Fasen också!
Efter bara en kilometer var jag irriterad. Trots att jag hade fått tipset att se till att ligga bra till redan från början lyckades jag hamna för långt bak i klungan i starten.


Jag har respekt för branta och långa uppförsbackar, och jag visste att vi skulle upp på Billingen flera gånger under dagen.

Loppet startade med en lång och lite skräckinjagande stigning från Skövdes centrum upp till toppen. Så jag tog det lite för lugnt. Vågade inte släppa upp pulsen mer än till 90% av max vilket gjorde att när vi svängde av asfaltsvägen på väg upp mot toppen och i stället kom in på en stig så gick det på tok för långsamt. Folk klickade till och med ur och satte ned foten, men jag roade mig i stället med att öva på balansen när det tog stopp i branten. Det kändes nästan som vilopuls när vi kom upp till toppen och jag jobbade med att köra om folk på de lite trixiga stigarna i början. Man förlorar ju en massa tid både på att hamna för långt bak där det blir stillastående köer, men också på att hamna i en klunga som kör bara 1-2 km/h långsammare än klungorna framför.
Och klungkörning blir det ju en del av i långlopp.

Efter ett tag hade jag dock jobbat mig fram till en grupp cyklister som körde i ungefär lagom fart.
Eller nej. Lagom fart för lite återhämtning längst bak i ledet. Men när jag fått ned puls och andfåddhet insåg jag att jag ville köra fortare än de.
Så jag lade mig längst fram och drog klungan. Men när jag tittade bakåt efter ett tag hade den släppt och låg ett par hundra meter bakom.
Men då kom ett snabbare tåg ikapp bakifrån. Det visade sig vara skövdecyklister och de kom precis lagom till ett parti med snabb utförskörning.
En skön blandning av steniga nedförsbackar, där stenarna dessutom var täckta av geggamoja, och riktigt fina ”flowiga” partier.
Det var ju jättebra att ligga bakom de lokala cyklisterna. Där de bombade på kunde jag göra samma med vetskapen (tron?) att de borde ha koll på terrängen. Så nittiograderssvängar och stup borde vara sällsynta där de körde för allt vad tygen höll.

Vilken underbar bana Billingeracet är! En perfekt blandning av utmanande stig med en hel del rötter och stenar, flowig single track och en flera roliga nedförsbackar (och några mindre roliga uppförsbackar men ska man ned måste man ju cykla upp också …)

Det var ett parti efter ett par mil som gav mig den roligaste nedförsåkningen jag gjort på cykel. Jättefin stig som slingrade sig fram i vitsippeskogen med lagom lutning för att man skulle kunna hålla bra tryck i trampandet. Det var inte särskilt tekniskt så jag hann även med att njuta av omgivningarna som var helt bedårande.

Ungefär halvvägs in i loppet  hade klungan av cyklister jag hade runt mig stabiliserat sig. Vi var 6-7 stycken som höll ihop. En kille från Skövde CK, en från Täby mtb, en från CKX och några vars klubbtillhörighet jag inte kunde se.

Som det brukar vara kommer klungan ikapp ensamma cyklister som gör sitt bästa för att hänga på. Ibland går det bra, och ibland hamnar den nya cyklisten mitt i gänget och skapar en lucka till de som är först i gruppen.
Så det blir en del jobb med att täppa luckor, och om det inträffar inne på smala stigar blir det extra kämpigt. Framför allt om luckan hinner bli 50-100 meter innan man hittar ett tillfälle att ta sig om. Har  de första då hunnit ut på en grusväg växer luckan snabbt.

Jag hade pigga ben så jag hade inget emot att täppa dessa luckor. Inte heller när vår klunga fått vittring på en annan framförvarande som vi ville ikapp och sedan om.
Men det tär på krafterna att jaga ikapp en klunga som lyckats få ett par hundra meters försprång.

En liten vift med armbågen för att få hjälp då och då och jag brukade lägga mig som tvåa eller trea igen i det jagande gänget.

– Men vafan!? Är det bara du och jag som ska dra den här klungan? undrade den andre dragvillige cyklisten.
– Jag orkar inte om jag inte får vila lite längre, pustade han och tittade menande på de andra.

De saktade då ned på farten för att visa att de inte heller skulle kunna bidra varpå jag offrade mig lite till.

– Du drar som en kung! berömde han mig.
– Så säger du bara för att jag ska fortsätta att dra.
– Neeeeej dåååå. Hur kan du tro något sådant?

Komplimangerna tog inte slut där.
Lite senare låg en annan kille bakom mig när vi kom in på en smal stig. Vi var ganska utspridda och jag jagade efter täbycyklisten som hade fått en liten lucka. Det var ett ganska fint flow i skogen vilket tydligen uppskattades.

– Fan vad fint du kör!

Men vänta! Det tar inte slut där! Strax innan målgång haglade komplimangerna från publiken också.

Men innan dess blev jag skapligt ägd av tjejen som kom trea i damer elit.
En funktionär sa:

– Här kommer andra tjejen.
– Vad kul, vi har damtvåan i vår klunga, sa jag till tjejen som låg bakom mig.
– Nej, de har räknat fel. Jag är trea, men en pallplats hoppas jag det kommer att bli‚
svarade hon.  

– Ja det ska vi se till att hjälpa dig med, svarade jag.

Då gick hon om hela ledet, lade sig först och ökade farten. Efter bara några meter hade hon splittrat gruppen. Jag försökte hänga på killen som låg bakom henne men orkade inte ta hans hjul utan fick se dem sega sig ifrån mig.
ÄGD!!!! Så jäkla ägd!

Jag snackade med henne (Sandra Backman) efteråt och hon sa att hon där och då kände att hon hade en hel del krafter kvar och det var bara att trampa på. Jo. Jag såg det.

Avslutningen av loppet är något av det vidrigaste jag upplevt på cykel. Första stigningen då vi körde en bra bit uppför Billingen gick skapligt. Jag kunde till och med prata med cyklisterna runt mig. Men den var lång och tog på krafterna
Sedan körde vi ned igen mot centrum innan vi svängde upp en gång till.

Bra att våra namn stod på nummerlapparna så att man kunde kalla på uppmärksamhet i stället för att ropa:
 Öh! Du i grönt – täpp luckan för i helvete!

Jag frågade Jim från Skövde CK om nästa stigning skulle bli lika jobbig.

– Ja. Den är brantare också, skrockade han.

Halvvägs upp för den backen började folk muttra.
–FY FAAAAAAAN! Skrek en när vi rundade en krök och det visade sig att den satans backen inte ens var i närheten att ta slut.

Några hundra meter framför mig stretade en kille på fatbike. Hur var det möjligt? Hur hade han lyckats köra fortare än jag hela loppet? Är inte de mycket tyngre än en vanlig mountainbike?
Jag gav mig den på att komma ifatt honom innan backen var slut och det lyckades jag med. Faktum var att jag inte blev omcyklad av en enda på vägen upp utan körde i stället om flera och lyckades lämna ”min klunga” bakom mig.
Det var sjukt jobbigt. Vidrigt jobbigt stundtals. Men tydligen ändå jobbigare för de jag cyklat med.

När backen var som brantast och benen som tröttast var publikleden också som tätast. Kroppen ville att jag skulle kliva av. Hade någon i publiken frågat om han skulle ge mig ett nådaskott för att få slut på lidandet hade jag tackat ja.

Men i stället hejade de uppmuntrande.
– Kom igen nu! Inte långt kvar! Du ser pigg ut!

Trots att jag visste att jag inte såg pigg ut stärkte det att höra så snälla ord.

Det var varmt så jag hade dragit ned dragkedjan på min cykeltröja.
– Vilken bringa! sa en tjej.
– Oh sexigt! ropade en annan.

Kära publik. Ironi går inte fram så bra när man är dödstrött. När man har tunnelseende ser man inte heller om folk flabbar läppen av sig.
Så jag valde att ta dessa utrop som komplimanger helt enkelt.
Och jag tog mig i mål precis sådär trött man bör vara efter ett långlopp.

Tack för ett jättebra arrangemang. Enda missen var att det ibland var lite sparsamt skyltat. Vår klunga körde fel vid ett tillfälle och upptäckte det först när vi mötte andra cyklister på stigen. De såg säkrare ut på sitt vägval än vad vi kände oss så vi vände om, men ville så klart inte fuska och gena så vi vimsade runt bland stigarna lite. Hamnade i några ”berms” som jag inte har en aning om de hörde till loppet eller var en del av barnbanan, men de var kul att köra i.

Sammanfattning:
Årets hittills roligaste långlopp.

Nästan fyra timmars cykling tär på kroppen, men jag lyckades bra med ätandet och drickandet. Min Garmin gissade att jag gjort av med 2 400 kalorier och jag kände att jag hade energi hela tiden.

Hemmagjord gel med högre kaloriinnehåll än "köpgel" gjorde att jag hade tillräckligt med energi hela loppet.

85% av max i snittpuls

20,8 km/h i snittfart

3h och 50 min gav mig en 35:e plats. Jag är nöjd men undrar om jag kunnat komma topp 30 om jag kört hårdare i första backen och sluppit stoppet samt hamnat i en snabbare klunga redan från början?

Hur var loppet för dig? Kommentera gärna på Facebook:
https://www.facebook.com/SwedenMountainbike?fref=ts

Skriven av Peter Hampus http://hampus.biz