toppbilder_2023.jpg

Från misär till magi

Hanna_byline_ejtext.jpg


Följande mening har skrivits av ca 9000 bloggare före mig. Men skit i det. ”Det var ett tag sedan jag skrev, och det beror på att livet kom emellan”. De senaste veckorna har jag befunnit mig i ett vakuum, en hybrid mellan årets jobbtopp (vårt internationella säljmöte som jag projektleder), tråkiga besked privat och en förkylning från helvetet. Nu undrar du kanske hur jag vet att förkylningen härstammade från just Djävulens hemort? Jo, det finns tre tydliga kännetecken, samtliga med anknytning till snorets egenskaper.

1. SNORETS KONSISTENS – när den grön-gula materian är så trögflytande att den med fördel kan användas som fogmassa vid valfri badrumsrenovering.

2. SNORETS POSITION – när du till din förvåning upptäcker att samtliga hjärnceller emigrerat p.g.a platsbrist, då snoret gjort en plötslig take-over. 

3. SNORETS LIVSTID – när nässprayens maxtid sedan länge passerats, och du snutit ut halva din kroppsvikt. Och det ändå verkar finnas gott om råvara kvar.

Sofia_borg_kopia.jpg

Nog om snor, men hoppas ändå att vi hann bli av med känsliga läsare. De kommer ändå inte uppskatta mina race reports när tävlandet väl sätter fart. Trots den rekorderliga förkylningen, som började vid påsk och tog sitt pick och pack först igår, klamrade jag mig girigt fast vid planen om att genomföra Lidingöloppets MTB-läger. Förra helgen bar det därför av till Rönneberga kursgård, som ligger lääängst ut på Lidingö, i oväntat landsbygdsaktig miljö.

Lägret arrangeras som ”inför Lidingöloppet MTB”-aktivitet, men lika mycket som en allmän lektion i mountainbike-tekniska skills. Helgens instruktörsstab bestod av schveinigt snabba elitcyklisten Calle Friberg, tidigare MTB-proffset Tony Helmersson, allmänt cykelfrälsta och skillade Robin Vesterberg och Bicyclings chefredaktör aka tidigare proffs och landslagskapten Andreas Danielsson. En skara minst sagt färgstarka individer. Självaste deltagarstaben var lika härlig den, med en hel hög skönt folk, med stort spann både erfarenhets- och åldersmässigt. Rätt många brudar ändå. GILLAS!

lidingo.jpg

När du är på läger måste du anpassa dig till en grupp, vilket jag tycker mig vara medelbra på. I perioder upplevde jag att det gick aningen långsamt för gruppen att ta sig framåt i livet, varpå min rastlöshet kröp ut i fingerspetsarna på ett oroväckande sätt. Men å andra sidan förstår jag att det är svårt att genomföra på annat sätt, då drygt 30 personer ska manövrera sig själva medelst cyklar genom en skog i samlad trupp. Jag tyckte oavsett vilket  att jag lärde mig en hel massa, som t.ex. kurvtagning (ta höjd i kurva, skär av, få med fart osv), hur man växlar (kan tyckas självklart, men det är en vetenskap att ha rätt växel vid rätt tillfälle) och sist men inte minst mekar-tips. Där har jag lite att lära, om vi underdriver mycket. Nu kan jag justera växlarna själv. I teorin.

tony.JPG
Rääser-Tony visar hur terräng ska angripas. Foto: Malin Jones

Hälsan satte stopp för mer än en dags lägerdeltagande, och utöver de timmarna har jag inte fått mycket träning i benen sista veckorna. Alla ni som varit sjuka nån gång (tänk om det finns nån som aldrig har det!?) vet vilken känsla som infinner sig efter en långdragen sjuka. Det är ju bara ASSTÖRIGT, om man dessutom känner att det precis börjat infinna sig en fin form. Faktiskt finare än jag någonsin känt (utifrån mina begränsade antal träningsår med nån form av mål och struktur). Och vips så är allting förstört. Eller? Vi vet alla att så inte riktigt är fallet. Men det kan KÄNNAS så. Och det suger.

However. På lördag är det Lidingöloppet MTB, och tanken var att jag skulle köra det loppet trots att det inte ingår i Långloppscupen. Just i detta nu, med en sista tokintensiv jobbvecka framför mig och rätt kass träningsuppladdning, känns det inte schysst mot kroppen att chockstarta med ett lopp som till 95 % består av backar. I vanliga fall älskar jag backar, på riktigt alltså, men nja. Inte med halvliters-lungor och kass uppladdning. Jag kommer bara bli arg. Vilket jag väldigt sällan blir, och därför känns det synd att bryta ett vinnande koncept. Planen är därför att spara kroppen till Billingeracet 13 maj, första tävlingen i cupen. Det drar ihop sig till skarpt läge i Cyklistbageriet, och SOM jag längtar!

skogen.jpg
Lördagens pass med vänner från multisporten. Vänner med både pannben och självdistans. 

Så när vände det från misär till magi? Jo, igår. Jag vaknar utsövd, utan snortäckta hjärnceller, och kan plötsligt tänka klart. Det går snart upp för mig att stigcykling står på dagens agenda. Solen skiner utanför mitt fönster. Eller jag anar att solen skiner. Det är nämligen svårt att se ut pga att jag skjutit upp fönsterputsningen i cirka ett år. Nåväl. Jag kastar mig upp på min svarta springare, och rider iväg över gröna vidder (läs ängen där bortanför Hammarbybacken, där man kan ta en stig mot Hellas). Möter upp härliga vänner, cyklar ett par timmar på torra fina stigar. Stigar som är sammet i jämförelse med en kontorsstol. Luften har aldrig varit så ren. Solen har aldrig varit så varm (okej, det var rätt kyligt, men skitsamma). Och plötsligt är allting förlåtet. Till och med snoret. Livet har återvänt, som om att det aldrig svikit med sin närvaro. Vad pinsamt lite som behövs för att göra en nörd lycklig.

So long,

Hanna

LIVSPEPPTIPSET: Lidingöloppet MTB såklart. Det finns väl nästan ingenting som ger mer livspepp än endorfin-maraton. Efteranmäl dig på plats vetja!

TEASER – Idag har jag hämtat cykeln som jag ska få köra på under säsongen. Såhär ser den ut! Magiskt fin. Snart kommer en rapport om hur den fungerar också, och vad det är för en tvåhjuling. Håll utkik!

Hjulafton.JPG
Methanol FS 9.2 heter hen. En fullblodshäst på två hjul. 

velo.jpg
Trots mörk bild syns det lite väl tydligt hur glad den här personen är över sin nya cykel. Hämtade hen på Velo & Oxygen (i Sickla), Stockholms nyaste cykelbutikskedja, som hänger tätt ihop med Bianchi kan man säga. Där ska jag också få serva cykeln under säsongen. Idag fick jag hjälp med Bikefit och allmänt fix av grymma mekanikern Jesper Lundqvist.