Veckan efter Mörksuggejakten, 36 mil cykling, veckan efter den, 17 mil cykling… förra veckan 7 mil cykel…. Folk pratar om att periodisera sin träning, jag kan säga att sånt är inget man behöver ”planera” som ensamstående morsa på heltid. Det blir sånt upplägg helt av sig självt vare sig man vill eller inte. Har man fått till en riktigt bra träningsvecka så kommer man få lov att kompensera för den följande veckor. Nu är det ju inte så att jag förra veckan bara gick och lullade omkring med tvättkorgen i ena handen och dammsugaren i andra, jag har ju tack och lov min hund som ser till att jag ändå snittar på minst 20.000 steg om dagen. Men det känns som att jag kommit lite i ofas, jag vill helst ha mina ”lugna” veckor när det är rejs till helgen, som nu till helgen när det är dags för Finnmarksturen t.ex. En vill ju inte komma helt nertränad till ett lopp och knappt ta sig upp för första backen. Men två lugna veckor på raken, det känns inte heller bra. Det är ju så för oss vanliga dödliga som inte befinner sig på elitnivå, att återhämtningstiden är lite längre. Får man dessutom inte i sig tillräckligt bra käk (p.g.a. värme t.ex.) så kan man räkna med ännu längre tid. Jag inbillar mig ändå att förra veckans oträning har gjort mig gott. Körde lite intervaller igår kväll och kände mig ovanligt pigg i benen. Ja, inte de första varven då, då kändes benen lika osmörjda som kedjan jag inte gett någon kärlek till de sista veckorna.
Finnmarksturen ligger mig varmt om hjärtat. Den turen var nämligen mitt första långlopp någonsin. Året var 2013, en vän och tidigare cykelfanatiker (Magnus Eriksson, CK Parr) hade gett mig det goda rådet att cykla minst ett långlopp innan Cykelvasan 90, som jag samma år skulle cykla för första gången. Jag tror inte att jag hade cyklat en meter på stig innan det loppet, bara grus/skogsvägar. Loppet blev en spännande utmaning kan man säga. Det var inte bara massa stig, det regnande bitvis också och de sista milen var jag så trött att jag inte ens orkade ta mig ner för de tekniska partierna på annat sätt än att gå. Jag har för mig att jag var bland de sista in i mål den dagen. Men jag hade haft roligt, väldigt roligt, och dagen i Ludvika avslutades med att jag råkade gå in i ”fel” omklädningsrum (alla var ju tomma när jag väl var i mål). Det var ju inget jag visste om när jag stod där i duschen med schampo i ögonen och det kom in en naken kille i min egen ålder som påtalade mitt lilla misstag. Resten av duschandet gick väldigt fort.
Loppen i helgen är fördelade på två dagar, barnen på lördag och mamma på söndag. Jag tror det får bli två bilturer till Ludvika i helgen istället för husvagn. Campingen ligger en bit ifrån starten och jag är beroende av el och tillgång till kök och toalett (till nästa år ska husvagnen få sig en service och vi borde kunna parkera var vi vill). Förra året körde jag loppet i motionsklass på 3:33. Det var mitt första långa cykelpass efter mitt brutna bäckenben i början på juni. Det ska bli spännande att se om jag kan klå den tiden nu på söndag, jag hoppas det, för min självkänslas skull.
Ni kan fortfarande gå in och anmäla er till ordinarie pris. Fram till midnatt, så in och anmäl er om ni inte redan gjort det!
Kvällen innan Engelbrektsturen träffade Saga en kille vid husvagnsparkeringen i samma ålder som gav henne lite tips om hur man "stegrar". Hon har övat sen dess. Det sitter nog snart.