Så, dags för sista etappen idag. 52 km och 900 meters stigning. Först en loop med en snabb start, sen en klättring och stig tillbaka till starten. I klättringen skulle ett KOM/QOM pris delas ut till snabbaste herre och dam. Därefter 35 km nybyggd single-track runt hela nationalparken.
Henrik var riktigt racesugen och fick ett frikort. Han fick dra iväg med de stora pojkarna när starten gick. Tanken var att han skulle vänta in mig efter några kilometer och sedan skulle vi köra ihop. Vi kör ändå inte om någon totalseger eller podiumplacering och då skall också han få leka lite.
Starten gick och Henrik försvann snabbt bland cyklisterna framför mig. Jag låg på bra på de snabbåkta partierna. När vi går in i en längre uppförsbacke blir jag passerad av 2-3 mixlag. Alla tjejer har en hand i ryggen och jag har inte så mycket att sätta emot. Strax innan KOM-backen står En mycket nöjd Henrik och väntar. Jag försöker tugga på uppför och har riktigt bra ben idag. Vi är snabbt uppe och sen går det fort in mot startområdet igen.
Vi går ut på loop 2 och OMG. Jag livar, det finns ingenting som detta någon annanstans på den här planeten. Stigen är helt fantastiskt och utsikten är magisk inne i nationalparken. Stenen skiftar från vitt till både svart, rött och gult. Jag känner mig som om jag flyger fram på stigen. Vi passerar flera par och jag känner mig toknöjd. Efter ungefär 30 km går vi in i ett parti med sten. Stigen går nu över enbart hällar. Dagen till ära regnar det, något det gör 2-3 gånger per år. Det är halt. Stenarna är också täckta med ett tunt tunt lager sand och det är förrädiskt. Vi kör på utför och kommer ner i ett parti med sten och sand emellan. Självklart ramlar jag. Svär, spottar och tänker att nu har jag ont i andra armbågen med. Två mixlag passerar. Två lag som är betydligt bättre än mig på att hantera hala stenar. Jag är sur. Sur över att vi tappar och sur över de där stenarna. Varför ska vi cykla på dom liksom....tänker på den svenska skärgården och undrar vem som skulle vilja cykla där? Det är inte slät någonstans och det påminner på en del ställen och att cykla upp och ner för trappor. Överallt är springorna fyllda med mjuk finkornig sand. Det blir mer än en krasch. Hade det inte varit race och min hjärna varit inställd på tävling hade jag älskat det. Efter närmare 10 km på sten blir det bättre. Vi kör en magisk downhill på helt röd sand och kommer sedan ner på ett snabbt och flowigt parti. Jag är glad igen. Kör om ett mixpar och vet att målet bara är 5 km bort. Kör allt vad jag kan och tänker att Henrik är strax bakom. Rullar in mot målet och vänder mig om. Han är borta. Slår av, tittar på målet framför mig. Vet att vi måste gå i mål inom två minuter. Mixparet passerar. Killarna från Bikerumor kommer rulla ses och jag får veta att Henrik punkterar. Kan inte göra så mycket mer än att rulla in på upploppet och stanna vid staketet och vänta. Det går några minuter och sen kommer han och vi rullar i mål samtidigt. Slutar 9:a idag och blir totalt 7:a i totalen. Precis i mitten av startfältet och jag är nöjd. Nöjd över bra ben och pannben. Vet också vad det är som behöver förbättras till säsongen drar igång.
Körde i teamtröja idag. Singletrack Sisters. En tröja som passade perfekt idag. De stigar vi har cyklat idag, stigar som de med mycket varsam hand skapat här är något alldeles extra. Jag drömmer redan om nästa resa hit. Redan nu finns många mil att cykla, nästa år öppnar 60km till.
Så, det där med pallen då. Jo då så att...när vi packade cyklar så var det prisutdelning och tydligen så var jag 2:a på QOM-priset. 13 minuters klättring uppför. Jag som inte ens gillar backar plockade alla damlagen och alla mixlag utom ett uppför idag. Då hade jag ändå ingen hjälp i klättringen. Whoop Whoop! Alla de där timmarna på Monarken lönade sig till slut.
Nu väntar en lång bussresa tillbaka mot Tel Aviv och sedan flygresa hem imorgon. Jag har fått många frågor om cykel, däck och andra teknikaliteter. Även en del kring vad som krävs för att komma i toppen här. Det lovar jag återkomma med.
Ibland blev det inte som jag tänkt mig.