Hemma igen efter 35 h ToR Norberg. Engelbrektsturen är ett långlopp jag gärna kör igen. Trevliga grus- och skogsvägar, tuffa klättringar och några av de mer tekniska stigpartierna i Långloppscupen. Gillade start- och målområdet – centralt och mysigt, men samtidigt nära till parkering, toaletter och dylikt. Jag hade dock gärna adderat ett antal kilometer för att få längre körtid och sluppit partierna med grovt krossmaterial.
Ovälkommen vändning i bröthög
Det var perfekta tävlingsförhållanden igår. Och när starten gått och vi tuggat uppför första backen, kände jag att även kroppen var på topp. Damfältet sprack där i den första backen och vi var en grupp på åtta åkare som låg samlade när racet fick en oväntad och (för mig) ovälkommen vändning. Sandra Salinger låg först när vi gjorde en tvär höger för att dra rakt ner på en stig till vänster. Det blev en bökig situation, eftersom det låg en hög av avverkningsbröte i vår väg. Jennie Stenerhag låg framför mig och drog rakt över, jag gjorde detsamma, mån om att komma in på stigen bakom Sandra och Jennie, men min bakväxel fastnade i en stubbe som stack upp i riset. Vi var flera som tvingades stanna och få ordning på våra cyklar. Jag såg tre tjejer försvinna på stigen. Sandra, Jennie och Erica Zetterlund. I den gruppen skulle jag varit med för att få en bra dag i Norberg. Skit!
Bryta eller kriga på?
Min bakväxel mådde inte bra. Kunde använda ett fåtal växlar och det var svårt att växla mellan de olika lägena. Ljuden den gjorde var inte sköna att höra. Fortsätta eller bryta? Låg tillsammans med Fanny Kjellqvist, Jessica Häggqvist (D40) och Petra Kjellberg. Ville så gärna få den här tävlingen i kroppen!
Jag bestämde mig för att fortsätta och ta fighten om fjärdeplatsen. Låg som mest 2.05 efter täten och hade släppt fokus på dem. Snart släppte Petra gruppen och Fanny, Jessica och jag samarbetade bra. Jag lärde mig alltmer hur jag skulle hantera mina växlar och när vi kört cirka 30 km bestämde jag mig för att slutföra racet så som jag planerat, det vill säga hårt, även om jag inte var med i toppstriden. Tryckte på lite mer, det funkade hyfsat även om jag definitivt saknade min tyngsta växel på denna snabba bana.
Pallplats i sikte – mata, mata, mata
När vi nådde en längre stigning efter cirka 40 km så gjorde jag en rejäl fartökning och gick ifrån de två andra. Fortsatte mata hårt och det kändes bra! Ulf gav mig information om att Erica släppt och låg själv, 1.25 framför mig. Med cirka 15 km kvar till mål ropade Björn Torstensson att jag bara hade 20 sekunder upp till Erica. Mata, mata, mata! Plötsligt dök hon upp framför mig på stigen. När jag fick ett bra läge gick jag om. Plötsligt hade jag pallplatsen i min hand.
Jennie vann spurtstriden mot Sandra. Jag gick i mål 1.29 efter dem. Besviken och frustrerad såklart. Jag hade benen igår. Men också nöjd med att jag fullföljde på det sätt jag gjorde, knep tredjeplatsen och att jag hade en bra känsla i kroppen. Nu laddar jag om. Finnmarksturen och XCM SM på söndag.
Skånepågar i topp – men var är alla andra skåningar?
Det var två andra prestationer som gladde mig lite extra denna dag. I masterklasserna hade vi skånskt överst på pallen i både H50 och H60 genom Alexander Lapanje och Anders Wall. Det är numera få skåningar med i Långloppscupens tävlingar och det är så trist. Förr var vi många deltagare från södra Sverige och det var alltid lika skoj att träffas ute på tävlingarna. Kan Långloppscupen göra något för att locka tillbaka cyklisterna från södra Sverige? För de finns, de gillar att rejsa och de är många!
Tack för ännu ett trevligt långlopp!