acerapport Vasaloppet Öppet Spår!
Här kommer en racerapport från vad barnen skulle kalla för en total newbie. För många av oss är inte skidåkning en naturlig del av barndomen. Jag ser hur Henriks barn åker iväg och åker skidor på sina friluftsdagar, hur skridsko är en naturlig del av skolidrotten på vintern. Så var det inte för mig och så är det inte för mina barn. Sverige är stort och förutsättningarna skiljer mellan norr och söder. Vi seglade på våra friluftsdagar. För ett par veckor sedan tittade vi på Stephen Wilsons klassikerprogram på SVT Play. Jag kände igen mig i precis allt medan Henrik tyckte det kändes lite överdrivet. Men precis som Stephen känner mär han får på sig skidorna, så känner jag. När jag får på ett par skidor på fötterna och ett par stavar i händerna känns det helt onaturligt. Att hasa fram i gångfart går väl, men så fort man skall lämna passgångsrörelsen och lyckas trampa ner spannet, diagonala eller staka rätt. Då är jag borta.
Mina förberedelser för den här klassikern har väl varit ganska minimala. Huvudanledningen är så klart att jag ofta prioriterar cykling och har ett dåligt knä som omöjliggör löpning. Att jag åkt så lite skidor beror främst på snöförhållanden i de södra delarna av landet. Innan start hade jag skrapat ihop 7-8 mil på skidor. Men här kommer den - racerapport från en newbie.
Redan veckan innan start började nervositeten komma. Antalet besök på SMHI:s hemsida ökade markant. Jag anade att det skulle bli mjuka spår. Väderleksrapporten pratade om +9 grader och sol. Jag som gått och oroat mig en hel vinter för kylan. Skaffat de tjockaste strumporna och handskarna, värmekuddar att knäcka om jag skulle frysa. Istället åkte jag dagen innan och panikköpte ett par tunna vid vindbyxor och en tunn skidjacka.
Dagen innan start gjorde jag också ett riktigt kanoninköp i form av en enkel midjeväska från Everest för 149kr. Precis lagom stor så att jag kunde knöla ner min egna vätskeblåsa. I värmen behövdes det mycket vätska, inte bara i depåerna, och blåsan blev snabbt tom. Jag gillar inte de där midjeväskorna med inbyggd flaska då man måste knäppa loss dem för att dricka. De kändes också som om de var formade efter någon annans rygg än min så därför blev min enkla lösning det klart bästa för mig.
Stefan hade vallat mina skidor enligt konstens all regler. Tack Stefan - det var inte skidorna som var begränsningen kan man säga. Henrik skulle sköta supporten och hade fått tydliga instruktioner för energiintag. Något extra i varje kontroll. Banan, gel, godis, choklad, vaniljbullar - här skulle det inte sparas på kalorierna. Att tacka Henrik för hans support är helt omöjligt. Det finns liksom inte ord nog att beskriva en människa som går upp klockan 03 på natten och sedan peppar och stöttar en hel dag, trots att jag inte alltid är på mitt ljusaste humör. Han har hängt med på alla klassikerloppen.
På kvällen innan start började jag känna mig lite kymig. Var frusen och vet inte riktigt vad som var fel. Tar en temp och den visar 37,7. Lite högt, men samtidigt ingen tydlig feber. Oron stiger. Vad gör vi. Skidorna år vallade, barnvakt ordnad och väskan packad. Planen blir att vi väntar och ser till på morgonen. Jag paniklägger mig i sängen. Dricker en liter vatten och somnar. Jag som laddat ett helt år. Detta är min enda chans att klara klassikern. Vi var anmälda till Engelbrektsloppet, men den chansen gick förlorad när vi åkte till Israel. Jag sover oroligt och vaknar flera gånger för att känna efter hur jag mår. Inte ont i halsen, inget kli i näsan. Vaknar feberfri och vi bestämmer oss för att köra. Rullar från Falun strax före fyra och fram till start flyter allt på riktigt bra. Precis som Cykelvasan är arrangemanget så otroligt proffsigt och varenda funktionär man träffar är glad och trevlig.
När starten går kommer jag lugnt iväg. Kroppen känns ändå bra. Jag följer strömmen uppför startbacken och slås av hur magiskt det är när vi i soluppgången kommer upp på myrarna. Det är det här jag drömt om. Vyerna och tystnaden. Det enda som hörs är ljudet av skidorna. Än så länge håller spåren ihop bra och jag kommer pigg och glad till Mångsbodarna. Känner att jag kanske klarar drömtiden 9:41 - tiden jag behövde för att klara superklassikern.
Med en stigande sol kom också stigande temperaturer. Innan Risberg började spåren bli rejält mjuka och i utförsbackarna var spåren helt borta. Stod i kö i 10 minuter i första backen för att kunna åka ner i en av de två plogade spår som bildats. Gav sen upp, tog av skidorna och traskade ner i sidan. När nästa backe sen kom gjorde jag samma sak, knäppte snabbt av skidorna och joggade ner i sidan. Något många med mig också gjorde. Dels för att slippa vänta, men också för att inte riskera att ramla eller bli påkörd och behöva offra en stav.
När jag kom till Evertsberg var jag lite grinig. Svetten rann och jag var frustrerad över konsistensen på snön. Fästet var helt obefintligt och jag kämpade på bakhala skidor i den mjuka snön. Tiden rann iväg. Hade insett att diagonalåkning inte var möjligt och jag stakade mig fram. Jag som tänkt minimera stakningen eftersom jag inte har tekniken.
Varje gång jag ramlade (det blev några gånger) så var det blött. Lite stolt är jag över att jag bara en gång när jag ramlade råkade dra med mig en annan stackars skidåkare. Vi kom utför i full fart när mitt spår liksom gick in i hennes spår. Vi gjorde varsin framåtvolt och landade i diket. Allt gick bra och vi skrattade gott båda två. Annars såg jag en hel del gruppvurpor. Utan spår utför där tekniskt ganska dåliga åkare skall ploga sig ner leder en hel del gånger till fall. Dock verkade alla lika glada för det. Jag försöker i mitten av loppet ändå köra på, men det blir en del väntande i backarna och det är svårt att komma om i spåren.
I Oxberg insåg jag att jag inte behövde oroa mig för några reptider. Min måltid var sedan länge borta och jag bestämde mig för att njuta. No stress. Stannade och tog av det mesta i depåerna. Efter Hökberg valde jag först Volvo-spåret, sen både Preem-depån och DHL-kontrollen. Nu skulle jag ha valuta för pengarna. I Eldris stannade jag och pratade med Malin (Långloppscupens andra bloggare). Överallt är stämningen på topp. Till och med i spåret, trots att vi alla är trötta. Många av oss har varit ute länge, många kör för första gången och alla har insett att de kommer komma i mål. De sista 9 km in till Mora är ändå jobbiga. Dels är det nu mörkt och dels ser jag redan dåligt. På några ställen fick man åka helt på känn utför backarna utan att veta om det fanns spår eller inte. Pannlampan låg tryggt kvar i ryggsäcken som Henrik hade. Kroppen hade hållit ihop bra. Ett par blåsor i händerna störde lite och ländryggen gav upp på slutet av all stakning. Det blir några staktag på 11,5h. I de sista utförsåkningarna orkar jag inte ploga då ryggen mest krampar av den konstiga rörelsen. Det känns ändå fantastiskt, för jag vet att jag kommer komma i mål. Ett par gånger är tårarna nära, dels av trötthet, men också av min inre känslostorm när jag inser att jag kommer fixa det.
Genom Moraparken lyste marschallerna och på upploppet gled jag sakta och tittade på allt runt om kring. Att glida under målportalen var stort. I fäders spår för framtids segrar. Efter målet stod Henrik med en toast. En toast med västerbottenost och kantareller. Han vet hur man håller mig glad.
Vi tog ett kort framför klassikerskylten och begav oss sedan snabbt till bilen. Väl hemma mötes jag av två stolta barn. Jag slocknade tidigt och vaknade idag med en raspig hals. Kan vara den första förkylningen på länge som inte stressar mig. Nu väntar ett par dagars vila. Jag är så ofantligt stolt över vad min kropp klarar. Tänk så många år man klagat på den och bedömt den enbart utifrån sina yttre svagheter, istället för att titta på vad den faktiskt kan. Jag har en kropp som tar mig igenom iprincip allt jag utsätter den för nästan utan att klaga. Som när jag kopplar på pannbenet bara kör och kör. Nu skall jag njuta av träningsvärken ett par dagar, sen ska jag bli cyklist igen. Då blir det här en alldeles vanlig cykelblogg igen!
Stakteknik!
I mål!!