag är innerligt tacksam över att min vurpa inträffade, då ingen cykelklunga med tävlingscyklister var i antågande, när jag låg där och blockerade stigen.

Värmen steg och orken sjönk. När jag passerade förbi en flaggvakt frågade jag hur långt det var kvar till målet och han svarade glatt att det bara var 7 kilometer kvar och nu går det bara uppför.

Så klart att det lär gå uppför, efter att ha cyklat nere i skogen vid västgötaslätten och tävlingsbanan ska upp på ett berg. Billingeracets avslutning är tuff, när man cyklat över 60 km MTB och sedan ska börja en klättring uppför. Tilläggas bör sägas, om nu någon som inte cyklar MTB läser detta, så är det ju stor skillnad på att cykla i skogen jämfört med att cykla på vanliga vägar tidsmässigt, så 60 km MTB tar ganska mycket längre tid i anspråk än 60 km landsvägscykling.

Lättaste växeln petades i på cykeln, solskenet värmde på rejält, då solen gassade från en klarblå himmel, vilket gjorde att svetten lackade, medan klättringen uppför Billingen pågick. Så här års är man inte van vid värmen och har inte vanan inne över att dricka så ofantliga mängder vätska som går åt. 

Slutligen, efter någon kilometer med trixiga stigar på slutet, hördes speakerns röst i målområdet och jag kunde kliva av min cykel, efter att ha passerat den uppblåsta målportalen. 

När jag träffade på min familj visade jag upp mitt skrapsår på vaden och beklagade mig över att ha drullat omkull. Min käre make uppmärksammade mig då på den yngste sonen, som satt rejält omplåstrad. Mitt lilla skapsår var inget mot hans djupa och större sår på både armar och ben, efter en rejäl krasch under loppet. Helt förståeligt var han inte nöjd med sitt lopp, tyvärr var inte heller den äldsta sonen så nöjd med sin prestation. 

I målområdet väntade medalj och efterloppsmat. För att få ut sin mat skulle nummerlappen visas upp och på nummerlappen var våra namn påtryckta. I kön till efterloppsmaten hamnar jag bakom min namne, nämligen den där Anna Petterson, vars namn jag sett i resultatlistan från året innan. I år var det dock den andra Anna som kom före mig under målportalen på Billingens topp. Det blev en ny trevlig bekantskap men det borde det ju vara om man heter Anna Pettersson tänker jag.

En trivsam sak med Långloppscupen är samvaron kring maten efteråt, antingen sitter man tillsammans med sina gamla klubbkompisar eller med nyfunna cykelvänner, som man träffat på under loppet. Erfarenheter och känslor från loppet brukar diskuteras och tävlingen utvärderas.

Det där regnovädret som de hade förutspått några dagar tidigare, anlände precis när vi lastat bilen och påbörjade vår hemresa.  E4:an mellan Jönköping och Gränna anses ju vara en av Sveriges vackraste vägsträckningar men när vi passerade på den vägsträckan, så öppnade himlens portar sig, regnet vräkte ner, så det gick inte att se någonting alls av den omtalade vyn.

Min uppgift som bloggare är att berätta om loppen ur en nybliven MTB-cyklists synvinkel och att locka fler damer att ställa upp i tävlingsklassen. 

Sammanfattningsvis, ur en relativ nybörjares perspektiv, var Billingeracets loop 1 och 2 inga större problem, förutom velodromerna samt pumptracken. Finns det bromsar på cykeln, så är det ju faktiskt bara att ta det lugnt och då ska det inte vara några jättestora utmaningar för en nybörjare.

Loop 3 var dock lite tuffare. Bara att ta sig ner för den branta nygrusade backen var en utmaning i sig, likaså var det ganska mycket rötter och lerhål på stigarna men tar man det lugnt så tar man sig ju fram även där men ibland fick jag klicka ur foten ur pedalen för att inte köra omkull. 

I det stora hela var loppet i lördags en riktig folkfest, både utmed banan med peppande flaggvakter som spelade musik och anhöriga som hejade på samtliga förbipasserade cyklister. Glädjen i målområdet, efter ett genomfört lopp, är alltid en speciell känsla. Ett underbart härligt vårväder med sommartemperaturer, skvallrade om att en stundande sommar är i antågande och den ser jag verkligen fram emot, efter denna något kyliga vår.