Ett gäng tjejer, ca två mil in i loppet längs trollstigen. Bild från cykelkanalen.se
Hur skulle man kunna beskriva Englbrektsturen? Som Mörksuggan fast utan Vidablick och utan sand? Som Långa Lugnet fast utan höjdmetrarna? Det säger ju ingenting till någon som inte har kört dessa lopp förstås. Men det är mycket grusväg, det är det. Men de partierna med singeltrack är ändå rätt brötiga med massor av sten och rötter och de drar lätt ner ens snitthastighet om man inte är ruskigt begåvad att köra på sånt underlag. Naturen är lummig, omgivningarna fina och publikstödet stort. Ett jäkligt trevligt lopp helt enkelt med stor variation och som jag lätt kommer vilja köra igen.
På upptäcktsfärd i Norberg dagen innan loppet.
Jag och barnen åkte ner sent på fredagskvällen, vi hade tänkt åka på lördag morgon på grund av att jag, som vanligt, varit lite sent ute med att boka campingplats och därför blev utan. Men som en skänk från ovan hörde Ester av sig på Instagram och sa att det fanns två platser kvar med el vid idrottshallen och det var först till kvarn så att säga. 220 volt vill man inte vara utan med barn som gör slut på telefonbatteriet ungefär tre gånger om dagen. På lördagen sov vi ut och på eftermiddagen cyklade vi lite längs banan. Alltså jag älskar verkligen dessa ”dagen innan loppet” dagarna när jag och barnen bara är ute och glider med cyklarna. Ute och upptäcker platser, stannar och fikar, pratar och bara tar det lugnt. Barnen gillar också att de nästan obegränsat har tillåtelse att trycka i sig massa godis, läsk och annat onyttigt som vi i vanliga fall har hårda begränsningar med. En måste ju ladda liksom!
Jag och Ester i startfållan.
Jag och Ester Simone (en tjej som kör med She Rides och en bekantskap jag stiftat genom Instagram) hade bestämt att vi skulle team’a, ni vet så där som proffsen gör. Man kör tillsammans, hjälper varandra att dra, peppar i stunder när man eller mer eller mindre döende, och liknande… Meeen, det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. Vi hängde ihop bra de första kilometerna fram till Klackberg ungefär, där blev det en lättare stigning följt av singeltrack nerför. Jag hade fullt sjå att hålla rätt på mig själv och väl ute på planare mark när jag vågade snegla bakåt (utan att ramla) såg jag henne inte längre. Jag blev lite konfunderad i stunden, vad skulle man göra nu liksom? Slå av på farten och vänta in? Det verkade lite ologiskt och samtidigt hade jag själv tagit rygg på några starka tjejer som jag i tidigare lopp inte varit i närheten av att åka bakom och nu låg jag med här och drog till och med. Hur gör proffsen i såna här situationer egentligen när de bestämt att de ska köra som team?
Efter tre mil låg jag fortfarande med i samma tjejgrupp, vinden i ansiktet och en kropp som levererade utöver förväntan, livet lekte. Ja, ända tills jag hörde något konstigt ljud från min cykel. Psst…..psst….psst……psst…. i jämn rytm. Hade aldrig hört något liknande faktiskt. Kollade ner mot däcket som i alla fall inte verkade tomt, ljudet fortsatte. Så det var bara att släppa tjejerna, kliva av och kolla läget. Jo då, punktering. Vid hålet sprutade vätskan ut som en liten vulkan med utbrott. Jag höll för med ett finger och försökte kontakta min låtsaskompis MacGyver. Vad hade han gjort i det här läget? Kaxigt hade jag också lämnat slagen i husvagnen på morgonen. Han svarade att jag skulle använda mitt sunda förnuft. Trött från ansträngning och värme kom jag till sist på vad han menade (jag har aldrig varit särskilt snabbtänkt). Jag rullade hjulet så att vätskan i däcket la sig direkt över hålet och fipplade fram min lilla handpump från vätskeryggan. Nån minut senare kommer Yvonne Östman (D40) seglandes förbi och frågade om allt var OK. Jag tänkte att då är nog inte Ester långt bakom och om jag skyndar mig så kanske jag hinner åka tillsammans med henne igen. Pumpar som en galning, men hon dyker aldrig upp…
Efter loppet fick jag höra att hon stannat någon mil innan för att hjälpa en man som flugit in i ett träd med huvudet först och legat ensam i skogen, strax efter hade även Linda Tuvesson kommit till undsättning och tillsammans tog de hand om mannen medan de väntade på förstärkning från sjukvården. Dagens hjältar, minst sagt! Alltså, det borde vara en självklarhet att stanna om man ser en krasch (så till vida att personen inte reser sig upp och ger nån form av OK), men det är det inte. Folk kör ofta bara förbi och verkar tänka att ”nån annan stannar säkert”. Naturligtvis kan inte alla i hela loppet stanna om någon ramlat och skadat sig, men är man först förbi så stannar man. Kan vi inte bara göra det till en regel inom cykelsporten? Väldigt, väldigt få av oss har några prispengar att hämta och även om man har det så skulle det ändå inte vara av något värde i jämförelse.
När jag började cykla igen efter punkan kände jag mig varken arg eller besviken. Kanske har jag haft så många punkor nu att jag slutat bry mig helt enkelt? Nej, jag kände mig så glad för att jag nått ett delmål i min cykling, att orka hänga med en tjejklunga och inte behöva köra ensam. Jag hade säkerligen släppt klungan långt innan mål, men ändå, det var sån fin känsla i de mil som det varade. Jag var dessutom sjukt imponerad över hur väl det fungerade med vätskan i däcken. Den hade verkligen täppt till hålet, som var ca 3mm stort mitt på däcket (inget genomslag denna gång). Tacksam över att jag sluppit stå där och krångla av nått hjul och nått däck och så vidare, fy satan vad smidigt med slanglöst helt enkelt! De resterande milen körde jag i ”träningsfart” Jag hade inte längre någon måltid att kämpa för så varför inte bara cykla och njuta? Jag till och med stannade på depåerna för att dricka cola och äta bullar. Känna på känslan liksom.
För barnen gick det över förväntan. Jag visste att de skulle ta sig i mål, men att Terje skulle orka cykla i denna värme, 4 mil, på strax över två timmar hade jag inte väntat mig. Eftersom banan var lång och mycket kan hända så hade vi i förväg bestämt att de skulle hålla ihop. Dessvärre drabbades även Saga denna gång av punka och eftersom hon inte lärt sig (jag inte lärt henne) ännu hur man fixar en sån, så fick hon lov att börja gå och leta efter hjälp. Terje cyklade vidare och efter ett tag hade en snäll farbror ur publiken sett Saga och hjälpt henne att byta slang (ännu en hjälte denna dag). Jag önskar att jag visste vem det var så jag kunde skicka en blomma. Saga kände sig lite omotiverad till loppet när hon var ensam i sin klass, Terje spädde på genom att säga, att hur bra hon än skulle köra så skulle hon ändå komma sist…. (syskonkärlek). Hon fick hur som helst med sig en Camelback (rosa) och ett presentkort på Cykloteket, värde 300kr. Priser snålas det inte in på under Mitsubishi MTB challenge kan vi konstatera.
Nu är det bara tre långlopp kvar. Jag vill liksom bara pausa tiden. Jag får ångest av att det snart är slut, vi har ju precis börjat få in rutinerna på det här. Men visst, det kommer en till sommar det gör det, men det känns så långt dit.
Terje som gör ett grymt lopp i värmen. Bild från cykelkanalen.se
Saga som försöker cykla ikapp Terje efter ett avbrott med punktering. Bild från cykelkanalen.se