Så äntligen var det dags, årets första deltävling i Långloppscupen. Som jag längtat! Tanken var ju att jag skulle ha givit mig på det här med långlopp redan 2020, så nu har jag haft två år på mig att tagga till! Trots att pollensäsongen slagit till med full kraft har jag känt mig peppad och förväntansfull på den här starten under flera veckors tid. Inte ens en rinnande näsa och mjölksyra vid minsta ansträngning har fått mig att tappa motivationen!  

Direkt efter jobbet styrde jag glatt ner min lilla minicamper mot Skövde. Kom fram strax innan kl.19, så hann precis hämta ut nummerlapparna. Tycker om att få sånt gjort dagen innan, för att slippa stress och ev. oreda på tävlingsdagen.  

Jag har en tendens att bli otroligt nervös innan tävling, men har märkt att det inte alls är lika illa när jag hela tiden har saker att sysselsätta mig med. T.ex. laga maten själv istället för att gå på restaurant, eller koka kaffe och tillreda frukost över spritköket istället för att nyttja någon hotellbuffé. Det gör att jag tar bort tankarna från sånt som har med min prestation på tävlingen att göra. Campinglivet är alltså den ultimata uppladdningen för mig mentalt! 

Tävlingsdagen 

Vaknade som vanligt innan klockan ringde: 05:30, standard för oss hantverkare. Pigg och glad brassade jag igång spritköket och såg till att jag fick i mig en rejäl kanna kaffe medan jag började förbereda sportdryck och andra tillbehör för dagens äventyr. Har en tendens att alltid få i mig för lite energi under loppen, men jobbar på att förbättra det. Eftersom jag har en förbränning likt ett ånglok behöver jag fylla på depåerna ofta! Hade ingen langning till detta lopp, så det blev en del planering för att få med allt jag trodde jag skulle behöva. En gel var 20:e / 30:e minut och en hel drös med sportdryck. Både i camelbak och flaska. 

På vägen ner mot starten träffade jag på massvis med cykelkompisar! Den är fin, gemenskapen som finns inom cykelsporten! Och som man saknat den! 

Starten 

Jag har som tidigare nämnt aldrig kört Billingeracet tidigare, men har blivit väl förvarnad om startbacken. Att starta ett lopp i backe är det absolut värsta jag vet (astmatiker och pollenallergiker). Men har insett att benen i år är lite starkare än tidigare, så hade planerat att köra på en lägre kadens i starten, utnyttja benen istället för lungorna för att inte riskera andnöd. Starten gick och jag kände direkt att benen skulle strejka idag. Gjorde vad jag kunde och hängde på tätgruppen en bit. Hade så gärna vilja ha orken att följa med hela vägen till första skogspartiet, för jag vet att bara jag är på dit finns en chans att orka köra med i klungan en stund till. Men det gick helt enkelt inte. Såg i efterhand att jag inte kom upp i mer än 179 i puls på hela loppet, vilket skvallrar lite om att kroppen inte riktigt var som den borde. Hur som helst så trampade jag på och försökte fokusera på att bara köra mitt eget lopp. Visste att det skulle vara mycket stig, så jag såg fram emot det, och hoppades att jag skulle komma ifatt några så småningom. 

Banvall 

Det här med att cykla på banvall var jag inte beredd på. Att ligga ensam på en lång raksträcka i motvind var inte ultimat just denna dagen. Drömde mig bort om hur det hade varit om jag bara orkat hänga på i starten, och kanske få köra i klunga för en gång skulle. Ha en rygg att ta och turas om att ta förning. Så VIPS, där kom en tjej från Länna Sport CK ifatt och vi hjälptes åt en stund! Hon kändes starkare än mig på gruset och tog längre förningar än mig. Hon såg helt enkelt till att farten hölls uppe. Fasen vad mycket lättare det går när man hjälps åt! Nu har inte jag lika bra minne för detaljer som mina bloggkamrater, men skulle tippa på att vi tog följe 15-20km. Det var i ett av skogspartierna där jag låg före som hon försvann bakom mig. 

Odödlig 

Efter alla härliga stigar och roliga utförsåkningar började jag känna mig starkare. Inte i benen, de gjorde ständigt ont. Men mentalt! Kände mig pigg och alert i skallen, och njöt till fullo! Kom in i den beryktade Öglundabacken och skymtade en rygg längre fram. Som vanligt blev jag för ivrig och trampade på mer än vad jag klarade av. Sista biten upp gick väldigt långsamt, men när det väl var över kändes det som att jag lyckades komma tillbaka igen väldigt snabbt. Hade en diskussion med mig själv om att fortsätta köra på i min egen fart. Jag hade ju redan knappat in på den framför, och det var långt kvar till mål, så hade tid på mig. In för varvning och ut på loop två kom jag ikapp den där ryggen: Det visade sig vara Jennie Tjulander. Morsade lite snabbt innan jag trampade om. Just här, ut mot loop två kände jag mig odödlig. Benen gjorde inte lika ont längre, och allt kändes bara som frid och fröjd. Jag njöt över var jag var och känslan i kroppen! 

När det vänder 

Jag vet inte riktigt var det gick fel. Hårt och snabbt utför på stig gjorde till slut att armbågen gav upp. Kände av det redan på Klippingracet helgen innan, men tyckte det känts bra under veckan. De stökigare partierna på banan förvärrade det hela, och jag tänkte flera gånger att jag borde stanna för att pysa ut lite luft från däcken, med förhoppning att få en lite trevligare körning i skogen. Rädslan för punktering var dock överhängande (tre punkor de senaste tre veckorna), så jag lät bli. Ångrar mig i efterhand. I takt med att armbåge och axel gav upp gjorde även huvudet det. Med 15km kvar var jag helt slut mentalt. Kunde inte tänka bort det onda (brukar oftast vara bra på det). Det gick helt enkelt inte, och tanken på att komma ifatt fler ryggar var som bortblåst. Jag ville bara komma fram. Slutföra. Nästan imponerad över mig själv hur sakta jag kunde cykla upp för den där Strupen. Det krävs balans kan jag lova! Efter backen mot mål kom gamla klubbkompisen Tommy Olsson ikapp “Tjena Sotarjävel!” Och där fick jag tillbaka lite energi så jag kunde öka farten de sista hundratals meterna som var kvar! 

Mål 

Väl förbi mållinjen kände jag mig bara besviken. Ca 40min efter vinnaren Nellie. Det är för långt ifrån. Jag vet att jag inte är tillräckligt stark för att vara där uppe, men jag vet att jag är bättre än så här. Ibland behöver man bara låta saker och ting sjunka in. Väl hemma i Stockholm igen kollade jag igenom siffrorna från dagens prestation och insåg att det inte var så mycket fy och skam ändå. Datorn visade ny FTP, och snittwatten på 198 är den högsta jag haft under så lång tid ute på cykeln. Även om jag inte “är där” ännu, så känner jag att jag är på väg åt rätt håll. Så den känslan kommer jag ta med mig till nästa lopp, Lida Loop. Håller tummarna att det är lite lägre halter av pollen, och att den överbelastade armbågen är hel igen. 

Foto: Henrik Öijer

Tack till alla som hejjade efter banan, och tack Billingeracet för ett fantastiskt fint lopp! Vilken bana! Tyvärr förstod jag aldrig var den där vitsippebacken var. Jag tyckte det blommade överallt! 

Ni som inte kört det här loppet tidigare: Gör det! Stigarna och naturen är fantastisk och jag ångrar att jag inte givit detta en chans tidigare! 

Hoppas vi ses på Lida! 

Cassandra