Idag har vi raceat. Och vilket race det blev sen. En riktig nagelbitare där de olika mixlagen slogs om placeringarna.
Etappen idag bestod av 77 km genom öknen. Först 10 km relativt platt och lättrullat och därefter en klättring av det värre slaget. Vi hade uppskattat att det skulle ta oss minst en timme att ta oss upp och redan innan visste vi att vi skulle få gå en hel del. Brant, löst och sand. Man kan ligga på lägsta växeln och mata på ganska bra, men sen räcker det att en sten rullar eller du tappar greppet så är det kört. Bara att kliva av och gå. Komma upp på cykeln igen klarar iaf inte jag. En annan sak, när jag skriver grusväg, då är det inte grusväg i betydelsen svensk grusväg. Det betyder att vi cyklar på någon form av underlag där ett fordon tagit sig fram, oftast en fyrhjuling. När det regnar blir det ofta ”flooding” och det är vanligt med djupa diken tvärs över. Ingen svensk bil skulle ta sig fram där.
Vår plan var att starta hårt, försöka gå om många första milen som skulle vara lättcyklad och sen ta det lugnt uppför. Väl uppe skulle vi ha 60 km i tuff terräng kvar. På slutet innan mål skulle vi också ha en riktigt tuff klättring innan vi skulle rulla in i Neot Smadar, målet för dagen.
När startbilen rullade iväg var jag snabbt upp på cykeln och försökte så smått passera par efter par. Vi stod i allra sista startfållan och hade de flesta framför oss. Det gick bra och när vi svängde av vägen ut på första grusvägen gjorde jag en snygg kurva och vi kom om många. På platten körde vi riktigt bra och passerade mixpar efter mixpar. Det kan vara en av de bästa känslorna som finns och jag älskar verkligen det slätdraget vi fick till idag. På platten kan vi köra ifrån många.
I backen slog vi av och det var nog tur. För vilken backe. Den tog liksom aldrig slut och underlaget var riktigt jobbigt. Halvvägs upp i backen kommer ett av de starka damlagen ifatt oss och jag inser att vi måste kört riktigt bra. Ett par mixlag passerar på slutet och vi låter dem försvinna. Spara på energin till sen.
Väl uppe får vi till ett bra samarbete. Där det går rent tekniskt känner jag ofta Henriks hand i ryggen. Dock är det svårt på den här tävlingen. Det är mestadels single-track och det går inte att cykla utanför spåret. Terrängen påminner om Grand Canyon och stundtals måsta jag fokusera på stigen för att inte få svindel av att titta över kanten. Vi börjar passera fler lag igen och det känns grymt.
Efter depå ett kommer vi in i ett område som påminner om månen. Alltså, jag har inte varit där, men det såg ut som månen om jag försöker föreställa mig terrängen där. Vi skrattar åt det där vi susar fram på stigarna. I ett kortare tekniskt parti utför går bakhjulet i en sten och ljudet av punkteringen överröstar allt. Jag saktar in och tätningsvätskan sprutar. Henrik skriker att jag skall fortsätta rulla. Det kan täta. Det är dödsdömt och vi tvingas stanna. Tittar på däcket som fått sig en rejäl törn. Av med hjulet i med en slang. Jag svär, hetsäter en banan och ser tre mixlag passera oss. Vet att vi gått hårt och att jag lagt mycket energi på den körning vi redan gjort.
Vi kommer iväg, rullar igenom ett parti med riktig öken, alltså mjuk sand, och det går fruktansvärt sakta. Sen får vi upp farten igen och plötsligt har vi passerat två mixlag. Det börjar rulla på bra utför och jag vet att vi nu skall komma till den utförsbacke som man varnat för. Vi har precis passerat det ena mixlaget när jag ser skyltarna och personerna som står och varnar. Tänker att jag börjar köra så ser vi....det är brant. Så fruktansvärt brant utför och bara lös sten. Känner paniken, tittar framåt och inser att vi ska förlora massor av höjdmeter och vägen går bara rakt fram. Försöker bromsa men det går inte att få stopp på cykeln, den fortsätter av sig själv i det lösa gruset. Inser att jag måste köra hela partiet. Släpper bromsarna och kör. Tror inte jag andades en enda gång. Där och då hade något annat än en 27,5” HT behövts. Inte för att jag någonsin kommer cykla något sånt igen. Kommer ner levandes och stannar till vid kanten för att pusta ut lite. Laget bakom är borta.
Nu är det inte långt kvar och vi fortsätter köra. Skymtar ännu ett mixlag strax innan vi skall in i den absolut sista klättringen. Jag ser på tjejen i laget att hon är trött och tänker att nu jäklar. Går in bakom henne i klättringen och ligger på hennes hjul. Både när hon cyklar och sen när vi båda går. Hennes partner har kört före och väntar där uppe. Henrik ligger direkt efter mig. I en kurva strax före krönet går jag om. Hennes partner kommer springande mot oss, tar hennes cykel ifrån henne och de börjar jogga uppför. Nu har vi tre km till mål och vi skulle vara först. Jag var egentligen helt tokslut. Armarna var/är värst. Känns ungefär som efter Lida24h och jag har svårt att hålla i styret. Stenarna tar aldrig slut. Vi kör i någon form av bäckfåra och jag studsar mest fram. Hör Henrik säga att målet är till höger och tittar upp. Inte långt kvar och med en kraftansträngning plockar vi och hänger av det andra laget strax före målgång.
Sammantaget slutar vi 8:a idag och det finns ingenting jag kunde gjort mer. Visst, några minuter snabbare, men vi har två långa och tuffa etapper kvar. Vi rullar in på strax över 5h och är riktigt nöjda. Själv undrar jag varför jag, här nere, lyckas köra över min förmåga så här. Både vad gäller kraft, men framförallt teknik. Partier jag aldrig ens tänkt tanken att cykla hemma.
Nu skall vi snart käka middag och sen tidigt i säng. Det har börjat blåsa ordentligt och man pratar om sandstorm imorgon. Det kan kanske bli mer episkt än dagens etapp. Som om det inte räcker med att cykla längs Grand Canyon och på månen samtidigt.
Over and out!
Uppe!
I mål, med viss kramp.