Det fanns då inget mera att önska gällande banans förhållande i år. Inte ett dammkorn som virvlade från de många (och långa) grusvägarna. Hårda torra stigar och välmarkerade (målade) stenar som stod lite i vägen. Bra skyltat var det med. Min cykel fortsätter också att leverera. Den är grym när det blir kuperat, men känns fortfarande lite tung då det går uppför… Det är givetvis inte cykelns fel, jag har inte tränat tillräckligt helt enkelt. Man får välja, tungt men heldämpat, eller lätt men studsa fram som en pingpongboll på stökiga stigar.
Morgonen kändes stressig trots att jag följde tidschemat. Upp klockan fem, packa det sista och göra iordning frukosten som vi skulle ta med och äta då vi kom till Norberg. Sen ut med hunden. 30 minuter morgonpromenad har jag satt som ett minimum för att det är det jag tycker att hundar ska få. Lasta in allt i bilen, på med cyklar på taket... Det är så lustigt, när jag är stressad inombords så räknar jag nästan sekunder. Har jag sagt att vi ska åka kl 07:00 så börjar jag nästan hyperventilera av stress om klockan blir 07:03 innan bilen rullar (jag har inte alltid varit sån). Vi kommer fram ca 10 minuter efter tidsschemat. Det var ju de 10 minuterna jag skulle hämta nummerlapparna på. Tack och lov är min räddare Isac med idag, han hämtar allas nummerlappar medan vi byter om och käkar frukost. Tack för ett par extra ben och händer säger jag bara, effektiviteten ökar liksom med 100%!
Med cykeln i startfållan kan jag pusta ut lite. Jag hann. Idag också! Det är en hyfsat stor grupp tjejer ändå och där finns flera kvinnor som jag skulle kunna cykla med. Om jag har en bra dag alltså. Yvonne, Sandra, Ludvika Linda… Men när vår (egna) start går så känner jag direkt att jag inte har speciellt mycket att ge. Jag är bara trött, trött i kroppen och trött i huvudet. Jag får kämpa att hänga med trots att starten är platt i flera kilometer. “Mina” tänkta ryggar tappar jag redan i första backen. Fältet sprids ut lite och jag blir överlycklig när jag kommer ikapp två kvinnor ur D50 och en i D40. Vi kör tillsammans ett tag och håller en bra fart. Min puls är lite för hög men jag tänker att jag håller ut så länge jag orkar, allt för att slippa cykla ensam, att varje kilometer jag orkar hänga med är en kilometer mindre att cykla själv.
Vid starten försöker jag hänga på Sandra Nyman Foto:Mtb-foto
Pernilla Nilsson från D50 i täten av vår lilla klunga. Hoppas hoppas jag är lika stark som henne om 10 år Foto: Mtb foto
Vid 37 kilometer skiter det sig. En tvär vänstersväng och uppförsbacke. Jag gör exakt samma klumpiga misstag som på Mörksuggan. D.v.s. växlar ALLT jag kan! Naturligtvis protesterar kedjan och hoppar av. Det tar i och för sig inte mer än 30 sekunder att hänga tillbaka kedjan. Men på 30 sekunder hinner vår lilla dam-klunga långt, och för mig att försöka cykla ikapp 30 sekunder, när jag haft svårt att hänga med som det var, känns som en omöjlighet. Bestämmer mig för att inte sura och nu när jag inte har några att cykla med sätter jag ett nytt mål; Att cykla och hålla mig i pulszon 4 trots att jag inte har någon inom synhåll att jaga.
Foto: Cykelkanalen.se
Jag trampar på i min ensamhet och efter en stund ser jag en tjej ur sportklassen traskande efter grusvägen. Hon har en Allebike, precis samma som mig. Jag noterar att hon fått punka på bakhjulet och frågar om hon behöver något, jag hör inte riktigt vad hon säger men jag hinner tänka “stackare, att få lov att krångla med bakhjulet på den här cykeln är inget man ens önskar sin värsta fiende. Vid ett par tillfällen har jag fått lov att tagit av mitt eget bakhjul och när jag väl fått fast det igen har jag bett en stilla bön om att jag aldrig, aldrig ska behöva göra detta ute i spåret”. Det finns säkert något trix för att få hjulet att typ hoppa tillbaka av sig självt, men det är inget trix jag känner till i alla fall (inte den här tjejen heller). Till att börja med har hjulet ingen snabbkoppling vilket kräver att du har en insexnyckel i fickan. Att få av hjulet är inga problem, det är sen när det ska tillbaka… Ja, vilken mardröm, samtidigt som det är en ganska komisk scen om ni någonsin ser mig försöka. Jag måste liksom nästa ligga på hjulet (cykeln upp och nervänd förstås) försöka trycka det i rätt vinkel medan jag stoppar in “pinnen” och försöker få den att nå fram till gängorna på andra sidan. En får nästan högre puls av bara det än att cykla.
Jag vänder. Resonerar att jag har ingenting, precis ingenting att förlora på det. Av “alla” 10 damer i min klass ligger jag ändå sist, så poäng för långloppscupens totala har sedan länge inte varit något jag riktigt brytt mig om. Personligt rekord var det inte heller riktigt dagen för, redan efter tre mil insåg jag att det var kört med den biten. Så om jag stannade och hjälpte till lite skulle jag däremot, 1. Få vila en liten stund (som iofs blev en ganska lång stund för det var som sagt lite krångligt att få tillbaka hjulet) 2. Betala tillbaka lite karma-poäng eftersom någon ängel hjälpte min dotter förra året med hennes punka.
Klunga efter klunga kör om oss på grusvägen där vi står och trixar, även motionsklungorna som startat nästan en timme efter, börjar komma farandes förbi. Rätt skönt ändå kände jag, att få lite sällis i skogen. När punkaprojektet är klart trampar jag vidare och försöker hålla mig i pulszon 4 som tänkt. Det går fin fint och i skogen har jag nu massor med snabba motionärer runt mig som hejar glatt när de kör förbi. Jag blir så glad liksom! Innan jag hinner blinka (känns det som i alla fall) så är loppet över och jag är framme i mysiga Norberg igen.
Foto: MTB-foto
Barnen hade en sån här “klara sig själva dag”. De startade en timme efter mig och de startade samtidigt. 4 mil skulle avverkas och de hade kommit överens om att hålla ihop, att de skulle ta det lugnt, men inte helt lugnt. När jag kom i mål vara Saga helt lyrisk över hur bra det hade gått. Det sköna med henne är att när hon säger att något gått bra eller dåligt, så är det helt baserat på känslan hon haft i kroppen. Idag hade det varit en fin känsla och de hade haft ett skönt flow i över tre mil. Terjes kedja hade sen hoppat av och varit lite krånglig att få tillbaka men någon motionär hade stannat nästan direkt för att hjälpa dem. Asså jag kan inte uttrycka mig över hur tacksam och glad jag blir över att det befinner sig såna människor i spåret. TACK!
Efter kedjehoppet berättade Saga att hon hade haft svårt att hänga med Terje, och Terje berättade att han tagit i så mycket att han nästan spytt! Personligen tror jag att det var Noccon han druckit innan loppet. Vi har gjort en liten deal jag och han. Tydligen får aaaaaaallllllaaaa hans kompisar dricka Nocco, alla utom stackars han som har sån elak mamma. För att minska hans bitterhet mot mig har jag sagt att han kan få dricka en Nocco, men bara om vi ska köra ett lopp! Alltså, det är inte så att jag tror Nocco är farligt att dricka lite då och då. Det jag stör mig på är föräldrar som ger sina barn en vana att dricka läsk var och varannan dag. Nej, vatten och mjölk is da shit!
Foto: Cykelkanlen.se
Foto: Cykelkanlen.se
Deras prisutdelning gick av stapeln strax efter jag kommit i mål. Saga kom på andra plats och fick ännu ett presentkort på Cykloteket och en riktigt fin sadelväska (Nu är hon uppe i 600 kr att handla därifrån, men vet fortfarande inte riktigt vad hon vill köpa!).
När det blir dags för Terjes prisutdelning kommer det en liten tår. Då tvåan och trean går upp på prispallen inser han att det är just dessa två killar som körde förbi honom när han stod och fixade med sin kedja. Hade kedjehoppet inte hänt hade han alltså fått stått på prispallen för första gången (när det gäller cykling alltså, han har varit grym på att springa tidigare). Nu kom han alltså fyra med bara sekunder från prispallen! Jag förstår honom, det måste vara otroligt frustrerande med en syster som har fulla hyllan av cykelpokaler och knappt några startande i sin klass på tävlingarna. Men men, ledsenheten går över snabbt och han väljer något från prisbordet som han inte ens vet vad det är. En svart kartong som det står Vincents på. Han tyckte det var en snygg förpackning. I den kartongen visade det sig att det låg ett par sportglasögon av modell snyggare så glädjen återkommer.
Efter prisutdelningen gick vi och käkade. Vilken fin service ändå att kunna erbjuda så många människor mat efter målgång. Vi fick en jättegod Gulaschsoppa och bröd.
Jag gillar Engelbrektsturen, det är en skön bana med lite blandning av allt. Hur jag lägger upp min vecka nu fram till Finnmarksturen vet jag inte riktigt. Jag känner ju att min kropp är sliten och att jag behöver vila, samtidigt ska det bli kanonväder ute, såna där dagar man vill fylla med cykelglädje så man har något att drömma sig tillbaka till i vinter. Vi får se. Jag ser fram emot att se den nya bansträckningen i Ludvika till helgen hur som helst! Vi ses!
P.S. Terje hälsar att Engelbrektsturen haft de snyggaste medaljerna på cupen!